Tvåhundrafemton dagar har gått
Tvåhundrafemton dagar har jag överlevt
Jag vet nu hur svårt det är
Hur svårt det är för någon,
att älska någon som har förlorat kärleken innan den tog slut
Som en blomma som rycktes upp med rötterna innan den blommat klart
Men blomman är död och kommer aldrig tillbaka
Jag fattar det ibland
Blomman har för evigt slagit rot i mitt hjärta
Men ett hjärta har plats för många fler
Om jag finner ett frö så ska jag ta hand om det och låta det växa fritt
Etikett: Förlora sin livskamrat
Moder natur kämpade för oss som led
Löven singlar till marken som gyllene mynt.
Kylan kan vi snart inte ignorera.
Jag lider med den tappra grönskan som kämpar för sitt liv,
men mitt helvetesår lindades in av värmen och av grönskan.
Moder natur kämpade för oss som led.
Gav oss värme, gav oss ljus och gav oss prunkande prakt.
Försökte tidigt att briljera och utvecklade sina talanger till fulländning.
Skyddade mig där jag satt på min älskades gravplats.
Pressade solstrålarna genom molnen och värmde mig.
Lät daggen gnistra medan morgondimman dansade runt mig.
Ännu i oktober dröjer sig värmen kvar.
Brittsomrar, bländar och kämpar in i det sista,
och tycks aldrig ge upp.
Om mig.
Hur lite jag visste
Tänk hur lite jag visste
Tänk hur lite jag visste om sorg
Hur hemskt det skulle kännas
Hur ont det skulle göra
Hur förändrad jag skulle bli
Hur lite jag visste om alla hemska känslor som skulle flytta in,
och hur lite jag visste om de som skulle flytta ut
Hur svårt det skulle vara att minnas dem när de väl var borta
Så lite jag visste om att träffa nya människor
Hur förstörd och synisk jag skulle bli
Min vackra oskuldsfullhet som gick förlorad,
i händerna på vidriga depraverade människor
Ja jag var faktiskt en gång värdefull
Ingen förvarnade mig om att det skulle vara så svårt att minnas
Då skulle jag ha filmat hela vårt liv och tryckt på repeat om och om igen
Det regnar och solen skiner
Det regnar och solen skiner
Jag går samma väg som jag har gått så många gånger nu
I över tvåhundra dagar har jag vandrat här
Jag ser parken som har fått höstens färger
Jag ser att allt börjar bli som det var när allt vände
Som det var när du blev sjuk
Det var kallt och rått och grått när det hände
Men då gick vi mot våren
och du drömde om sommaren
Nu går jag mot hösten
och jag fasar för vintern
Förstår inte hur jag ska stå ut
Jag har skrikit så ofta:
Låt allt bara ta slut!
Jag förstår att det inte finns något att förstå
Men jag förstår premissen: antingen leva eller dö
Men så inser jag att vi var en trio
Mi dispacie amore mio
Förlåt att jag glömmer i sorgen!
Nu är vi en duo.
Att jag glömmer så!
Jag är inte ensam!
Vi är två!
Min son och jag
Dynamiska duon, det är vi!
Tillsammans i ödets barbari!
Jag känner det kalla regnet mot kinderna,
och huttrar under paraplyet
Men plötsligt tittar solen fram,
och det blir tydligt, det jag fann
Det regnar och solen skiner
Och sån är tydligen min resa
Det regnar och solen skiner
Tvingade mig att gå hem
Känner mig riktigt stolt
Det gjorde jag riktigt bra
Jag lyckades klara av en dag
Istället för att fly stannade jag
Jag skulle så gärna vilja göra mitt hem till mitt
Jag skulle så gärna vilja göra det tryggt igen
Åh herregud, det var så otroligt länge sen
Tänk när jag bjöd hem dig och insåg att du var han av alla män
Men jag känner mig riktigt stolt
för jag stannade hemma och drack ett glas av druvors saft
Jag spikade upp alla fotona på oss och livet vi haft
Jag grät och spikade, men kände att det gav kraft
Jag tror att du skulle vara stolt
För du ser hur jag kämpar för ett liv
Du vet hur jag vandrar på eggen av en kniv
Jag kan höra dig ropa ifrån mitt minnesarkiv Skriv! Älskling skriv!
I skydd av mörkret
I skydd av mörkret sitter jag här vid din sten
Sitter här och vilar mina bärande men darriga ben
I skydd av mörkret sitter jag trygg
Skyddad mot dagarnas blickar som gjort mig skygg
Jag berättar för dig hur jag söker
Jag berättar att jag verkligen försöker
Men att finna ett nytt liv är svårt,
och i försöken faller jag hårt
Jag är en annan. Förändringen är extrem
Mina gamla värderingar är borta, nu är jag en bohem
Det är både sorgset och fritt
Gamla bojor har jag gjort mig kvitt
Och det som sedan kom
Jag ligger vaken
och tänker på dig och mig
Om allt vi aldrig pratade om
Och det som sedan kom
Jag tänker på hur konstigt det var
Att vi inte tänkte mer på mig som skulle vara kvar
Jag tänker på all hjärtlöshet,
jag utsattes för i min hjälplöshet
Jag tänker på allt som bröt ner mig helt
i ett byråkratiskt system som är så stelt
Jag tänker på de som inte kunde känna barmhärtighet
Utan tvingade mig igenom all denna vårdslöshet
Kvar är jag och får betala priset,
för att du inte såg klart genom diset
Så var det inte för mig
Jag sörjde för dig
Men kanske var det för att du aldrig tänkte på döden
Du lämnade de olösta frågorna åt sina öden
Lämnade dem kvar till mig
Inte någon okomplicerad grej
Om jag bara kunnat vila i din famn
Om du bara kunnat lugna mig i din hamn
Sagt att allt kommer att bli bra,
fast att jag vet att jag tappade den jag va
En jävel på att vara två
Jag stör mig på mycket i dessa tider
Jag har inga filter som skydd i vardagliga strider
Känslorna och tankarna flyger bara ut
På gott och ont och jag hoppas att det ska få ett slut
Att jag ska få tillbaks någon slags grund som kan skydda
Att hålen i min skyddande hinna ska bli sydda
Jag sitter inte på sanningen, förstår tvärtom hur lite jag vet
men jag reflekterar i vart fall inte falskt, nä där är jag asket
Många talar om att vikten av att trivas i ensamhet
Mitt filterlösa jag hör att det skorrar
I mörkret ligger ödsligheten och morrar
Kanske mottages budskapet inte korrekt,
men nåt är en smula suspekt
Kanske är det bra att leva en och en,
men jag kommer aldrig att bli den
Kanske är det faktiskt så
Att jag är en jävel på att vara två
Tänk om det är min allra bästa gren?
Att ligga tätt intill och fläta in mina ben?
Tänk om jag är en jävel på att älska mycket, ofta och länge?
En virtuos på mänskligt tvåsamt umgänge?
Tänk om jag är världsbäst på att dela tankar och känslor
och därmed väldigt enkel att förstå?
Tänk om jag är född till att vara två?
Tillber Ninkasi
Från den ena stunden till den andra
står du plötsligt ensam, naken
På mörka ödsliga stigar får du vandra
I en alldeles för stor säng ligger du vaken
Ångesten bultar och skriker med hög röst
När helgen kommer flyr du ut i natten
Flyr undan den outhärdliga värken i ditt bröst
Du söker dig till värmen och de glada skratten
Tillbeder Ninkasi, ölens gudinna
Vilar i hennes famn i en alltför liten stund
i vetskap om att problemen inte kommer att försvinna
Som en båt som helt har gått på grund
Ifrån himlen blickar klotrund måne
Du fångar ögonblick med din kameralins
Du vacklar hem som en dövad fåne
Kvar är bara spår av ett liv du minns
Ett trauma mot ett annat
Läkaren ringde och berättade att han hade sökt
Och jag var så glad över att han hade försökt,
hitta en mottagning som kunde ta emot
Men mot mitt öde kan man inte erbjuda någon bot
Det visade sig att mitt trauma, min kris
Inte är prioriterat på något vis
För resurserna ska läggas på dem som kommer ifrån krig
Jag vet att jag kommer med en störande intrig
Människor skulle inte ställas mot varandra
Samma resurser för den ene som för den andra
Men det där är bara strunt
Hjälpen i nöden är numera tunt
Ett medborgarskap i vårt land,
gör att man kommer i andra hand
Jag stöttade så många, men fick ingenting tillbaka
Skräcken växer för att allting ska braka
Ett känsligt hjärta Hem 