Hjärtat dunkar oregelbundet och är taggigt
Världen är lös i kanterna
Intryckens opålitlighet är påtaglig
Kroppen skakar inuti som om någon har lagt på ett reverb
Ljud kan plötsligt skära genom märg och ben
med en vidrig vass diskant
Kroppen rör sig som med pålagd latency
Som ett musikaliskt projekt i en studio
Men ur mig kommer ingen musik
Det är ingen dans
Ingen rörelse
Jag har frusit fast
Etikett: En dikt varje morgon
Besatt av döden
Jag har blivit besatt av döden
och tänker på alla levnadsöden
Jag har lättat ifrån marken
och lever inte riktigt här
Jag lever nära döden
Och passerar alla flöden
Jag betraktar på avstånd
Och tar inte del
Jag tappade allt att relatera till
inte för att jag inte vill
Jag är inte längre en av er
Tillhör inte längre nåt eller nån
Men låt oss tala fakta
och inse att min läkning går sakta
Kanske går den inte alls
Ingenting går längre att förutse
Jag är drabbad av döden
och hamnade rakt in i nöden
i ett välfärdsland
där förnekelsen sitter hårt
Vi pratar inte om döden
därför fattas stöden
för oss som drunknar i saknaden,
efter att den har slagit till
Därför söker jag friden bland de döda
Jag ser texterna på stenarna glöda
På begravningsplatsen där döden får plats
På stenarna ser jag människors öden
De är födda och de är döda
Några var starka och några var spröda
På stenarna ryms så lite av ett helt liv
och ändå det enda av verklig betydelse
De har levt…
Mitt liv var med dig
Alla ljud är obekanta
främlingarna än mer främmande
Min förändrade stad
är än mer förändrad,
ja till och med obekant.
Det som jag kallade mitt hem
är ett mausoleum fyllt av ekon
och saker som borde packas ihop
Men jag vill inte packa ihop mitt liv
Mitt liv var med dig,
och om jag nu bara har dina saker,
så får jag väl åtminstone ha dem.
Men ibland skjuter de minnesblixtar,
som kan sänka mig på ögonblick,
och det är som att gå på ett minfält
Jag vet aldrig när det ska smälla,
när smärtan ska förlama mig helt.
När saknaden breder ut som en stor svart avgrund utan slut
Då tittar jag avundsjukt på gravarna på kyrkogården med paren.
De som fick leva tillsammans i hela sina liv,
och fick vila sida vid sida med dödstalen tätt intill.
Jag bad inte om att bli upplyst
När man har blivit tillräckligt misshandlad av livet
slutar det att kännas
Då upphör rädslan
Livet blir ett dunkelt brus
som inte berör
Jag skrattar ett ihåligt skratt
åt de oupplysta
som strävar på efter målet som inte finns:
guldet vid regnbågens slut
Jag bad inte om att bli upplyst
jag ropade inte: Stanna världen!
Jag bad inte heller om att bli född
Allt jag bad om togs däremot ifrån mig
och det mesta lämnades aldrig tillbaka
Jag gömmer mig bakom min datorskärm
utan den känner jag mig naken
Som om människor skulle kunna se rakt igenom mig
Se hur mitt inre är trasigt och dött
Som om sorgfåglarnas flaxande i bröstet
skulle synas genom huden, genom kläderna
Som om det inre skrikandet,
verkligen skulle höras
Nu förstår jag hur det känns,
men jag bad aldrig om att bli upplyst
Psykiatriska floskler och diagnostik i kubik
Psykiatriska floskler
diagnostik i kubik
Psykiatern talar om psykisk sjukdom
i naturvetenskapliga termer
Separationer och förluster
är svåra att mäta med formulär
Ett liv i kras, vilket skattar du högst på, ångest eller depression?
En psykiater på trettio år
säger att sorg är ingen sjukdom
och Försäkringskassan klappar händer
Den stackars husläkaren letar förtvivlat efter lämpliga diagnoser,
till patienten utan arbetsförmåga,
eftersom sorg inte är en diagnos
Akut stressreaktion?
Anpassningsstörning?
Utbrändhet?
Ångeststörning?
Panikångestsyndrom?
Depression?
Alla ni nyttiga idioter,
som inte vet vad ni gör
Ni har nämligen inte hunnit att leva tillräckligt länge
Mycket i livet måste tyvärr upplevas för att förstås
Ni syns i media när ni själva
personligen längre fram
har fått smaka på det som möter en förtvivlad själ i vårt land
När ni har insett hur vidrigt det är
När ni har fått smaka på ödsligheten
och ångestens fasansfulla terror
När ni själva är drabbade.
Då skriver ni en bok
För ni är läkare
Och läkare är högst i hierarkin
Men ni läker inga själar
och det är min själ som är trasig
Det kanske kan bli en diagnos?
Trasig själ?…
Men vem kan laga den?
Och du ska dansa hela natten och vara kung
Jag vill att du äntligen ska få vara ung
sådär som jag aldrig riktigt var
Jag vill att du ska springa kär och galen i ett vårregn
Och du ska dansa hela natten och vara kung
Jag vill att du ska stå vid en strand och känna att du äger världen
Och allt vi varit med om ska bära dig
Allt du har klarat har blivit ditt fundament
Vår förunderliga historia- sträck på dig när du bär den
Den där vidunderliga trygga varma kärleken jag fick
Den önskar jag också dig
Den som försätter berg och varmt lindar in
Dansa och älska och ta till vara på alla vackra ögonblick
Jag önskar att vardagen inte dränker allt det fina
att kraven inte blir övermäktiga
i en allt krassare värld
Må du få njuta av livet, må solen skina
Det önskar jag av hela mitt hjärta, min son
Du fina gåva jag fick
Min tröst i livet
Du har stöttat så mycket och jagat bort varje demon
Oändliga ensamhetens garn
Jag blir till ett litet, litet barn,
när skräcken sätter in
förlamar kroppen min
Oändliga ensamhetens garn
Verkligheten känns inte verklig
kanske väljer min kropp något annat
Kanske har hela mitt inre stannat
Världen har blivit märklig
Försöker vara tapper
Andas ut, andas in
Hemska ångest försvinn!
Jag har gråtit upp allt papper
Jag kan fortsätta i en evighet
Fastnar kanske i min borg
Fast i komplicerad sorg
Drunknande i min ensamhet
Min prins vilar trött.
Min prins vilar trött.
Kampen kostar på,
skratten likaså.
Men å som han kämpar,
min tappra fina prins!
Jag är hans sekundant,
hans pansarsoldat.
Min prins, min bästa kamrat.
Nu faller mörkret över oss,
och i natt kan jag andas,
och njuta av min kind mot hans.
Lycklig över dagen vi fick.
Den jästa dryckens falska mening
Jag upphör inte att förvånas och fascineras,
över att drickandet genom hela livet involveras.
Denna oerhörda förtjusning,
inför helgens berusning.
Den jästa drycken som förutsättning,
för att kunna inmundiga varje anrättning.
Denna förutsättning för att kunna slappna av,
och glömma vardagens gråhet och krav.
Denna förutsättning för att kunna tala om det som känns,
och alibit när man har gått för långt och berört det som bränns.
Detta legitima undvikandebeteende.
För att orka med ett leende?
Denna förutsättning för att känna kärlek och tillhörighet,
fast att den lämnar alla andra i ensamhet.
Och ångesten får växa och gro,
den utmanas inte, utan lämnas i lugn och ro.
Och så en dag upptäcker hen kanske att det var drogen som gav livet sin falska mening
och inleder den långa vandringen mot en andlig rening.
Upptäcker då alla ursäkter och lögner om fina viner och utsökt champagne.
Alla bortförklaringar om den goda smaken och vad som passar till lasagne.
Andas, ta en stund i taget, landa.
Dag för dag
Steg för steg
Stanna upp
Ta ett djupt andetag
En stund i taget
Släpp det krampaktiga greppet
Landa
Fungerar idag
Är helt obsolet i morgon
Djupa andetag,
är ovanliga i krig
Ett känsligt hjärta Hem 