Nu går jag nog inte att lappa ihop.
Nu är det nog försent.
Du var min superkraft.
Nu är jag helt naken.
Livet kan bli hur hemskt som helst.
Det finns inget stopp.
Slumpen är dessutom blind,
och drabbade oss gång på gång.
Nä det här är ingen hoppfull sång!
Nä det är inte en hyllning till livet!
Och jag ligger på marken,
andas knappt efter den sista knocken.
Någon säger att jag måste resa mig,
men jag är inte säker.
Jag vet inte varför.
Varför ska jag andas,
om jag inte får vara med dig?
Varför ska jag leva då?
Varför ska jag somna och vakna,
om du inte ligger i min säng?
För vem ska jag visa mina snäckor och stenar?
Vem kan någonsin spegla mig som du?
Etikett: Förlora vår älskade
Backa lämna space
När döden är nära,
kommer inte bara nära och kära.
Folk skyndar till,
jag vet inte vad de vill,
människor som inte funnits me,
vad är det ni vill se?
Min krigare var stolt, vacker och stark,
och ska inte beskådas sjuk och hjälplös som i en park.
Så andas, backa och lämna space.
Det betyder inte ett skit att du visar ditt face.
Nu är det nämligen definitivt för sent,
att kompensera för att engagemanget var klent.
Säg istället med ett mess att det saknas ord,
för detta vidrigt jävliga som har hamnat på vårt bord.
Låt den trivsamma trion få göra sitt avslut som de vill.
Låt dem fridfullt få sova bredvid varann till deras älskade blir still.
Ett känsligt hjärta Hem 