Etikett: Fuck cancer

Om du såg som jag ser det

adminLämna en kommentar

Stackars stressade människovarelse,
du pratar i mobilen fort, fort och nästan i stackato
Om du besökte mig i min bubbla,
om du såg världen med mina nyöppnade ögon,
skulle du aldrig stressa bort en endaste liten stund

Din livsfilosofi vilar på en alltför svag grund
För när du är död är allting slut
När dina käraste är döda är allting för sent
Sen finns bara i din fantasi och framtiden likaså
Om du såg som jag ser det
skulle du se att det mesta bara är strunt
och att människor bara jagar runt, runt

Om du bara stannade upp en stund med mig
skulle du se naturens ovärderliga skönhet,
du skulle förstå att man kan hållas vid liv av ett träd
och få nytt syre av det som sedan länge är begravt
Alla människor som har levat
Som har krigat lärt och trevat

Alla som har levt före mig
tänk vad de har banat väg
Tänk att jag inte förstod
Mitt unga naiva övermod

Nu hämtar jag kraft hos dem som har levt långt före mig
Och tänk då behöver man inte uppfinna hjulet på nytt
Jag andas in förr och nu och hör ekande skratt
och inser att det är det som verkligen är livets skatt

Barn till mitt barn

adminLämna en kommentar

Jag är en liten fågelunge
Jag kan inte flyga
Vill söka skydd i varje dunge

Mitt eget barn har blivit förälder

Han försöker förtvivlat göra mig självständig varje dag
Han är konstant orolig för att jag ska krascha
Skuld, skam och sorg dränker det som en gång var jag

Jag fick ett nytt liv jag aldrig bad om

Nu behöver jag lära mig att flyga igen
Nu ska jag börja om
Jag måste träffa, kvinnor, hen och män

Jag måste sluta att vara rädd

För första gången på tjugo år ska jag gå ensam till en pub
Jag provade halvt om halvt för några veckor sen,
men hamnade gråtande i en liten skrubb

För alla hade någon att komma hem till  Utom jag. Utom jag, jag, jag

Stackars lilla mig
Hur ska det gå?
Hur ska det gå för denna lilla, lilla tjej?

Jag har blivit barn till mitt barn

Jag måste våga springa och ta sats
Jag måste våga lära mig att flyga igen
Måste fälla ut mina egna vingar och hitta min plats

Nu när jag inte kan sväva med dig

Nu när jag inte kan skydda mig under dina fantastiska änglavingar
De som täckte hela mitt väsen,
behöver jag alltid någon som puttar, tjatar och tvingar

Mitt älskade snabbt vuxna barn

Så nu tar jag alla fjärilarna i magen och går
Går fast att kroppen ropar vänd om
Går till den sabla puben, även om de får bära ut mig på bår

Ligger vaken

adminLämna en kommentar


I min säng sent på kvällen ligger jag vaken
Natt och morgon är allra värst
Då saknar jag som mest att ligga bredvid dig naken

Jag går ut i köket och dricker vatten
Jag ser ensamma bokade möten
Almanackan stirrar mot mig i natten

Tider till kuratorn och psykoterapeuten för att tala om dig
Jag har tröttnat på att önska att få ett endaste litet tecken
Något som ger bevis på att du inte helt har lämnat mig

På dagarna sitter jag vid din grav och berättar allt sånt,
som du kanske redan hört om du verkligen är med mig
Jag önskar så hårt att du ändå ska vidga min horisont

Allt vi inte hann
Allt vi inte pratade om
Tiden bara rann

Hur ska jag nu veta
Hur vill du att jag ska leva?
Det är för sent för att leta

Snälla, snälla ge mig ett litet tecken
Jag famlar i ett mörker
Tomheten är den värsta skräcken

Nya blomster

adminLämna en kommentar

Nya blomster har fötts,
men vitsipporna har vissnat och dött.
I backen har parken fått nya små träd,
som tröst för de gamla som dog.
Men för mig är det ingen tröst,
att något nytt liv har fötts,
när det som dog var för ungt.
Förlåt att jag inte kan glädjas.
Glädjas åt att andra ännu har,
det jag inte längre har kvar.

Labilt är ordet

adminLämna en kommentar


Labilt är ordet.
Labilt svajar till skillnad ifrån stabilt.
Blir därför inte heller habilt,
möjligen mer infantilt,
särskilt när sonen blir pappa åt sin mor.
Livet blir aldrig som man tror.
För ett ögonblick kan jag se ljuset
och känna solens barmhärtiga värme.
Jag kan andas in försommarens hoppfulla dofter,
och låta mig få ro i dess sceneri,
som när jag fick vila mitt huvud i ditt knä.
Din kropp. Aldrig avvisande.
Din själ. Alltid där.
Sen skiftar scenen,
och trafikens brus stör mina tankar.
Människornas sorl blir påträngande och innehåller bara idiotisk smörja.
Labilt är ordet som beskriver hela mitt väsen. Numera.
Habilt är ordet som beskriver det som varit. En avslutad era.
Infantilt var mitt synsätt, men vem är jag att värdera?
Går som på en svajig is, där risken för att ramla ned i en vak,
ständigt vilar hotfullt ovanför mitt huvud.
Mitt trötta oroliga huvud som vilade så lugnt i ditt knä.
Du min trygga lugna hamn, din mjuka varma famn, som alltid bjöd på lä.

Jag brast

adminLämna en kommentar


Jag brast itu.
Det hände till sist.
Det var bara slump.
En människa.
Klarar.
Inte.
Hur mycket som helst.
Kapaciteten rann ut.
Nu går jag bara runt bland spillrorna av vårt liv
och lyssnar till människornas slammer,
vars existens bara blir till ett hån.
Futtigheten,
avsaknaden av horisont,
när miraklet ligger där,
alldeles framför dem.
Identifikationen brast för gott.
I det öde landet,
vandrar jag,
huttrande.

Nu far jag iväg

adminLämna en kommentar

Nu far jag iväg,
ifrån de salta vågornas smaragdgröna glittrande
som en fond över blänkande fiskar,
som stolt och skimrande visar upp sig framför mina simglasögon.
Med lobbyns läderfåtöljer,
pianistens tidlösa ballader i kroppsminnet och den magnifika utsikten på näthinnan,
återvänder jag hem till det bekanta som blivit så obekant.
Återvänder med samtalen och skratten i öronen.
Återvänder med stora väskor,
men det är ångesten och ensamheten som väger.
All energi går åt till att sjasa bort dessa vidriga bestar.
Vår storslagna kärlek, vårt liv,
ligger i en urna och väntar på att sänkas ned i jorden.
Caféet, där vi hade så många mysiga stunder,
är nu mitt härbärge.
Mot betalning för kaffe och lunch,
får jag höra människors röster, samtal och sorl.
Snart måste allting återgå,
fast att det inte finns något att återgå till.
Sorgen tynger och skär i mig som knivar,
och längtan drar i mina magnervstrådar.
Jag blev gammal på några veckor.
På något sätt måste det gå.
Jag hör det hela tiden.
Det måste gå.
Nej det behöver inte vara så.
Det kan bli omöjligt.
Det kan bli outhärdligt.
Övermäktigt.
Ingenting är längre givet.
Ingenting.
Allra minst livet.

Sen skrämmer mig så oerhört

adminLämna en kommentar


Jag tänker på hur jag har det just nu
Jag testar andetagen och de fungerar
Klumpen i magen går att krympa med lite gråt
Taggarna med påminnelser om dig sticker till ideligen,
men man kan vänja sig vid smärtan,
om man tror att det finns en mening med att göra det
Men när tankarna på sen dyker upp, blir jag förlamad av skräck
Sen är ensamhet
Sen är förväntan om att livet går vidare
Att jag ska kunna fungera som vanligt
Att jag ska gå hem till min tomma lägenhet och tycka att det är ok
Men det är inte ok!
Det kommer aldrig bli ok
Jag kommer alltid att vara skadad
Och du kan inte vara där och plåstra om
Människor kommer att tröttna på min sorg
Kanske kommer jag att bli utfryst
Bli den där tragiska personen som det är synd om
Hon man hellre talar om än med
Hon vars ensamhet föder dåligt samvete och skuld
Parmiddagarnas paria
Hur skulle jag någonsin kunna bli OK med det?
Hur kan jag någonsin tänka på sen,
med annat än fasa igen och igen och igen?

Änkor och änkemän

adminLämna en kommentar

Som pestsmittade är vi,
vi änkor och änkemän.
Vi som de andra skyr,
och snabbt undan flyr.

Gråt och tårar har ingen plats i våra liv,
Och på offentliga platser är domen definitiv.
Kom inte hit och förstör stämningen.
Stanna hemma tills du kan skratta igen.

Var snäll och gör inte om den tabben,
för här passar bara de jättehöga flabben.
Kom inte hit och påminn om vår existens,
och tala om din smärta och hur vidrig den känns.

Låt oss stanna i vår bubbla där det där aldrig händer oss.
Man kan inte bry sig, för man måste ju få släppa loss.
Självklart finns det en plats för en utländsk tiggare,
men en sörjande bör försvinna tills hen känner sig piggare.

En ny horisont

adminLämna en kommentar

Att se horisonten ligga oändligt långt borta
får ångesten att komma till ro.
Ett öppet hav framför mig,
det var så jag såg livet.
Möjligheterna glittrade i kapp,
i morgonluften som lekte ta fatt.
Trivsamma trion är nu en duo,
inte en evigt dyster duo, hoppas jag innerligt.
Kanske kan vi bli en dynamisk duo,
det önskar jag av hela mitt hjärta.
Men det är så svårt, det gör så ont.
Att det här skulle hända oss.
Nu sitter vi här vid kanten till ett hav i Spanien,
där du borde ha varit med.
Vi blickar ut mot en helt ny horisont.
Sorgen ligger där alltid, men det nya livet läggs till.
Så säger de som vet.
Jag vet ännu inte om jag vill.
Jag lovar bara en dag i taget.
Kanske bär mina simtag.
Kanske sjunker jag av tyngden av sorgen,
i ett hav som inte längre glittrar.