Nu känns det sådär i magen igen
Sådär som det alltid känns,
när det orättvisa ska bli än mer orättvist
Nu känns det sådär i magen igen,
som det alltid gör när politikerna struntar i de utsatta
När de så uppenbart visar att de agerar endast för sitt
När janusansiktena inte längre klarar att hålla fasaden,
utan det simpla och det ruttna lyser igenom
Nu känns det sådär i magen igen,
som det alltid gör när människorna omkring mig redan har gett upp
När de har insett att varje välvillig insats, så enkelt vänds till något ont
Så särskilt enkelt när även journalisterna endast dyrkar mammon
Som det alltid gör när man vet att vi kan krossa vad som helst,
om vi håller ihop och ser till fler än oss,
men ändå har tappat hoppet
Under tiden säljer politikerna ut allmännyttan,
och de ekonomiskt svaga får skylla sig själva
För visst föds vi alla precis lika?
För visst föds vi alla precis lika?
Och alla vet att den enda karriären som finns,
är bostadskarriären
Gutor mon frére för ännu ett megalomant byggprojekt för det fina folket!
Alla hemlösa borde veta bättre än att ligga och skräpa på gatorna nära oss,
och sänka priset på våra bostadsrätter.
Nu känns det sådär i magen igen när orden hamras in till sanningar
Låt oss göra det kollektiva till något simpelt rent av smutsigt
Låt oss kalla allmännyttan för subventionerad
Snacka inte högt om vinsten och säg för helvete inte ett ord om hur vi tar oss rätten att förbruka resurser.
Repetera retoriken ”Vi har inte längre råd att subventionera…”
Låt oss så snabbt som möjligt glömma ordet långsiktighet,
för det är ett sånt jobbigt ord…
När frågor kommer kring varför just de som har mest alltid drabbas minst när det blåser snålt, skifta fokus och ropa varg!
Ett känsligt hjärta Hem 