Jag går fram till kassan.
Jag ler vänligt och tänker säga hej.
Expediten har svullna spända läppar.
Hon tar min flaska utan att möta min blick.
Hejet fastnar i halsen.
Hon slår in min vara i kassan och frågar sin kollega när hon slutar.
”Medlem?” frågar hon och tittar snabbt på mig med en uttråkad min, och flyttar sedan blicken lika snabbt.
”Ja”, säger jag och känner mig helt osynlig och betydelselös medan jag räcker fram mitt medlemskort.
”Tjugonio och nittio” säger hon med blicken på påsen som hon stoppar ned flaskan i.
Hon räcker fram den utan ett ord.
Jag vet att det finns människor vars enda möten med människor är dem de får när de handlar.
Jag vet att jag kan bli en av dem.
Och när jag tänker det vill jag inte leva.
Det är då jag vill flytta och leva i en liten,
liten stad där alla känner alla,
där någon märker att jag finns.
Sen går jag till apoteket och hämtar ut mina Atarax,
som doktorn sa att jag kunde ta om ångesten blev för stark.
Receptarien säger hej så vänligt att jag blir häpen.
Hon säger också välkommen och frågar vad hon kan hjälpa mig med.
Jag lämnar fram mitt recept.
Hon försvinner snabbt iväg och är lika snabbt tillbaka.
Hon frågar om jag har tagit de här tabletterna förut.
Jag svarar nej.
Hon förklarar noga hur jag ska ta dem, hur man kan känna, att man kan bli lite torr i munnen.
Hon tar betalt och säger tack och sedan varsågod.
Sen ger hon mig kassen och tittar mig i ögonen och säger:
”Ha en fin kväll.”
Ett känsligt hjärta Hem 