Etikett: Ett känsligt hjärta

Jag bekläms

adminLämna en kommentar

Jag betraktar alltjämt samhället på avstånd
Jag bekläms över dess tillstånd
Först postmodernister
Sen alla relativister
Och nu dessa konstruktivister
Självkonstruerade människor,
utan spegling av andra
Vackra skal utan innehåll
Narcissismen blomstrar tillsammans med
psykopatin som framgångsrecept
Sociala medier som enda koncept
Med blicken stadigt på mobilen
Har man koll på rätta stilen
Allvarligt teknikstressade hjärnor
som drömmer om att bli Youtube- stjärnor
Hojtar högt för att synas på caféet
Jobbigt för öronen och passar dåligt till teet

Han sa att han tror

adminLämna en kommentar

Psykoterapeuten sa att han tror att det kommer att gå,
även om det kanske inte verkar så.
Han sa att det finns resurser hos mig som jag inte kan känna av just nu.
En misantrop var inte vad han såg sa han och log,
och jag tänkte att allt hopp kanske ändå inte dog.
Jag känner att jag vill tro honom.
Jag känner att jag vill.
Åtminstone mer än i april.
Just idag känner jag mig lite starkare.
Kanske kan man lära sig att stå ut.
Kanske har smärtan och det onda ett slut.
Fyrtiofem minuter försvann jättefort.
Jag gick ut i solen och såg en skrudad stad.
Jag gick ut och kunde se alla blommor och blad.

Labilt är ordet

adminLämna en kommentar


Labilt är ordet.
Labilt svajar till skillnad ifrån stabilt.
Blir därför inte heller habilt,
möjligen mer infantilt,
särskilt när sonen blir pappa åt sin mor.
Livet blir aldrig som man tror.
För ett ögonblick kan jag se ljuset
och känna solens barmhärtiga värme.
Jag kan andas in försommarens hoppfulla dofter,
och låta mig få ro i dess sceneri,
som när jag fick vila mitt huvud i ditt knä.
Din kropp. Aldrig avvisande.
Din själ. Alltid där.
Sen skiftar scenen,
och trafikens brus stör mina tankar.
Människornas sorl blir påträngande och innehåller bara idiotisk smörja.
Labilt är ordet som beskriver hela mitt väsen. Numera.
Habilt är ordet som beskriver det som varit. En avslutad era.
Infantilt var mitt synsätt, men vem är jag att värdera?
Går som på en svajig is, där risken för att ramla ned i en vak,
ständigt vilar hotfullt ovanför mitt huvud.
Mitt trötta oroliga huvud som vilade så lugnt i ditt knä.
Du min trygga lugna hamn, din mjuka varma famn, som alltid bjöd på lä.

Mitt liv blev som manuset

adminLämna en kommentar

En tveksam början
Enformig kronologi
Krokig röd tråd
Dramatik på dramatik
så att det inte fanns tid att andas
Det växlade mellan tragedi och komedi,
framgång och nederlag,
men jag trodde hela tiden på det triumferande slutet
Det är väl vad som krävs
Vad som måste till
För att man ska orka
Mitt liv blev som manuset jag skrev för länge sen
Lika spretigt
Lika ofärdigt
Lika ovisst

Jag brast

adminLämna en kommentar


Jag brast itu.
Det hände till sist.
Det var bara slump.
En människa.
Klarar.
Inte.
Hur mycket som helst.
Kapaciteten rann ut.
Nu går jag bara runt bland spillrorna av vårt liv
och lyssnar till människornas slammer,
vars existens bara blir till ett hån.
Futtigheten,
avsaknaden av horisont,
när miraklet ligger där,
alldeles framför dem.
Identifikationen brast för gott.
I det öde landet,
vandrar jag,
huttrande.

Nu far jag iväg

adminLämna en kommentar

Nu far jag iväg,
ifrån de salta vågornas smaragdgröna glittrande
som en fond över blänkande fiskar,
som stolt och skimrande visar upp sig framför mina simglasögon.
Med lobbyns läderfåtöljer,
pianistens tidlösa ballader i kroppsminnet och den magnifika utsikten på näthinnan,
återvänder jag hem till det bekanta som blivit så obekant.
Återvänder med samtalen och skratten i öronen.
Återvänder med stora väskor,
men det är ångesten och ensamheten som väger.
All energi går åt till att sjasa bort dessa vidriga bestar.
Vår storslagna kärlek, vårt liv,
ligger i en urna och väntar på att sänkas ned i jorden.
Caféet, där vi hade så många mysiga stunder,
är nu mitt härbärge.
Mot betalning för kaffe och lunch,
får jag höra människors röster, samtal och sorl.
Snart måste allting återgå,
fast att det inte finns något att återgå till.
Sorgen tynger och skär i mig som knivar,
och längtan drar i mina magnervstrådar.
Jag blev gammal på några veckor.
På något sätt måste det gå.
Jag hör det hela tiden.
Det måste gå.
Nej det behöver inte vara så.
Det kan bli omöjligt.
Det kan bli outhärdligt.
Övermäktigt.
Ingenting är längre givet.
Ingenting.
Allra minst livet.

Änkor och änkemän

adminLämna en kommentar

Som pestsmittade är vi,
vi änkor och änkemän.
Vi som de andra skyr,
och snabbt undan flyr.

Gråt och tårar har ingen plats i våra liv,
Och på offentliga platser är domen definitiv.
Kom inte hit och förstör stämningen.
Stanna hemma tills du kan skratta igen.

Var snäll och gör inte om den tabben,
för här passar bara de jättehöga flabben.
Kom inte hit och påminn om vår existens,
och tala om din smärta och hur vidrig den känns.

Låt oss stanna i vår bubbla där det där aldrig händer oss.
Man kan inte bry sig, för man måste ju få släppa loss.
Självklart finns det en plats för en utländsk tiggare,
men en sörjande bör försvinna tills hen känner sig piggare.

En ny horisont

adminLämna en kommentar

Att se horisonten ligga oändligt långt borta
får ångesten att komma till ro.
Ett öppet hav framför mig,
det var så jag såg livet.
Möjligheterna glittrade i kapp,
i morgonluften som lekte ta fatt.
Trivsamma trion är nu en duo,
inte en evigt dyster duo, hoppas jag innerligt.
Kanske kan vi bli en dynamisk duo,
det önskar jag av hela mitt hjärta.
Men det är så svårt, det gör så ont.
Att det här skulle hända oss.
Nu sitter vi här vid kanten till ett hav i Spanien,
där du borde ha varit med.
Vi blickar ut mot en helt ny horisont.
Sorgen ligger där alltid, men det nya livet läggs till.
Så säger de som vet.
Jag vet ännu inte om jag vill.
Jag lovar bara en dag i taget.
Kanske bär mina simtag.
Kanske sjunker jag av tyngden av sorgen,
i ett hav som inte längre glittrar.

Kan aldrig göras ogjort

adminLämna en kommentar

När man en gång har tagit klivet in i ny kunskap
så kan det aldrig göras ogjort
Det finns inget sätt att radera den
Inget sätt att återfå sin oskuldsfullhet
Blåögdheten som också var en god egenskap,
den förvann med mina nya insikter
De usla bakomliggande motiven lyser med all önskvärd tydlighet
och jag har förvandlats till en misantrop
Jag ler nu överseende åt skådespeleriet
Ler åt flosklerna och ser manipulationen bakom,
och ingenting kan göra insikterna ogjorda

Ordens rikedom

adminLämna en kommentar

Ordens rikedom
Tänk på deras ofantliga packning
Allt de bär med sig
Känslor, upplevelser, minnen
Valet av ord avslöjar och beslöjar
Och tänk sedan på hur de får liv,
i ljudets svängningar beroende på adressaten
Hur de sägs mjukt sjungande eller i staccato
Vem har makten över orden?
Vem har makten över att ge dem dess betydelse?
Vem har makten att glömma dem, gömma dem?
Vi alla! Såklart!
Förflackningen
Förenklad litteratur för allt språksvagare och sjunkande IQ
Är det receptet?
Förenkla?
Facilitera?
Ta bort reflektera?
Dodofågelns dom?
Ett folk som håller alla tillgångar som sand i sina händer,
och bara låter dem rinna mellan fingrarna,
bläddrandes på sina mobiler
Ersätter dem gärna med vad som helst…
utom det välbekanta…