Jag skulle aldrig ha svikit dig som du svek mig

Ett känsligt hjärta


Natten sänker sig runt omkring
och tankarna lägger sig över mig
För en dryg månad sen var jag din tjej
Hur kunde du? Hur kunde du? Hur kunde du?
Du svek mig, ja åh vad du svek mig och vad du sviker mig nu
Du straffade mig för min rädsla och du trampade på min kärlek
Jag älskade dig, ja rent av dyrkade dig!
Du fäste större avseende vid varje materialistisk grej
Du skulle bara veta hur du fyllde hela mitt väsen
Men du kunde inte begripa schäsen
Du skulle bara veta vilka vackra drömmar jag vävde för oss
Hur jag var beredd att kriga och slåss
Hur jag kämpade för att förstå
Hur jag önskade det bästa för oss två
Jag anpassade mig tills jag en dag bara helt försvann
för jag ville, jag ville ha dig ja du var min man
Jag skulle aldrig ha svikit dig. Jag skulle alltid funnits vid din sida
Men mitt brott var min kärlek och för den fick jag lida
Du förminskade mig och tog mig för given
Du må fnysa åt och förminska allt jag gav
men jag gav allt tills det inte fanns nåt mer kvar
Du sa att du aldrig känt dig så sedd och så älskad som av mig
Tänk om jag kunde ha fått ett uns av det ifrån dig?
Det handlade aldrig om mig, utan jag brann endast i ljuset av dig
När jag inte orkade mer visade du ditt förakt, ja riktigt hat.
Din kärlek var nog mest bara prat
Om du hade vågat se dig själv och din trasighet
och tagit din del och sett din oberäknelighet
Om du bara hade gett dig själv en chans
skulle vi kunnat dansa vidare i en underbar dans
Om du hade vågat vara sårbar och skör
Ja då hade nog änglarna sjungit i kör
Om du hade kunnat stå ut med min gråt
och förstått när du sårade och sagt förlåt
Men du skadade mig med din kalla rustning av stål
Hos ett känsligt hjärta är huden tunn och det är sånt den inte tål
Lämnad med cancer utan någon tröst
Om du bara visste hur dina ord har slitit i mitt bröst
Men en dag kommer du att uppleva något av det här
Du kommer att lära dig att inte vara så penningkär
Du kommer att lära dig att det jag gav var det finaste du kunde få
Det kostade dig inget, men inget kan vara dyrare än äkta kärlek och viljan att förstå

Skit-givar-ta-igen


Han ville ta mig till Bali och visa mig där han satt och skrev till mig
Han sa jag vet att du inte har råd, men jag bjuder dig
Jag var dum och tackade ja och vi reste förälskade och rusiga av kärleksmolekyler
Vi kände inte varandra men var modiga och vågade kasta oss ut
Men corona kom och biljetterna hem tog slut
Hemresan blev mycket dyr
Men jag var fortfarande kärleksyr
Aldrig trodde jag att jag skulle krävas på betalning för sådant jag hade fått
Aldrig trodde jag att gåvorna egentligen inte var något annat än lån
Ja jag inser nu såhär efteråt att jag har varit ett fån
Alla utflykter, alla resor, alla påhitt. Dem skulle jag betala tillbaka
För när han lämnade mig där ensam med onkologen och jag inte orkade en gång till
Då fanns det ingen omtanke och hänsyn mer, då blev jag fiende och mer därtill
När han lämnat en del av mina saker så var det en skuld han ville reglera
Jag förklarade att jag måste protestera
Gråtande berättade jag för min bästa vän
Hon sa: du har träffat en skit-givar-ta-igen


När lamporna släckts

När lamporna släckts


Jag har varit ensam på tivoli i två och ett halvt år.
Men jag vet att hela tiden inte har varit svår.
Jag har vandrat runt i en ytlig sagovärld.
men allteftersom blev jag allt mindre värd.

Jag sitter nu ensam i mörkret efter att lamporna släckts.
Kämpar för att döda alla känslor som har väckts.
Allt som jag lade in och trodde var vårt.
Trodde aldrig att livet skulle vara såhär hårt.

Jag drogs in i någonting som jag aldrig har valt,
och jag gråter över alla elakheter som jag har svalt.
Som en treåring med en skarpladdad bazooka sköt han hjärtlöst och ovetande om hur illa det tog.
Och hela tiden växte det mer och mer oro inuti mig, och till sist var det något som dog.

Kanske kommer jag aldrig, aldrig mer våga tro på nåt
Kanske borde jag nöja mig med allt jag har fått.
Men allt jag ser är hans vidriga svek.
och hur han gjorde mig så jävla vek .

Min älskade son sa: ”Morsan, låt ingen jävel få dig att tro att du är svår.
Det har jag aldrig tyckt ens under mina struligaste år!”
De orden har jag lagt långt inne i mitt hjärtas allra heligaste rum.
Han tog ifrån mig nästan allt, men den inre ljusa rösten blev aldrig stum.

Kärlekens pris

Ett känsligt hjärta Euphrezyne

Så sköra och bräckliga vi är som människor
Så små vi är under aldrig så pampiga skal
Monetär mäktighet som döljer ett litet barn
Kärlek förvärvad genom makt
Vid dödens närvaro ser vi vad som fanns
och den som inte rannsakar sitt liv då,
är ingenting annat än en tragisk dåre

Vi möts och våra kroppars kemikalier bildar magi
I rosa moln dansar vi en tid
Men sakta skingras det magiska glittret
och hårt knutna mönster kommer åter i dagen
Anknytningens ångest med obönhörlig styrka
Vissa accepterar den och ser den i vitögat
och vissa förnekar den helt

Och ibland möts de båda sorterna och börjar dansa
Men det blir en sorglig dans
En dans där förnekaren känner sig stark
och den andre blir svag
Fast att den ene borde kallas för vek och feg
och den andre modig och stark

Det är därför de vackra sårbara människorna dukar under
De kvävs under deras partners toxiska försvar
De kämpar för att få luft i relationer där partnern har tagit allt syre
När narcissus hela palett har slukat all livskraft och energi
Tänk att det skulle vara så svårt att bli sedd, bekräftad och älskad
Tänk hur hänsynslöst kärleken far fram med oss

Vi jagar bekräftelse i otillgängliga män och kvinnor,
vi knarkar på ruset av att någon gång ibland för ett ögonblick,
bli sedda och smekta med varsam hand
För att vid något enstaka tillfälle höra vackra ömsinta ord
För att någon gång ibland slippa känna oss ensamma
För att vi jagar en längtan som aldrig blir tyst

Och medan vi gör det ligger vi i våra sängar bredvid kalla ryggar
Vi går till arbetet med minnet av ytterdörren nonchalant slängd i ansiktet
Vi går med vår hunger och försöker att ordna tillfällena
Men med förhoppningarna kommer besvikelserna
Och de är svårare än hungern
Och de ljuva stunderna som glimtar till ibland
får oss att tysta inre barnets gråt

Det är så lätt att vara i den starkes position
Den gynnade har svårt att se den missgynnade
Den som slipper att längta efter närhet
ser inte den som längtar och hungrar
Tror kanske att det höjer hens värde,
eller njuter kanske av att spela spel.

Den lilla skamskadade personen som blir vuxen,
bär med sig skammen var än hen går
Låter ingen komma riktigt nära
vågar aldrig blotta sig helt
Måste vara självförsörjande på allt
Svarar alltid, men varför går du inte,
när du vill mötas på riktigt

När du vill höra någon som säger:
jag vill veta vem du var,
vem du är och vem du vill bli.
Jag vill komma dig nära.
Jag vill känna din doft
och dina hjärtslag
Och jag släpper dig aldrig!

Dyrbara droppar av liv

Så sitter jag här med mina dyrbara droppar av liv
Sitter pausad bredvid ekorrhjulet
Men det var inget avsiktligt kliv

En påminnelse från livet var allt som krävdes
Den här gången fattar jag
Låsningen hävdes

Så länge jag har låtit rädslan styra
Men visst har även jag haft mod
Men erfarenheterna har blivit så dyra

Om det istället inte finns någonting säkert alls
Så finns någonting annat ändå
Då finns stundens alldeles egna unika vals

Bredvid sjukhusbritsen hänger en flaska med lite droppar
Droppar av mitt eget blod
Jag är på tillfälligt besök bland friska och sjuka kroppar

Jag ska snart gå härifrån och gå ut i livet igen
Du ska ta mig härifrån till ett annat land
Men jag vet ingenting om sen

Jo något vet jag nog ändå
Jag vill vara vid din sida med ett stilla lugn
Jag vill vara vid din sida när vi sliter och har ett enda sjå

Jag vill vakna och se ut över grönskan och veta att jag är fri
Vill vakna vid din sida och planera det som ska ske
Vill somna vid din sida och veta att det alltid är vi

Medresenär

Jag lever nu som en medresenär
Jag var så himlandestormande kär
Livets vindlingar förde mig hit
Jag gjorde allt vad jag förmådde
Och nu är jag här

Jag är på besök sen allt försvann
Från början tänkte jag att jag kanske kan
Men inget kunde vara mera fel
För livet ser till att man alltid är novis
Och visar att livsfilosofin inte var sann

Att leva ett liv som är genuint
Där kärlek och närhet är det som är fint
Så självklart kan tyckas utifrån
Men under ytan är inget som det ser ut
I den nya världen är inget heligt och intimt

Känslor som ligger nära ytan ska städas bort
Världen är stängd för människor av min sort
Som en betraktare reser jag med,
beredd att när som helst kliva av
med den enda sanningen att underbart är kort



Sol i middagstid

Sol i middagstid Ett känsligt hjärta

Sol i middagstid
Kroppen berättar sin historia
Gång på gång på gång
Själen berättar sin
Gång på gång
men lägger också till
sådant jag har glömt
Lägger på redan fyllda lass
Till och med min allra finaste pärla
Mina innersta rum
hann att bli dragna i smutsen
Jag trodde livet om mycket
men inte att det skulle
lämna mig så feltolkad
Så nedsolkad

Det jag förnimmer inuti

Det jag förnimmer inuti

Hormonslöjan täcker ljuset
Kastar sina långa skuggor
I mörkret blir gruskorn till berg
Tvingar kärleken att bekänna färg
Men om den inte orkar och tål,
vad ska jag då med den till?
Det är så lätt att ge allt en diagnos
Mitt helvete som en riktig psykos
Eller ett sanningens serum?
Ser jag då kanske livet såsom det är?
Men det jag förnimmer inuti
Det är verkligt oavsett mani eller magi
Du skulle bara veta hur svart det kan se ut
Du skulle bara veta hur ljust det kan se ut
Och alla delar är jag
Modig, rädd, stark och svag

Som en sjö

Mitt liv är som en sjö
Jag kan stå vid strandkanten
Varje dag
Men ändå är det aldrig samma sjö
Det är aldrig samma färger
Aldrig samma stillhet
Eller vågor
Det är aldrig samma ögon som blickar ut
En krusning i vattnet kan vara just en krusning
Eller förebåda en storm

En mystisk alkemi

Euphrezyne Ett känsligt hjärta

Lycklig är ett märkligt ord
Ett märkligt tillstånd
Det är som ett moln som enkelt transformeras
Kan enkelt lösas upp och försvinna
Och ändå lyfter det människor högt över marken
Ändrar kroppars lagbundna materia
Som en mystisk alkemi