Jag har ljudlöst, hudlöst kastat mig ut

Det var inte lite jag bad om,
men jag insåg inte det då
Jag ler och ser tillbaka på,
hur jag ljudlöst, hudlöst har kastat mig ut
med nybörjarens naivitet
med den okunniges nyfikenhet
lagade jag, jagade jag
det som kunde fylla ut tomrummet
Men där var inget annat sätt
I min värld är inget varken lätt eller rätt
I dagboken etsades allting fast till djupa plågsamma spår
Nu vågar jag inte känna efter, vill inte riva upp mina infekterade sår
av rädsla för att det ska göra alldeles för ont
Jag vill bara få ligga tätt intill
Behöver inte göra något bara vara still
Jag tror att jag har funnit något som kan växa sig stort
När jag är där känns det som att det är något jag alltid gjort
Skadan i hjärtat bränner inte och värker
På den platsen känner jag att livet stärker
I värmen där kan jag se ut
Kan se något långt där borta. Att allt inte är slut
Då vill jag hälla livet i en massa dunkar
Vill bara ta för mig och dricka i stora klunkar
Vill låta mig berusas och bara ge mig hän
men är så rädd för att eftersmaken blir frän

Jag går omkring och verkligen försöker

Jag går omkring och verkligen försöker
och psykiatern frågar om jag fortfarande röker
Jag svarar att jag slutade innan jag riktigt hann börja
Det var bara en oviktig parentes i all denna sörja
Du frågar hur jag har det med alkohol
jag svarar att jag försöker dricka så mycket jag tål
och det är så lite att man skäms
Till sist ställer du frågan som skräms
Tänker du mycket på att dö?
Jag svarar att hela mitt liv känns som ett adjö
Varför få något, varför satsa något överhuvudtaget
om resten ska handla om att sakta se det sönderslaget?

Jag lärde mig att skynda långsamt

Jag lärde mig att skynda långsamt
Från början rusade jag fram
nästan skenade
Nu har jag saktat in
Börjat röra mig långsammare
Jag blickar inte framåt
varken mot himlen eller helvetet
Jag tittar inte år… inte veckor… dagar… timmar…
Utan minut för minut…
De här minuterna just nu ska jag aldrig glömma
Minut för minut… andas in… andas ut…
Dina andetag…Mina andetag…

Jul är inget kul

Jul, jul är inget kul
Högtider kräver
Högtider kväver
och just i år
river julen upp stora sår
Då finns inte du med
Ja tiden är ur led
Jag blundar, kämpar och biter ihop,
och snart har jag begravt det här året i en grop
Då ska jag utbringa en skål
Utbringa ett helvetesvrål
Farväl för evigt, du vidriga år
Att beskriva dig tror jag knappast går
Kanske trycker jag i mig en ask choklad
Kanske lyssnar jag på en sorgsen ballad
Kanske dricker jag lite vin
och trycker i mig några skivor av ett svin
Och sen, sen, sen
Ska jag skapa mig ett hem igen
Ska jag skapa mig ett hem igen…

Idag skulle du ha fyllt år

Idag skulle du ha fyllt år
Du som var så vacker med gråsprängt hår
Idag skulle vi ha firat dig med pompa och ståt
Du skulle fylla 65, men idag hörs bara gråt
Människor tröstar mig med att jag i alla fall fick uppleva det som är så få förunnat
Äkta varm innerlig kärlek, trygghet och respekt. Du älskade mig som ingen annan kunnat
Det hjälper mig tyvärr föga
Det lämnar mig med krav som är höga
Mörkret är korpsvart och förlusten är avgrundsdjup
Och där långt nere på botten ligger en del av mig som föll ned i detta stup
Om du hade levt idag så hade vi träffat hela släkten eller så hade vi rent av rest bort
Du ville inte ha stora gester och gillade inte pråliga fester Nä du var en annan sort
Tack älskade, älskade make och far till min son
Jag vet att allt som livet ger bara är ett lån
Tack för att du såg mig med din varma blick
Tack för de underbara åren vi fick
Inget av det skänker tyvärr någon tröst
Jag saknar din famn och lugnande vackra röst
Saknar när jag somnar
Saknar… när jag vaknar…

Änkan förblöder

Livet högg sina knivar i mig
Blodet lämnade sakta min kropp
Sticksåren slöt sig till en början
men nu när chocken börjar släppa
rinner blodet i floder ur min kropp
Livet ligger runt mig i pölar
Hyenorna i rättssalen slickar girigt i sig
Nu skördar de frukterna av sina ränker
De som de smidde medan du kämpade för ditt liv
Och vi vakade vid din bädd
Det är priset för min oskuldsfullhet
och tro på det goda i en rutten omänsklighet
Men allt är ändå petitesser
för någon som inte andas per automatik

Det frågas om vad jag ska göra på julen

Det frågas om vad jag ska göra på julen
Jag vet inte varför frågan ställs till mig
Kan man inte få slippa?
Kan man inte bara låta det va?
Alla vet ju att en stol står tom
Julen är djävulens påfund för ensamma själar
Kommer där med alla sina löften
Med sina glittrande ljus
Alla vackra bilder på ombonade stugor
Täckta av lagoma lager av snö
Fråga mig inte om julen,
den betyder faktiskt ingenting
Den visar bara upp sin hånfulla nuna,
och de enda starka känslor jag kan känna
är avundsjuka och förakt,
om nu någon lyckas få lite frid
Låter detta ogint så drick en skål för det
och bjud även din vän som sitter där breve

Jag har inget att ge

Jag kände till en början
Då kände jag allt
Mitt hjärta var inte kallt
Tänkte att nog hade jag minsann att ge
Folk skulle få se
Att livet ger en andra chans
Men sen blev jag som bedövad
Går sen dess omkring bedrövad
Det var så mycket som behövde göras
Såg så många illusioner förstöras
Krigade så många, många krig
Och inte vet jag varför, men vänskaper dog
och plötsligt hände det aldrig att jag log
Inga äkta leenden och kvittrande skratt
Det som var min finaste skatt
Och minnet ska vi inte tala om
Det som fick mig att rabbla vetenskap och källor
lägger nu ständigt ut besynnerliga fällor
Jag bara undrar hur man kan leva utan några fasta rötter
Svävar nu runt i ovisshet utan fast mark under mina fötter

När någon frågar hur jag mår

När någon frågar hur jag mår
så kan jag inte svara
Jag vill inte verka svår
men det går inte att förklara
Har man inte varit där jag har varit
så spelar orden ingen roll
där hoppet och alla har farit
och livet ställts på noll
Så hur svarar man egentligen på frågan
utan att verka alltför undanglidande
Kan man säga att någon bara släckte lågan
och jag känner bara tårarnas svidande?
Allt jag tvingades att gå igenom
allt viktigt människor borde få veta
försökte jag förmedla utan att något framkom
för döden hör till frågor som är alltför heta
Därför vandrar jag vidare i utanförskapet
Men har funnit mig i det
Jag finner mig i det egna sällskapet
Tar dag för dag i livet som smet

Hårdheten och obarmhärtigheten


Tänk om någon av de som jäktar förbi vände sig om och log
Det är så mycket som jag nu märker efter att du dog
Hårdheten och obarmhärtigheten
Ensamheten och ödsligheten
Den kan man aldrig förbereda sig på
Den märktes aldrig när vi var två
Det omgivande bruset brusade inte så illa
Hos dig kunde jag ligga stilla
Men nu sätter sig vassa armbågar
Okänsligheter dröjer sig kvar och plågar
Det kallare samhället skrämmer
De måste vara något fel på de som bestämmer
Politiker, journalister, lobbyister och mången politruk
klämmer ur de kloka, goda sin sista plågade suck