Jag känner marken
Under sulan
På min gympasko
Jag plågar mig upp
För den långa tvärbranta backen
Och ser ut över stan
Den badar äntligen i sol
Maskrosbollar och aspsnö
Ligger där som ett täcke
För att jag inte ska falla så hårt
Och jag låter mig falla
Låter mig falla
Falla, falla mjukt
Jag minns hur du höll mig
Och det kändes som att hjärtat var med
Och jag minns hur det kändes
när jag såg allt du inte kunde ge
Som saknade bitar i pusslet
Gapande tomma hål
Symbiosen blev aldrig komplett
Mitt i sorgen höjer jag en skål
Jag valde livet. Jag valde mig
Det hade varit så lätt att bara blunda
För att slippa vara själv
Värderingar som inte är sunda
Livet tar och det ger om och om igen
Jag fick vara kär ett tag
Jag fick känna mig lycklig
Och jag njöt varje dag
Men nu är jag sorgsen och fri
Jag gör nu precis som jag vill
Och jag mår förvånansvärt bra
Och jag vet att jag räcker till
Din blick
Ibland en svetslåga
Ditt stela ansikte
kunde skrämma
Då såg jag ingen värme
Jag kröp ihop
Försökte vara till lags
Jag var nog ett instrument
Som skulle stämmas till din ton
Du sa att du ville att jag skulle vara mig själv
men varje gång jag försökte tryckte du till
Jag saknade din empati
Jag saknade dig som ett välvilligt vittne
Min anförtrodda
Men du var aldrig intresserad
Du hade nog med dig själv
Vår resa var nittiotvå dagar lång
Jag ångrar inte att jag reste med dig
Men nu är resan slut
Vi nådde vägs ände
Jag känner sorgen över vår svanesång
Men den du ville ha var en annan tjej
Ångesten blev akut
Vi pratade utan att det vände
Jag vill inte försöka ännu en gång
Vår tvåsamhet blev för krävande för mig
Jag anpassade mig tills jag började slå bakut
Sorry, men det är vad jag kände
Nittiotvå dagar lärde mig mycket på en gång
Obetydligheter kunde växa och bli en jättegrej
Jag blev spänd, förkrympt och behövde ta mig ut
Nu håller jag om mig själv, min närmaste frände.
När du är villig att försvara allt och alla utom mig
Och du speglar mig så illa
Då stänger jag dörren för dig
Och jag känner ingenting alls
Om dina principer är bättre än mina
och alla mina ord ska fastna i min hals
Om det som finns mellan raderna bara är kallt
Då är det nog inte mig du vill ha
Varför svälta när man borde ha allt?
Jag har verkligen velat det här
Jag har kämpat och krigat inuti och utanpå
Men nu har det här blivit något som tär
Till sist fick vi inte bort taggarna inuti
Det blev för mycket för oss två
Så jävla tragiskt för vi ville ju båda bli vi
Istället står vi här nu som två sårade kombattanter,
men nu måste vi slicka såren innan det blir försent
Risporna svider just så mycket för att de kommer ifrån diamanter
Det är ju tyvärr så, att så lite ont, kan skölja över så mycket gott
Man ska vara noga med att skilja på sak och person
Och det är så lätt att missa när någon får klä skott
Det finns inget bättre än att vara kär
Men det är sällan gratis
Men vi har också rätt att vara som vi är
Jag är både Pippi Långstrump och lilla rädda Nasse i Nalle Puh
Jag kan bli ilsken och se ut som Lilla My
Jag diskuterar mycket men för mig finns inget som är tabu
Tyvärr är den du trodde jag var någon annan person
Tyvärr är det här den jag är
Och det handlar inte om att någon ska ta reson
Kanske söker jag den eviga lojaliteten
Som kan skilja på vän och fiende och finns när det gäller
Jag behöver inte längre fly ifrån ensamheten
Jag tror att jag överlever. Jag tror att jag fixar det här med
Jag svävar i limbo, både i frihet och i sorg
Nu vill jag spara på allt det fina och inte bara det som sved
Tröttheten som länge har tärt
Har börjat slita mig i stycken
Faller sönder bit för bit
Och i minnet ekar de hårda orden
ifrån två som inte mäktade med
De vassa kanterna…
De började skava sönder,
istället för att slipas ned.
Terrängen blev allt snårigare,
istället för att öppna upp
Nu sitter vi här och försöker,
få bort alla taggar som blev kvar
Men krigare som vi kan inte ge upp så lätt
För oss har ingenting varit lätt på länge
Oss skrämmer inte några små sår
allra minst några taggar ifrån ett snår
Varje människa förtjänar att bli förstådd
Ingen förtjänar att bli försmådd
Alla förtjänar att förstå sig själva
Det borde inte vara så svårt
Men det tycks bli drivet
Under hela livet
Vi är aldrig mer än våra inre barn
Vi är aldrig mindre än våra inre barn
Ibland blir de hörda och ibland inte alls
Och inom mig skriker hon för full hals
Men någonstans tar det vägen
Äter upp oss inifrån
Eller rupterar i vulkaniskt raseri
Förlamande ångest som aldrig släpper fri
Så släpp känslan fri att flyga
Släpp den till skyn som en drake
Känn hur trycket släpper försiktigt
Känn hur det känns att mötas på riktigt
Som en slagen krigare ligger du här bredvid
Som en viking har du korsat ett hav på så kort tid
Du seglade hem din dröm, ja slaget vann du stort
Det är så fantastisk bra det du gjort
Jag är glad att du slapp passagen från Dover
Nu ligger du här bredvid mig i soffan och sover
Sover men är ändå så påtagligt här
Och det räcker så bra att du bara är
Alltid tätt intill
så som jag också vill
Du vill inte slösa bort tid,
men ligg du lugnt här bredvid
Jag går ingenstans nu
Bara vila fina du
Jag sysselsätter mig själv så bra
Jag behöver inte roas med weekends och spa
En motsägelsefull solitär
Som älskar att ha dig här
Relationer och passioner
Att hitta en bland miljoner
Finna vägar till varandra
När det är lättare att irra än vandra
Förväntningar som krockar med varann
Reda ut det så snart man kan
Resonanser som ger dissonanser
När ska man backa, när ska man ta chanser?
Inte är det lätt när hjärtat vill ha sitt
När känslorna går i svart och vitt
För somliga blir det aldrig lugnt och bra
Jag hoppas att somliga inte är jag
I ljuset och mörkret av valfriheten
där dansar vettlösheten
Där ser man sakta förbannelsen
bakom den påstådda välsignelsen
Varje val
Utmanar vår moral
Någons bröd
Någon annans död
Varje steg vi tar göder
dödar och föder
En frukt i en affär
Odlad och plockad i misär
Plastpåsen jag bär hem den i
Bildar öar i haven och ligger där uti
Varenda obetänkt val av vår konsumtion
Påverkar och tar ifrån de unga framtidstron
Vi åldras och livet konsumeras av konsumtionen
Alla valen vi ska ägna oss åt i den nya liberala religionen
Den planerade framtiden så ljus
Här gäller det att se om sitt hus
Fast att den kanske inte alls existerar,
så är det den som dominerar
Tar upp tid för sånt som ligger här och blänker
Tar ifrån oss sånt som gemenskap skänker
Håller oss sysselsatta
Egoistiskt besatta
I den illusoriska friheten
Att välja
Börjar jag kvälja
För vi har tappat tron på andra
Och det är ingen idé att klandra
För att ingen kan veta bättre
För att allt handlar om det yttre
Och politikerna bara ljuger och ljuger
Deras missdåd glöms snabbt bort och det suger
För att alla fakta är fejk
och vi borde alla gå ut i strejk
För att avsändaren nog är Illuminati eller nåt
Och för att det viktigaste är att bo flott
Och det paradoxala blir trots allt
att vi alla föder monstret som stirrar kallt
Oavsett om någon styr det eller ej
Svansen och huvudet på ormen kan nu mötas och säga hej
Ett känsligt hjärta Hem 