Jag undviker att se mig
Se mig sån jag är
Se mig som den jag blev
Det var inte såhär det skulle bli
Det här är bara en liten del av mig
Det som kommer ut ur min mun är bara en del av något större
Något jag byggde upp under tid
Något jag trodde jag bar med mig
Det tappade jag bort
Men det här är reglerna
Det är bara så det är
Kanske fick någon annan det bästa av mig?
Uppgraderad? Nedgraderad?
Allt jag vet är att jag blev traumatiserad…
Jag satt hos dig varje dag
under björken där ekorren bodde ett tag
Jag såg årstiderna passera förbi
Jag satt där i ur och skur
och ändå kändes det som att naturen höll mig i sin famn
Jag såg miraklen ske framför mig
Fast att allting brann upp
Jag satt i askan och röken
Men platsen var mitt hem,
och när röken sakta försvann
Då kunde jag se att något hade börjat gro
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt
Och just när den vidrigt trista vintern får för sig att bli kall
då känns det särskilt svårt att orka stå pall
Då pratar jag med er som dog
Då pratar jag med er som etsat sig fast
och dig du fina jag ännu inte har mött,
för än har inte det sista hoppet dött
Ja jag klamrar mig fast i det
medan snön blåser som isiga pilar
på oss och dem som passerar förbi i sina bilar
Jag står och väntar på bussen
jag tänker på min lägenhet som en gång var ett hem
Tänker på min älskade som också var min vän
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt
Jag kliver av vid hållplatsen där jag bor
Och snön som virvlar och yr omkring
Och jag, jag halkar runt i ingenting
Jag går dit mitt hem var
Där du inte är kvar
Till dörren med mitt namn
Men en dag hittar jag nog hem,
men frågan är hos vem
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt
Jag var här en stund
Jag var här ett tag
Ibland var jag någon annanstans
för en drömmare är jag
Jag älskade
Jag ratade
Och hatade
Och älskade igen,
och det var med dig
Jag såg miraklen
men trodde så mycket på sen
Det som aldrig kom
Såg inte på riktigt
Förstod inte det,
förrän allt försvann
Nu försöker jag minnas
Färgerna, lukterna och hur det kändes att vara så älskad
Aldrig ensam
Jag minns bara en liten del,
för jag trodde så mycket på sen
Det som aldrig kom
Det som aldrig kom…
Grå och smutsig snö ligger i högar
och kylan tränger in
Sitter på fiket och talar med en som blev bestulen på livet som jag
Hon berättar om nedvända blickar och folk som byter till en annan trottoar
Hemskt att se ifrån vänner man ville tro att man har
Hon berättar om psykiatrin som bara ville droga ner
Hon berättar om sveken när det värsta har hänt
Jag berättar om det som hände mig och att jag förstår vad hon har känt
Allt jag gick igenom, hur smärtan förvandlar
Genom is och eld har jag tagit mig hit
men trots all min saknad så längtar jag efter kärlek och romantik,
för det är det som är livet, ja jag kanske verkar antik
Men om jag stannar kvar så är det för det
Ja om jag stannar så är det för det
Och ingen som inte har varit här kan förstå
Men tycka och moralisera kan de ändå
De vet hur man ska sörja
innan man kan börja
Förr blev jag så arg
men nu har jag gett upp
Jag har lämnat tillbaka problemet för det är verkligen inte mitt
Jag lämnar det hos dig som dömer för det är ditt…
Mitt sinnes mörker lutar sig mot tujor och idegran
medan mitt livs ironi belyses av sempervivum
Rosorna åt rådjuren upp, allihop, men silvereken lyser än
Bland sommarfägringen finns en ensam lavendel kvar
Jag tror att den har stannat bara för mig
Jag lurar mig att tro att universum bryr sig. Jag gör det för att stå ut
Caragana arborescens pendula hänger precis som jag
Funkia, lammöron, rosenplister och anemoner har passerat revy
Björken med fågelholken påminner om ekorren som hälsade på
Den där morgonen när tårarna forsade så
Sitter här och väntar på en ny bättre dag
Din plats är också min plats
Här vilar även jag
Världen blev så jäkla trång
Världen blev så jäkla trång
jag längtar tillbaka
till den, såsom den var en gång
Då den var min
Varje steg känns så himla svårt
Har liksom stannat upp
Den oändliga förlusten av det som var vårt
Andas in syre och tårar kommer ut
Har åldrats från huden in i märgen
Under fötterna finns inte längre marken
Tränar och tränar på att fungera och hålla färgen
Stannas upp av trycket i bröstet
Går omkring i detta skådespeleri
tänker att människor håller andan
medan de ser hur jag försöker förhålla mig till denna idioti
För alla vet
De vet att alla betingelser försvann
Alla dagar är rent av ett mirakel
med tanke på hur mycket jag övervann
Så taskigt och brutalt
Tänk vilken tur att det inte hände dem
De som såg och gick hem till sitt,
medan jag tackade för att de kom
Inuti dansar tankarna en bisarr dans i otakt
Struntar helt i rytmer och regler
Blandar dur och moll utan minsta hänsyn
Ökar och minskar farten,
utan tanke på mig som åker med
Utan tanke på att magen vänds ut och in
och att jag har blivit mer ben och skinn
Utan empati för att jag bara orkar lite i taget
Tankarna föreslår att jag ska vara solitär
Säger att de vill skydda mig
Letar fel och hot
Och allt jag vill är bara att få vila
Få vila förstådd och respekterad
Men diskussionen blir så lätt infekterad
Runt omkring mig ligger dimman tät
Ingen hittar in och jag hittar inte ut
De checkade ut för tidigt
De som verkligen borde stannat kvar
De som inte orkade med den här sjuka världen,
var de sundaste av alla
Och de som rycktes bort för tidigt av sjukdom,
var de allra klokaste
Säg mig varför är det så?
Fan, vad världen blir fattigare varje dag!
Varför tycks de bästa gå först?
Men världen snurrar runt oavsett
Människorna uppfinner hjulet på nytt
Jagar runt och efter sin egen svans
Om och om igen
När jag träffar er igen
så var det så länge, länge sen
En livstid har gått
Omöjligt att beskriva hur jag har mått
Har genomgått tortyr
Prislappen blev dyr
Kostnaden går inte att hämta igen
Tröttheten är ingen hjälpsam vän
Varför det hände är en meningslös fråga
För vissa blir livet en större plåga
Men inte mindre viktigt eller meningsfullt
För vissa blir livet långtråkigt, för vissa tumult
Förändringen är så stor
Jag är inte längre den ni tror
Jag bär med mig erfarenhetens guld och diamanter
men livet slet mig hårt och skapade mjuka och vassa kanter
Men det är bara till för att skydda mig
och inte för att skrämma dig, dig och dej
Kanske blir alla kanter mjuka så småningom
men det är som det är, och får gå vilket som
Jag tänker inte be om ursäkt för det livet gjorde,
och ingen kan tala om för mig vad jag borde
Ett känsligt hjärta Hem 