Utanför den här tunneln finns en värld som kan vara vacker
Jag vet det nästan säkert
Skriken som ekar
De kommer att tystna
Jag kommer kvidande gå något steg till
Och ett till
Jag har gjort det förut
Bli inte bitter!
Lätt att säga
För den som inte har förlorat
För den som har allt kvar
Det blir aldrig riktigt lugnt inuti
Jag har nog alltid fattat att det är utopi
Jag är nöjd om bergen inte kommer med dalar jag inte kan ta mig ur
Kanske kan jag lära mig att du finns där i ur och skur
Eller så är skadorna för stora och livet blev alltför svårt
Drömmen om att finna någon att bygga något med att kalla vårt
Varje spirande glödande morgon blir oåterkalleligt till dag
Med andra ögon ser jag dess färger genom nya filter som blivit jag
Kanske är det samma klump i magen som alltid funnits med ända sen jag var ung
Kanske är det åldern och allt som har hänt som gör den extra tung
Jag vill berätta allt för dig. Jag vill vara transparent
Men det finns alltid sånt vi ångrar att vi har bekänt
För känslor förstärker och färgar för stunden
När orden väl är sagda är man bunden
Jag hoppas att du aldrig slutar att vilja att förstå
För jag vill aldrig vara ensam när man är två
Orosfjärilar flaxar
Hotkråkor kraxar
Ett uteblivet leende
Ögon som inte ser
Jag undrar och oroar mig mer
Sitter jag här på falsk premiss,
bakom solig grönskande paradisisk kuliss?
Så nära ligger sorgligt ensamt mörker
Så lätt fladdrar hjärtats kamrar
Så hårt kan jag känna att det hamrar
Hothjärnans varnande finger
En smekning släpper in så mycket ljus
Ett jag älskar dig, värmer upp ett helt hus
Det är så otroligt lätt,
när allt känns bra och lugnt inuti
men när mörkret tar över
Glömmer jag bort hur hemskt det kan bli
Så övergiven utan hopp
Då är jag så jävla rökt
Fast att jag kämpar emot
Jag har verkligen försökt
Mot mörkret är jag chanslös
Lämnad åt försynen och slumpen
Då kan det gå hur illa som helst
Den där malande tärande klumpen
Hur ska någon annan orka
när jag inte orkar med mig själv
När det är så tungt att andas
När jag vill kasta mig i en älv
Vill bara låta kroppen sjunka till botten
Vill inte möta någon och bränna skepp
I det läget går det inte att förstå och bli förstådd
Fast i ångestens stenhårda grepp
Men det är som att du ändå kan hitta fram
Du tycks ha hittat den rätta nyckeln
Jag kan nu känna att du är kvar ändå
Du frågar, ska vi en tur på tandemcykeln?
Vi susar fram i livet och jag ser allt i så skarpa färger
Bara med dig har jag druckit livet i så stora klunkar
Jag tror att jag börjar förstå att vi kommer att bestå
En berusande glädje när tanken slår mig: å vad det här funkar!
Tänk så gärna jag skulle vilja vara den behagliga
Den fantastiska
Den praktiska
Den glada humoristiska
Den alltid snygga vältränade
Den sexiga
Den pigga
Den smarta och kloka
Den husliga
Den härdiga
Den effektiva
Den alltid kreativa
Den anpassningsbara
Den alltid självständiga
Den framgångsrika
Den balanserade
Den toleranta
Den modiga
Den tuffa
Men det är inte jag och jag tror att jag har gått vilse,
för jag har börjat tappa bort orden mellan raderna
Jag har börjat be om ursäkt för den jag är
Och utan riktiga skäl,
för jag ville slippa mitt ensamma ångestmausoleum
Blev en helt annan,
men råkade gilla den jag en gång var
Jag minns hem, trygghet, närhet och skratt
Inga outtalade ord som låg och skavde
och våra existensers självklarhet
Så ringer du som om du kunde läsa tankar
och lyfter enkelt upp orden mellan raderna
Håller dem i ljuset tills de spricker, och säger att du älskar mig
och det känns som skillnaden mellan att leva eller ej
Jag vet att det virvlar runt miljoner
Miljoner av alla förbannade hormoner
Jag vet att jag har en begriplig svacka
Jag vet hur viktigt det är att snacka
Men genom det svarta filtret hittar inte orden fram
Istället blir det yxigt och jag blir dramatiskt känslosam
Men värst är skräcken som växer sig stark
Som att vandra på rämnande mark
Det är lätt att säga att jag ska rycka upp mej,
när man inte ser elände och död i varje grej
Det är så mycket mörker nu
Men där finns ändå du
Jag ser dig och håller dig så hårt
Och jag fattar att det är riktigt svårt
Men snälla håll ut, för jag fattar ju att det är en svacka,
och jag anstränger mig för att inte smita och backa
Jag är hellre ärlig och rak
För jag föredrar högt till tak
Men framförallt behöver jag en öppen famn
Och just nu behöver jag en stilla hamn
Där jag bara kan va
Tills natten blir till dag
och framtiden ligger där igen och glänser
och bara bjuder på sina magiska influenser
Ett känsligt hjärta Hem 