Jag saknar knastret
av torra fakta
Mina blåa ögon
Lyssnande utan tvivel om motiv
Monstret ännu kamouflerat
Jag formbar till nyttig idiot
eller trotsig rebell
Jag saknar prasslet och lukten av tankar
på tryckta boksidor fästat i fläckat skinn
Tankar och känslor som lever sitt eget liv
Skiter fullständigt i tiden
Upplevelser äldre än gatan
Lever i cykler
Så mycket större än en liten människas
Jag är här nu i bruset
Nu nalkas våren med ljuset
och ändå andas jag mörker
och får inte någon ro
Jag läser in tystnaden mellan orden
Och där sker de verkliga morden
Tomheten vrålar ut sitt hån
Ler åt mina försök att klamra mig fast
Där dör det viktigaste av allt som är
Tron på att det alltid finns någon som är där
Där ligger hoppet som en trasig lysrörslampa
Lyser och slocknar, lyser och slocknar…
Jag kommer aldrig så nära som jag vill
Det lilla barnet tiger aldrig still
Kanske är jag dömd till att alltid vara rädd
Det är som om jag bara väntar på nästa katastrof
Nästa problem som ska sluka mig hel
Ja, jag är numera alltid beredd
Man blir trött av att leva så
Det känns som att priset för att njuta
Priset för att glädjas,
ligger vid en smärtgräns jag börjar nå
Kanske är det bättre att helt plana ut
Kanske är det bättre att inte längta efter nåt
Kanske är det bättre att leva zombieliv
och bara beta av dagar tills de tar slut
Tänk vad lilla jag gick igenom och vad jag klarar varje dag
Tänk vad vi fixade jag och du
Sonen min du och jag är värda att ha det bra
Vi ska inte ta någon mer skit
Livet måste vara mer än bara slit
Vi ska se oss som vi är förstås
Vi är vackra med det som varit
och det som ligger framför oss
Det kommer att bli bra ska du se
Jag är alltid hon som följer me
Du och jag är värda att få ro
Vi har klarat så mycket
och nu ska du låta det vackra i livet gro
Jag hoppas att du kommer vara min trogna reporter,
för jag är alltid din starkaste supporter
Det finns nåt välsignat med rutiner
det finns nåt skönt med att allt är likadant
Ibland blir det lite för mycket nytt
och jag längtar då tillbaks till tid som flytt
Rutiner, circadian rhythms det är nåt jag gillar med det
Jag rullar med men sen kommer en sjunde våg
Och den är så stark att jag halkar ur mitt spår
och så har det varit år efter år
Jag antar att det är sån jag är
och kanske gör det ingenting
Och visst har jag snirklat mig fram tills nu
Men jag är ju här och jag lever ju
Den cirkadiska rytmen går jag alltid tillbaka till
Som till en mor som vaggar sitt barn
Jag lägger mig ner och låter mig hållas av det som inte syns genom en vanlig lins
Låter mig hållas av allt som inte är förklarat och ännu inte finns
Jag är glad att jag sa som det var
Jag är så glad att du är kvar
För rädslan jag bar på den kunde jag ha svalt
Men vi vet båda att sånt ofta blir fatalt
Jag är så glad att vi möttes och såg varann igen
att orden inte smet förbi utan gick rakt in på känn
Det är så mycket att lära om varann
Och vi kämpar så mycket vi bara kan
Jag tänker att det är svårare för dig, men du gör det så bra
Vi är lite trasiga både du och jag
Och ändå blir sån magi när vi är bara vi
Då känner jag mig hel och fri
Det är när det blir mycket annat som det börjar bli trångt
Det är då jag känner att avståndet mellan oss blir så jäkla långt
Jag vill inte någonsin vara ensam när jag är två
Det har jag gjort förut och det skadade mig så
Jag har blivit sviken när jag har behövt stöd som mest
Kanske är det orättvist att du måste klara såna test
Men jag får ingen ro förrän jag vet och känner med säkerhet
Jag måste veta att du vill ha mig både med styrka och svaghet
Just nu känner jag ingenting annat än hopp
Du gick nyss och kvar är din kaffekopp
Värme i magen i färger så bjärta
Längtar redan… mitt lejonhjärta
Vardagen kryper sig sakta på
Bekymmer som förut kändes så små
Då när allt var på liv och död,
börjar påpeka att man behöver bröd
Pengarna rinner mellan fingrarna och räcker inte riktigt till,
men det kommer att ordna sig om jag bara vill
Pamparna vill höja hyrorna och ökar min oro ännu mer
Men så tänker jag att vi som vill ha ändring blir fler och fler
Jag tar en dag i taget och skriver listor som är för långa
Kraven på en urban människa är alltför många
Jag försöker se allt som jag verkligen får gjort och fortsätta att vara trägen
Jag kommer aldrig mer att blicka mot målet utan bara njuta av vägen
För vägen är allt som finns
Vägen är allt och inte det som vinns
Och om det finns någon att hålla i handen,
när fotspåren börjar att blekna i sanden
Någon som tål
Då är man i mål
Jag träffade en god vän
det var så länge sen
Vi slog oss ned på ett café inne i stan
Och vi skulle ha behövt hela dan
Men orden som ekar än är hennes om kärleken hon haft
Hon sa: Det tog sån tid att äntligen bryta upp för jag hade ingen kraft
Jag såg ju tidigt alla tecken men jag valde att titta bort
Jag slösade bort så många år på en man av värsta sort
Så var aktsam på tecknen som du tidigt ser
Det är så lätt att missa det som faktiskt sker
Vad betyder kärlek och älskog om varningsklockor börjat slå?
Vad betyder det om man är ensam när nöden är stor, fast man är två?
I skuggan av kärleken jag har fått
gäckar förgänglighetens ångest
Skörhetens och åldrandets fasa
Så lätt kan allting rasa
Jag är långt hemifrån
Flera hundra mil bort
Då blir det så tydligt, allt jag blev berövad
Då blir det uppenbart att jag inte bara blev prövad
Min historia. Mina rötter
Det som uppkom med oss
Det som tog åratal att bygga upp med alla viktiga element
Levt liv tillsammans som ett stadigt fundament
Det låter kanske frestande att få börja om på nytt
Men när man blir tvingad,
är det inte något annat än ett överfallsrån
Det plågar mig när jag är långt hemifrån
Jag söker mig därför till ljuset i det nya
Hoppet och kärleken som jag har fått
Söker mig till den bästa av famnar
Vi går hand i hand vart vi än hamnar
Och ändå är det långt till land
Och nära till stormens öga
Men jag klamrar mig fast
i känslovågornas tvära kast
Just nu lyser solen på mig och de mina
Just nu känner jag nåden i livet här och nu
Jag upplever fantastiska saker och platser,
men mitt i allt det fina finns hela tiden du
Jag vet att det finns de som säger
Tänk att det kunde vara så lätt!
Så lätt att gå vidare med en ny
Ett enda ord viftar bort det som skett
Försöker förminska kärleken vi hade
Jag vet inte hur de resonerar och tänker
Jag vet inte heller varför jag bryr mig
Men det är inte slagen utan orden som sänker
Jag frågar mig varje dag varför du inte fick leva
Jag plågas fortfarande av fruktansvärda minnen
Men jag vill oftast leva och älska
Och när jag inte vill, finns nu en famn som stillar mina sinnen
Ett känsligt hjärta Hem 