I ett mishmash av erfarenheter, ord och känslor
halkar jag omkring
söker stringens
testar var gränsen går
Vill känna frihet
Vill känna trygghet
Men jag känner att gränsen är tunn
Jag känner att på andra sidan finns ingen försoning
Där är allt tillåtet
Och där är jag ingenting
Det säger hothjärnan min
Jag hoppas att jag aldrig mer ska gå hem ensam mitt i natten genom den mörka skogen och inte bry mig ett dugg
Att jag ska gå med tårarna rinnande i regnet
Att jag ska känna den totala övergivenheten i en atomvinterkall natt mitt i sommaren
Att jag aldrig mer ska känna mig så bestulen på allt,
men jag vet att det kan hända när som helst
Och jag undrar om jag någonsin kan bli helt trygg igen
Det tog tusentals dagar att få det vi hade och femton sekunder att förlora allt
”Du har obotlig cancer” sa läkaren till dig
Åtta veckor senare försvann vårt liv
Du for till himlen
Jag hamnade i helvetet
Tidigt tar jag tåget
Språken som talas är främmande
Språket är andras
Inte mitt
Har jag någonsin haft ett eget språk?
Eller en myt om det?
En främling har jag alltid varit
En förbipasserande
Aldrig rotad, men alltid tänkt att en dag…
Så många spräckta myter
Inte minst den om mig själv
Oron skapar inre tumult
Ångesten skär som krossat glas
Förlusten ekar tillbaka som en katapult
Sysslolös hothjärna ropar fara
En röst en nyans aningen dovare
räcker för amygdala
Jag går på lina
Jag går på tunn is
En röst vrålar igenom det fina
Gör inte om det! Du söker en utopi!
Var ensam och stark
Flyg som fågeln fri!
Kommentatorn konstaterar torrt
Hellre döden
Ett liv utan kärlek kan lika gärna bli kort
För mig ett fängelse, en dom
Och från det finns bara flykt
och ingenting går nånsin i blom
Jag sitter vid min dator
och du sover fortfarande
Jag känner mig älskad
Långt bort hörs en hund skälla
Någonstans har någon fått ett besked om att livet inte är givet
Någonstans älskar två människor med varann och skapar bländande magi
Någonstans föds ett mirakel, ett litet barn
Någonstans har ett nästan helt vuxet mirakel fått en egen lägenhet
Någonstans mördas människa för sin tro, åsikt eller kärleks skull
Någonstans letar en mamma förtvivlat efter mat till sina barn
En pappa arbetar 20 timmar om dygnet i ett främmande land
Under en bit kartong i Stockholm försöker en människa sova en liten stund till
Jag tittar ut genom fönstret och på himlen finns inte ett endaste moln
Just nu sjunger mitt hjärta att sorgen har fått sällskap av kärleken
Just nu gör ingenting ont
Det talar om lyckliga slut
Men jag vet att allt som finns är nu
Det svåra är inte att rusa och hinna med
utan att lugna andetagen och sitta ned
Det svåra är inte att orka med människorna, utan att orka med sig själv
Att sitta fast i ekorrhjulet är inte svårt alls,
men att ta sig ur det är ingen enkel vals
Den stora utmaningen är att stanna upp och lyssna till ljudet av klockans tickande
Att våga sitta tyst när man är två
Att kunna lita på att det ibland är gott så
Jag försöker lära mig att låta alla ekon komma ikapp
De måste förenas i den nya människan som är jag
Jag hoppas att jag är förlåten även om det kommer att ta ett tag
Jag hoppas att du inte tror,
att mitt inre barn inte tar någon plats
Jag skulle kunna spela teater
Och göra våld på mig själv
För att passa in
Men hon härinne skriker högt
Och det hon skriker,
är det närmaste sanningen jag kommer
Det är märkligt landskap omkring mig nu
Förundrad söker jag vad som finns bakom nästa krön
ler fast att det kunnat vara tabu
i det hemska låg små, små frön
Möjligheter jag inte såg bakom tårarna
Tänk hur jag aningslöst gick fram
Någon måste ha hjälpt dårarna
Tänk hur enkelt vi kunde ha missat varann
Tanken hisnar ja, isar in i märgen
jag ser hur trådarna nu länkas till mening
Staden glänser, nu ser jag äntligen den gyllene färgen
Möjligheterna ställer sig på rad i en enad förening
Jag vill så gärna att vi alla ska kunna skratta igen
Att mina rötter till mitt förflutna och det underbara nya länkas ihop
Nu vet jag hur man kan skilja på bekant och vän
Vännen krigar i motvind lika självklart som hen höjer ett stop
Jag önskar så att det som kan bli klyftor istället blir broar
Därför blir jag så lycklig och lugn över att höra,
er i högtalaren på mobilen när ni så kärleksfullt tjoar,
att ni vill att vi alltid hör ihop och allt vi ska göra
Att ni förstår att ni alltid kommer att finnas med. Alltid
Ni som står mig lika nära som kött och blod
Att vi blev starkare av att vi utkämpade strid efter strid
Jag är så lycklig över att ni så fullt förstod
Jag lämnar min älskades famn
Värmen ligger kvar
Inom mig sjunger jag hans namn
Fina, fina karl
Jag badar i ömhet och åtrå
Allt jag önskade regnade ner
Tänk att jag kunde älska så
Nu när du inte finns mer
Ändå kommer känslan smygande:
Förtjänar jag det här?
Jag önskar att jag kan hålla mig flygande,
och fortsätta även när livet tär
Jag fick en andra chans
Jag fick ett liv till
Jag fick ett jag inte trodde fanns
Men ändå ligger inte oron still
Jag får andas, älska och skratta,
medan du berövades allt
Medan jag överlade med döden kunde jag inte fatta
Livet både tar och ger tusenfalt
Jag bär dig med mig i varje steg
Men i hjärtat lämnar jag plats
Du lärde mig ju att inte vara feg
Nu tar jag steget! Nu tar jag sats!
Det har idag gått ett år sen du försvann
Ett vidrigt, läskigt förunderligt år
Det gick så fasligt långsamt fram
och så ohyggligt fort det bara går
Du var så självklart med i ekvationen
Ett element lika fast som cement
Vi skulle bli så gamla, ja äldst i divisionen
Ja så säkert att det kunnat sättas på pränt
Och så sveptes du bara bort
Slets ur bröstet på mig
Nu vet jag att livet är så kort
Ett år på jorden utan dig
Jag vet att jag var älskad så mycket som det går
Jag vet att jag älskade till max
Att fånga stunden är nåt jag nu förstår
Och att mycket bara är flax
Din värme, din godhet lever vidare i oss
Hjälper oss att rikta vår kompass
Ger kraft när vi måste slåss
Gav oss smak på kärlek av högsta klass
Ett känsligt hjärta Hem 