Efter hundra dagar
Då fattade jag att du aldrig kommer tillbaks,
och att det vore gement att skynda på döden.
Då reste jag mig upp och stod avklädd utan dig
En helt främmande person
Sen dess har jag försökt förstå vem jag är
På ett sätt gammal som världen
På ett annat sätt ung och barnslig som en skolflicka
Kroppen tar sats och blommar en sista gång
Innan hösten kommer
Ett grått töcken av ovisshet
Apokalyps eller fågel Fenix?
Jag sörjer randigt
Jag älskar alla vita ränder,
för då mår jag bra
Till och med riktigt bra
Till min förvåning
Jag hatar alla svarta ränder,
för då mår jag så dåligt,
att jag knappt kan andas
Men det är inte jag som håller i penseln
Det är inte jag som ansvarar för färgen,
för det är inte meningen att man ska måla själv
Att vara sin egen lyckas smed var lögn alltihop
Vita ränder målas tillsammans,
och inte en och en
Står nu helt naken
Är på ruta noll
Kastas randigt från dur till moll
Sorgen dyker upp när jag minst anar
Ensamhetstriggers kastar ner mig i källaren på en enda sekund
Hela trygghetskapitalet upp i rök och sover inte en blund
Skräcken över att bli sårad
Garderar mig med en fullbokad kalender
Planerar för att klara en dag i sänder
Tar sats och vågar börja känna
Vet att jag måste våga riskera
Kan inte slippa genom att planera
Alternativet är ett helvete i sig
Är så inträngd i ett hörn
Självkänslan får mer än en törn
Känner mig patetisk
Förstår hur det ter sig utifrån
Övergivenhet utropad i megafon
Och för ett år sen var jag så jäkla stark
Inuti och utanpå
Rak, tydlig och lätt att förstå
Inget
Hjälp
Projekt
Jämställdhet och ödmjukhet i all ära
men i längden har det börjat tära
Jag saknar männen som visste vad de ville
En hederlig gammaldags kille
Fy så hemsk jag är som sitter här och svär
Säger att jag behöver känna av testosteron för att bli kär
Sorry men min kropp och min hjärna faller för manlig fysik
Jag vet att det låter ytligt i kubik
Det är tyvärr den bistra sanningen om mig
och ändå kan få anklaga mig för att vara en ytlig tjej
Hur ska jag hitta någon med både knopp och kropp?
Någon som åter väcker upp mitt hopp?
Någon som vet vad han vill och får mig att känna det i varje fiber?
Vi behöver inte alls vara lika, men av samma kaliber
Jag förstår inte dubbla budskap och spel
Sånt går helt bort för min del
Jag längtar desperat efter kärlek men tänker inte hunda
Jag vet för mycket för att tro att såna relationer är sunda
Det är som att alla vill ha allt men ingen vill ge tid
Jag kan inte fatta att jag skickades ut i denna strid
Jag vill inte bli uppgiven och bitter
Åh vad jag längtar efter förälskelsens fnitter
Varför blev allt så komplicerat och försåtsminerat?
Varför kan man inte bara hänga ihop utan att det blir inflammerat?
Varför måste allt bli krångligare med åren?
Kanske måste vi alla slicka såren?
Tjafs och distans gör mitt hjärta alldeles kallt
Men den som öppnar det får allt
Förlust
Intighet
Tomhet
Ångest som äter sig in
Förändrar permanent kroppen min
Destruktivitet som bryter ned
Bryter ned människovärdet bit för bit
Ingen människa vill komma dit
Avsaknad av värme- jag fryser så jag skakar
Närhet- jag har tappat allt hopp
En hungrande kropp
Ett utsvultet hjärta
Pappersexercis
ifrån byråkratisk milis
Sjukskrivning
Utanförskap
Girighetens garn
Särkullbarn
Arvstvister
Bråk och osämja
Mammon går inte att tämja
Nedsjaskning
Utsatthet
Myten om mig själv i kras
Allt blev bara knas
Fruktan för framtiden
Verkligheten kall,
som frostbiten metall
Dejtingsiter
Matchning, mötesplatser och glada pannkakor
Förhärdade hjärtan utsatta för yrkesfiskning
Om jag ändå hade kunnat berätta för dig
Hur brutalt världen behandlar mig
Om jag ändå hade fått vila mitt huvud i ditt knä,
och fått höra att allt kommer att bli bra
Då hade jag kunnat orkat med ännu en dag
Men döden innehåller så mycket
Sånt man aldrig kan förutse
Hur det känns att aldrig få återse
Älskade, älskade, älskade!
Prat mot en kall sten
Salta tårar mot mina böjda ben
Att orka leva
Orka leva kvar
Orka andas
Hålla lågan brinnande
Utan att blåsas ut av stormen
Skitstormen som träffade mig med full kraft
Svepte nästan bort allt liv
Räfsar bland spillrorna
Försöker hitta det som överlevde
Försöker motivera mig
Försöker aktivera mig
Smärtsamt medveten om att det bara är distraktion
Som granris över sank mark
Men det är det eller att sjunka
Liv eller död
Fy fan vad bra vi kunde ha haft det
Du och jag och den underbara sommaren
Fan vad vi skulle ha levat
Älskat
Njutit av solen
Fan vad vi skulle
Fan, fan, fan
Vi skulle ha cyklat omkring i stan
Gått på fik
Badat och kramats
Fan vad vi skulle
Jag skulle ha varit hel
Jag skulle ha levt
Varit här
Fan, fan, fan
Kanske visar det sig att jag också är död
Det vore rimligast
Försöker förtvivlat fylla ut tomheten
Fyller vita luckor i kalendern
Vita hemska ensamma luckor
Ödslighet som sakta kommer krypande längs golvet
Ett oönskat lugn som skriker i mina öron
Ett lugn som inte ger återhämtning
Gräver sig djupare
Gör spår som aldrig kan göras ogjorda
Någonstans i mellangärdet
hörs trupperna samlas
Ångestarmén väntar på signal
Jag som aldrig kapitulerat för det obehagliga,
flyr som en hare framför strålkastarljuset
Jag är helt desperat
Ensamheten krossar mig
På TVn hörs ettrigt matchreferat
Meningslösheter, plattityder, ytligheter och numera ett nytt obegripligt liv
Är villig att göra nästan vad som helst för att slippa
Ödsligheten är större än Saharas öken, och så tjock att den behöver skäras med kniv
Verkligheten är kallare än en vinter man vill skippa
Mörkret är mörkare än Thailandsnätter
Är helt desperat, men söker inte en sexkamrat
Sex som gympapass med snabba reträtter
Kroppar som varor att konsumera
Ok ta mig och ät upp det du vill ha
För dig kommer det många flera
Kasta ut det som är kvar med övrigt avfall
För jag har tappat alla illusioner
Så kör på bara ge inget av dig själv, var bara iskall
Mister du en återstår det miljoner
Det som finns kvar av mig är ingenting att ha
Allt som vi vårdade, min älskade och jag
allt som var dyrbart känns nu draget i smutsen
Nu när han inte är här är jag bara svag
Nu kan ingen se mina facetter
Inget heligt kvar, inget fint, inget sårbart och skört
Allt har tvingats bort med tillgjorda piruetter
Kör bara på med allt ni har
Låt ångvältarna rulla över mig
Lämna mitt tillplattade hjärta kvar
Jag befinner mig simmande på ett mörkt hav
Ibland spricker molnen upp och värmer mig
Hindrar mig ifrån att frysa ihjäl
Jag simmar ibland med blicken mot botten
Och ser bara mörker
Men ibland ser jag framåt
Ser färgerna och skönheten
Ser liv
Ibland blir vågorna så höga att jag nästan drunknar
Kan inte andas
Men så inser jag att jag ska ta en våg i taget
Och då överlever jag en stund till
Ibland blir vattnet kav lugnt
Solen skiner ifrån nästan klar himmel
Då lägger jag mig på rygg
Och bara flyter med
Ser då solen och molnen svepa förbi
Säger till mig att livet går vidare
Jag vet att jag kommer att komma fram
Någon gång
Kommer att komma hem igen
Hem kommer att vara något annat
Andra andetag
Jag kommer att stiga upp på en helt annan strand
Och på den stranden finns bara plats för mina lysande solar
Ett känsligt hjärta Hem 