Jag tänker mig aldrig friheten där jag befinner mig.
Nej friheten är någon annanstans.
Och den tycks inte vara för mig.
När jag tänker på friheten ser jag gamla mossiga trollskogsträd,
Öppna fält.
Forsande vattenfall och lugnt flytande bäckar.
Stillhet och vidder.
Friheten är ett lugn.
En vetskap om att allt blir bra.
Friheten för mig är inte ett öppet hav.
Friheten vilar i en trygg hamn.
Och där är inte jag.
På natten ber jag
På natten ber jag om en
om en kropp med ett öppet varmt sinne
På dagen funderar jag på
På hur jag någonsin ska nå dit
En ogenomtränglig terräng
Ett hav fyllt av faror,
som jag måste ge mig ut på
Hinder och begränsningar
Allt som kan hända
Alla scenarier
Alla komplikationer med varandras bagage
I en trygg famn fick jag känna hur det kunde kännas,
när jag för en stund var alldeles lugn
Ett sinnenas magiska möte
Helt utan ångest kunde jag vandra hem
Kunde se att det faktisk skulle kunna gå
Någon gång
Människor jag möter
Färgar av sig
Det är slående hur starka färgfläckar jag får
Jag har aldrig tänkt så förut
Det är som att min hud är en canvas
En torr törstande canvas
Den skriker efter färg
Människor är inte betydelselösa
Har aldrig varit
men nu gör de så stora avtryck,
för jag har insett hur viktiga de är
Deras speglingar
Utan människors färg törstar jag ihjäl
Jag förstod inte förrän nu
att ett liv utan speglar blir helt svart
Första bröllopsdagen utan dig
För tjugoett år sedan blev jag din tjej
För elva år sen blev jag din fru,
men inga vackra minnen hjälper mig nu
Saknaden bränner sönder mig inifrån och ut
Ensamhetens kyla fryser ned mig utifrån och ända in till slut
Nu närmar sig hösten och jag ser framåt med bävan
Tänk hur allt suddades ut, trots all min strävan
Kvar är jag tillbaks på ruta noll,
men med ögonstenen som har koll
Han som så snabbt fick bli stark,
och fick utgöra grund när det inte fanns någon mark
Jag kämpar och sliter med att klara dagen
men idag hukar jag mig dubbelvikt som av ett slag i magen
Livet lärde dig att i en opålitlig värd är ensam stark
Livet lärde mig att vara ensam, är som att vara ett träd utan skyddande bark
Du sa att du skulle studera långt bort och pratade bara om dig
Jag tog farväl av dig inom mig, för i ditt liv fanns inte plats för en tjej
Livet lärde dig att dra iväg på upptäcktsfärd och aldrig slå rot
Livet lärde dig att vara hemma på flera platser på vårt klot
Livet lärde mig att den som glömmer sina rötter blir fattig till sist
Livet lärde mig att lära av de levande och av dem vi mist
Jag behöver inte dig som inte behöver mig
Du känslomässigt självförsörjande: nära relationer är nog inte din grej
I Barcelona sjuder livet dygnet runt
Men platsen saknar betydelse när fundamentet är tunt
Inga vackra vyer kan stilla min längtan till livet som var
Inga goda drinkar kan minska min önskan om att du skulle vara kvar
Att veta att min väg ska kantas av hopp och av svek
Att se att de flestas moraliska kompass är ganska så vek
Som en pastisch av en äldre tid,
upprepas ytligheten i en ny hybrid
På Opium club lyser bling bling och stass
Männen i kavaj och kvinnorna i strass
Att gå på techno i såna kläder
Svettas ihjäl i stekhett väder
Är ett helgerån på hela kulturen
Sån dynga är i strid med naturen
Så vi sätter oss i en taxi till Marula Café
Levererar värme och äkta kvalité
I sorgens fjärde månad,
flög hoppet i väg så långt
Blev så litet att det knappt kunde synas en molnfri dag
Det var också då orken tröt
Det var då jag bara grät och skrek
Ut i en tom intighet utan resonans
Det var då jag insåg hur ytligt allting är
Och om ytan krackelerar
Då är man körd
Och hela jag har krackelerat
Hör inte längre till
Vi ska köpa T-shirts jag och min svägis
På dem står det:
I hate people…
Jag sitter i avgångshallen på flygplatsen
Det var din arbetsplats i decennier
Jag trodde inte att det skulle göra så ont
Men det smärtar så att jag vill skrika högt
Minneskavalkaden som rullar förbi
Jag kan knappt andas och mannen som sitter bredvid får inte se mina tårar
Ensamheten blir inte mindre med tiden som går
Den gräver sig in och jag bränner mina skepp med mitt dåliga mående
Jag lever som döv och stum oförmögen att göra mig förstådd
Jag önskar att jag kunde känna att jag var omgiven av änglar,
men ödsligheten är total
Jag vill inte känna att allt är kört
Att allt är slut
Inuti mig säger en röst just det
Och vad värre är:
Den säger att mina vänner också tycker det
I går ligger bakom mig
En vandring som gick över berg och dalar
Men på kvällen hängde jag med mig själv
Då för första gången kunde det kännas helt ok
Sakta bit för bit kommer jag fram
Mitt nakna själv, den jag är utan dig
Som jag aldrig bad om att få vara
Famlar och söker
I dunklet fann jag träningen
Förstod att den är min
Orden och bokstäverna likaså
Vissa törstar mer efter kärlek,
och jag inser att sån är jag
Ingen ska få mig att tycka att det är svagt
Och där i soffan framför filmen jag hyrt,
blev det så klart
Att jag aldrig
Kommer nöja mig
Med mindre
Jag vill ha allt
Finns inget skydd
Inga garantier
Måste ändå ställa dörren på glänt
Det förs så ofta fram att det är viktigt att vara självständig
Man ska vara stark ensam och huslig och väldigt händig
Jag som vet att livet är för kort, vill inte slösa bort ett enda grand
Många menar är att det är viktigt att göra saker på egen hand
Som om ensamhet är ett värde att vårda
Som om det är att vara självständig och frisk
Som om tvåsamhet är svagt med automatik och en onödig risk
Som om längtan efter närhet och samhörighet är vekt
Som att ensamhet är bra, som är så blekt
Hur fasen kunde det bli så skevt?
I vilka relationer har människor levt?
Kanske saknas anknytning?
Kanske känner sig människor ensamma fast att de är två?
Men jag vet att det inte alls behöver vara så
Men jag vet att ett plus ett inte alls bara blir två
Den som en gång har upplevt det
Fått smaka
Kan aldrig gå tillbaka
Den som har blivit varm i hela bröstet av att möta den andres blick
Den som har haft någon som alltid funnits där
I en relation som gått till kärlek ifrån att vara kär
Kan aldrig nöja sig med halvljummet kaffeblask
Ett känsligt hjärta Hem 