Etikett: Ett känsligt hjärta

Jag har stängt

adminLämna en kommentar

Jag har stängt firman.
Jag AB finns inte mer.
Alla drömmar.
Alla böcker.
Allt jag trodde på.
Det visade sig vara lögn.
Inget är beständigt,
så varför ska man lägga något på hög?
Varför ska man tro på en framtid?
När den bara kan ryckas bort?
När orättvisan träffar oss flera gånger?
Vi träffades av blixten flera gånger,
vad är rättvisan i det?
Jag har tagit ned skylten och kastat den all världen väg.
Jag är inte hemma.
Det som syns är bara ett tomt skal.
Hela världen snurrar på,
fast allt borde stå helt still.
För utan dig kan ingenting fungera.
Utan dig blir världen inte bara fattigare,
utan helt bankrutt.
Nej, jag har stängt på obestämd tid.

Var sorgen bor

adminLämna en kommentar


Jag vet exakt var sorgen bor.
Det är inte bara i hjärtat som många tror.
Den bor i varje liten fiber,
den har ätit sig in i varje cell.
Den anticepatoriska sorgen,
har förändrat hela mig.
Brutit ned varenda muskeltråd.
Slukat hela mitt energiförråd.
Jag kan inte längre förstå livet utanför.
Jag äcklas av andras vardag så fylld av liv.
Varje dag är en orimlighet,
och ständig kommer nya.
Hur kan man någonsin bli hel?
Hur kan man bli hel när det fattas en del?
Hur kan man andas morgonluft,
när framtiden dog?
När man blivit  paria för andra?
Ett mörker människor helst undviker.
Varför konfrontera när man kan väja?
För det finns ju ingenting att säga.

Min prins vilar trött.

adminLämna en kommentar


Min prins vilar trött.
Kampen kostar på,
skratten likaså.
Men å som han kämpar,
min tappra fina prins!
Jag är hans sekundant,
hans pansarsoldat.
Min prins, min bästa kamrat.
Nu faller mörkret över oss,
och i natt kan jag andas,
och njuta av min kind mot hans.
Lycklig över dagen vi fick.

Den jästa dryckens falska mening

adminLämna en kommentar

Jag upphör inte att förvånas och fascineras,
över att drickandet genom hela livet involveras.

Denna oerhörda förtjusning,
inför helgens berusning.

Den jästa drycken som förutsättning,
för att kunna inmundiga varje anrättning.

Denna förutsättning för att kunna slappna av,
och glömma vardagens gråhet och krav.

Denna förutsättning för att kunna tala om det som känns,
och alibit när man har gått för långt och berört det som bränns.

Detta legitima undvikandebeteende.
För att orka med ett leende?

Denna förutsättning för att känna kärlek och tillhörighet,
fast att den lämnar alla andra i ensamhet.

Och ångesten får växa och gro,
den utmanas inte, utan lämnas i lugn och ro.

Och så en dag upptäcker hen kanske att det var drogen som gav livet sin falska mening
och inleder den långa vandringen mot en andlig rening.

Upptäcker då alla ursäkter och lögner om fina viner och utsökt champagne.
Alla bortförklaringar om den goda smaken och vad som passar till lasagne.

Andas, ta en stund i taget, landa.

adminLämna en kommentar


Dag för dag
Steg för steg
Stanna upp

Ta ett djupt andetag
En stund i taget

Släpp det krampaktiga greppet
Landa

Fungerar idag
Är helt obsolet i morgon

Djupa andetag,
är ovanliga i krig

Kvinnor som slår män

adminLämna en kommentar


Kvinna mor åt son,
ser att jämställdhet
är olika definierad.
Kvinnor som slår finns.
Fast ändå finns de inte.
Kvinna som slåss, tihi
och smäll på fingrar.
Män som slåss, kabom
och smäll av gallerdörr.
Kvinna som utövar psykisk terror,
det är så det är tihi.
Man som gör likadant,
glöm dina barn!
Familj med barn,
och dags för separation.
Kvinna kvar i bostad,
man kan dra åt fanders.
Jämställdhet????
Feminst? Ja!
Matriarkat? Nej tack!
Riktig jämställdhet? Ja tack!

I cancerdesperationens fotspår

adminLämna en kommentar


Tänk hur fantastiskt det vore,
om det gick att byta ut cancersjuka organ,
till fungerande syntetiska.
Tänk hur vi bländades av Paolo Macchiarini,
den snygge frälsaren i vackra kläder.
Och livmedikus för påven, tänka sig!
Klart att geniet måste vara sant,
så belevad och fantastiskt elegant.

Belle Gibson lurade hela världen,
att tro att hon hade överlevt cancer,
genom att äta nyttigt och rent.
Och i cancerdesperation griper man varje halmstrå,
och det är just därför det är så lumpet och simpelt;
att lura och utnyttja människor,
i sin djupaste förtvivlan.
Utan utbildning och kunskap,
påstod hon både den ena och det andra.
Boten var juicer, yoga, rawfood och fasta.
All annan behandling kunde man kasta.

Men de ljög båda två,
ljög så att det är svårt att förstå.
Bakom den vackra bländande ytan,
ljög de och människor trodde blint,
och vägrade lyssna på de som tvivlade.
Struntade i att lyssna på akademisk kunskap
och att läsa i långsamma böcker.
Men tyvärr så är verkligheten lite mera grå.
och verkar något för bra för att vara sant,
så är det oftast också precis just så…

Salam välsignade fred

adminLämna en kommentar


Salam, salam välsignade fred,
inget kan vara större än det.
Demokrati och yttrandefrihet
ingenting är viktigare än det.
Empati blir så fattigt och ensamt,
om det inte får luta sig, på ömsesidighet.
Eftertanke och reflektion,
kan aldrig ske under rädsla.
Så trygghet måste vara den enda vägen,
till om än inte sanna, men sunda svar.
Så salam, salam välsignade fred.

Den överlägsna arten

adminLämna en kommentar

Människan är den mest hjälplösa varelsen på jorden.
Vid födelsen och de första åren på jorden helt beroende av andra.
Inte ens känslorna kan hen reglera själv.
Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid 24 års ålder.
Tänk så mycket omognad som har spridits innan dess…
Och vissa mognar aldrig,
utan förblir omogna som barn,
vilket ofta ställer till det såklart…

En människa behöver
bli älskad, sedd, förstådd och respekterad.
Behöver balans för att återhämta sig.
Kan tämligen enkelt brytas ned.

Sedan på ålderns höst,
blir hen beroende och hjälplös på nytt,
ibland hjälplös som ett spädbarn.
Så förunderligt då att människan
anses vara den överlägsna arten.

Kanske är denna sårbarhet, alla brister, alla behov
just det som gör hen så överlägsen?
En komplex varelse för vilken det inte är tillräckligt att överleva,
utan nödvändigt att verkligen få leva helt och fullt.

Då tappar jag hoppet

adminLämna en kommentar

Då tappar jag hoppet
Tänk om alla fick vara profeter.
Tänk om alla fick vara kungar och drottningar.
Tänk om alla fick känna sig värdefulla,
precis som de var.
Tänk om hat, besvikelse, skam och avund
inte fanns.
Tänk om harmen av orättvisor var överflödig.
Då skulle amygdala sova gott.

Men när vänligheten har en prislapp,
och empati handlar om kronor och ören?
När egoismen har tagit över hela människan
och lagt sig som en kokong över hela organismen?
När ungdomsdyrkan har tagit över erfarenheten,
och ytan får överglänsa vetenskapligt slit?
Då!

Då har jag svårt att se någon framtid.
Då tappar jag hoppet.
Då är nu.
Hoppet är tappat.
Hoppar tappert
på de resterande ångorna
ifrån ljuset.