Etikett: Fuck cancer

Inte nog på långa vägar

adminLämna en kommentar

Jag trodde att vår kärlek var så stor
att du ändå skulle vara kvar.
Jag var inte beredd på tomheten
Intigheten
Jag trodde att jag skulle minnas allt med tydlighet
Allt är istället vagt och suddigt
Jag kan inte minnas din lukt
Jag kan inte höra din röst
Jag kan inte känna dina händer på min kropp
Du dog
men det känns som att det var jag
Du försvann
Och det gick så fort
Vi har pratat om så mycket,
talat om livet och kärleken
vetat vad som var viktigt
Ändå har vi inte pratat nog
Inte på långa vägar
Vi har inte älskat nog
Vi har inte pussats och kramats nog
Vi har inte levt nog tillsammans
Inte på långa vägar

Efter begravningen

adminLämna en kommentar


Människor försöker att hitta ord
Vill komma med lite ljus
Talar om att jag nu måste gå vidare
Jag får inte gräva ned mig
Inte bli bitter
Fast att vi alla vet
Vet att min mörka förtvivlade vandring bara har börjat
En vandring på svaga skälvande ben
Ett inre som darrar av rädsla inför svaren
I en ensam bubbla som ingen annan kan förstå

En vän djupt rotad i mitt anknytningssystem

adminLämna en kommentar

Du har redan bländat så mycket
Du har alltid funnits där,
vetat vad du skulle göra,
varit ett rotsystem för mig och min familj.
Men nu när nöden drabbade oss,
skiner du och strålar ut så mycket värme,
att min bröstkorg känns trång.
När ensamheten och ångesten känns outhärdlig,
så hör du av dig.
Pratar om att det kommer att gå bra.
Pratar om vad vi ska göra.
Gör ett hål i den gråsvarta väggen,
och visar på vägen som faktiskt finns framför,
fast att den inte syns på håll,
under skuggorna.
Du månar och tänker på oss,
är som en flytväst åt oss drunknande.
Du kommer med mat och bäddar mjukt.
Du får mig att börja tro.
Tro på värme och medmänsklighet.
Tro på att ta hjälp av andra.
Tro på att jag kanske inte,
kommer fastna här på botten för evigt.
Tack vare dig min vän,
djupt rotad i mitt anknytningssystem.

På kyrkogården

adminLämna en kommentar

Jag går runt på kyrkogården.
Jag går förbi kyrkan där vi gifte oss.
Vi väntade i tio år,
men sen gifte vi oss.
Det blev det där vackra bröllopet vi drömt om.
Det vackraste.
För tio år sen var vi övertygade om att framtiden var vår.
Vi skulle bli gamla och skröpliga ihop.
Nu går jag på kyrkogården
och letar efter en plats.
En plats för dig att vila på .
Min vackra krigare,
mitt öde, min ängel
Mitt välvilliga vittne.
Jag går runt i det makabra
Jag försöker att förstå,
Att du inte kommer tillbaka.
Jag borde fylla i att jag har blivit galen,
på Försäkringskassans blankett.
Jag går på kyrkogården och låter tårarna rinna.
Här om någonstans borde jag kunna göra det.
Tårarna har runnit så mycket att det gör ont.
Livet och döden
Två binära tal
Ett
Noll

Jag känner mig värnlös

adminLämna en kommentar

 

Jag måste planera.
Jag orkar inte vara spontan.
Min kraft räcker inte.
Jag tål inte något oväntat.
Allt blir till oöverstigliga problem.
Jag ligger och grubblar
och känner ren skräck.
Jag känner mig värnlös
bland en hop vargar.
Jag vet inte vilka jag kan lita på.
Vill de mig väl?
Styrs de av en annan agenda?
Vill de slita köttet av kroppen,
när jag sänker garden?
Såsom jag vet att det brukar bli.
Ska de smutsa vår kärlek och vår sorg,
med sin krasshet,
med sin simpelhet,
eller vill de gott och rent?
Jag svävar i ovissheten,
utan kontrollen jag så väl behöver.
Amygdala har tagit över
och endast de få människor,
som bor djupt i anknytningen
har ett enda ansikte.

Alldeles nyss

adminLämna en kommentar

Alldeles nyss låg du här bredvid mig
Dina andetag vyssjade mig till sömns
Dina armar runt mig
din kropp så tätt intill
Lugnet som lade sig som ett balsam över min oroliga själ
Livet som låg så vackert framför våra fötter
Vi som skulle sjunga långsamhetens lov
vi som äntligen skulle få lugn och ro
Nu är du borta
För alltid
Bara borta
och jag är kvar
Jag är kvar, jag är kvar
jag är ensam kvar
Tomheten och tystnaden skriker för full hals
Gråten slutar aldrig
Tankarna har trasslat in sig
Och minnena är så suddiga att jag inte kan se klart
Jag har också varit så förbannat arg
Hur kunde du bara lämna mig så här?
Alldeles utlämnad åt vargarna
och en verklighet som är så karg.

Har jag blivit stackaren?

adminLämna en kommentar


Har jag blivit stackaren?
Det obehagliga beviset,
på att helvetet kan drabba en när som helst?
Har jag blivit den där man ska tycka synd om?
Har jag blivit den där som för alltid kommer att vara bitter?
Kommer jag bli den där som avskyr människor?
Kommer jag avsky alla andras tillvaro som är fulla av liv?
Kommer jag sitta ensam bland ekona av dig?

Du går igenom samma sak.

adminLämna en kommentar

Jag mötte dig där på fiket
Du går igenom samma sak.
Jag såg direkt i dina ögon
samma trötthet och obeskrivliga
skräck och sorg,
vi delar något andra inte kan förstå,
men våra världar är helt olika ändå.
Cancer äter inte bara kroppar,
utan äter hopp, framtidstro,
och gemensamhet,
och låter ensamheten bygga bo.

Det sägs att man klarar sånt här

adminLämna en kommentar


Det sägs att man kan överleva
Även förluster som denna
Det sägs att man kan leva vidare
Det tvivlar jag inte på
Jag vet att man kan leva
Leva med hjärt- och lungmaskin
Men kan man verkligen leva med egen kraft?
Ta egna andetag?
Ta egna steg?
Hitta en mening med att vakna?

Människor som drabbas av döden

adminLämna en kommentar


Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Jag vet ju det.
Men ändå när det händer,
så tror man inte att det är sant.
Ofta är det dem som borde vara nära,
som visar att de inte alls är det.
Som blir krassa och kalla,
och börjar prata om sitt.
Börjar prata om pengar och praktikaliteter,
när himlen har fallit ner,
och marken försvunnit under fötterna.
Sånt glömmer man aldrig.
Svinighet som aldrig kan skylas över.
Kyla som aldrig kan bli till värme.
Det var nu vi behövde er,
men ni trädde inte fram.
Farväl för alltid,
och tack för att vi fick veta.

Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Några börjar glänsa och glimma,
kliver fram och lägger sin värme över oss.
Håller om och vaggar oss till sömns,
talar om en dag i taget,
lovar att vi kommer att överleva.
Kommer med mat,
kommer med omsorg,
håller om och finns där.
De kommer finnas i våra hjärtan för evigt,
för nöden prövar vännen,
som ett sanningsserum.
Nu vet vi vilka ni är och vi släpper er aldrig.