Etikett: En dikt varje morgon

Trauma

adminLämna en kommentar

Jag hoppar till när jag hör ett plötsligt ljud
Hjärtat hamrar ett solo
En våg av iskallt obehag förvandlas till het lava
Benen mjuknar och sviktar
Ensam i en bubbla
Total alienation
En minnesbild fladdrar förbi och stänger av
Ett tomt vitt intet
Fyra timmars sömn
Ljud och prat skramlar vasst
Irritationen bubblar
Rösten som blir skarp
Som vill skrika för full hals
Aptiten som försvann
Benig rumpa, platta bröst
Vem vill ha ett vrak?
Läsa text
Tappar tråden om och om igen
Det plötsliga mördande raseriet
Överrumplar
Behandlarens fråga kastar fram en minneskavalkad
Så mycket som låg gömt
Tårarna väller fram
Darrar fortfarande när jag går
Kroppen febrig
Post
Traumatiskt
Stress
Syndrom
PTSD
ropar:
Ingen idé

Förlåt, men jag måste kanske rädda mitt liv

adminLämna en kommentar

Förlåt, men jag kan kanske inte träffa dig mer
Jag kan inte tiga så att lögnerna blir fler och fler
Du visste redan från början att jag var skör
Ja det är sånt som händer när någon plötsligt dör
Det var som att du inte ville se
Det jag längtade efter kunde du inte ge
När vi inte sågs försvann du helt ur bild
Övergivenheten gjorde mig galen och vild
Jag ska minnas våra möten med glädje och värme
men nu kommer vi nog inte närmre
Förlåt men jag måste kanske rädda mitt liv
Smärtan skär i mig som en kniv,
men hellre se smärtan i vitögat brutalt här och nu
än ha den ständigt lurande i mörkret, men det förstår inte du
Jag vet att livet är så väldigt kort.
Därför ska det inte slösas bort
Och livet är så otroligt skört och kan så enkelt blåsas ut
Därför ska jag vara trygg och älskad när det en gång tar slut

Etthundraåttio dagar

adminLämna en kommentar

Etthundraåttio dagar har jag nu klarat av
och jag tror inte någon kan förstå
Sett utifrån borde det inte kunna gå
Etthundraåttio dagar har rivit och slitit i mig
Jag har hukat och tagit sats för att falla platt till marken
I mitt eget liv där jag trodde att jag var matriarken
Att jag styrde i mitt liv,
men det tog egna kliv
Överlevde men är en spillra
Som efter en tyfon som drog förbi
Jag kan aldrig få tillbaka det den tog
Det var så mycket som dog
Inte bara du
Se på mig nu
Inte alls densamma som förr
Jag befinner mig i mystiska världar
I gränslandet twilight zone
Utanför men kan ändå då och då titta in,
men måste skydda mitt tunna skinn
Trött, så trött
Värkande själ
Ögon som sett för mycket
Fötter som vandrat på stigar,
som ingen borde vandra på
Nått platser dit ingen borde nå

Han tände eld på valplakaten

adminLämna en kommentar

Min enda mening med livet sitter bredvid
och frågar om han kommer att komma i tid
Vi åker bil i den tidiga gryningen
Staden sover ännu en liten stund,
under månen blekgul och rund
Gatorna glittrar av regnet som just hälsade på
På sidorna syns valplakaten som höjer min stressnivå
Nedskräpning sanktionerat av staten
och de som pratar om det som sen inte blir sant
Floskler för att kunna lura åt sig makt och en slant
På Sveavägen står taxibilarna utanför Seven Eleven
Och plötsligt får vi se en brasa flamma upp
Där står en ung man stolt som en tupp
Han står där på berusade ben, svartklädd och ler
Polisen kommer väldigt fort och de blir fler
Han har eldat upp valplakaten
med de dumma citaten
Han står där berusad och glad
under ett ögonblick i våran stad.

Vi lever i våra fängelser

adminLämna en kommentar

Vi lever i våra fängelser
med osynliga galler
Solida bunkerväggar av oöverstigligheter
Klädda av borttappade drömmars tapeter
Jag har inordnat mig, anpassat mig, underordnat mig
Tänkt att jämfört med alternativen är det ok
För att det kunde ha varit så mycket värre
Men hur högt priset har varit,
hur långt bort ifrån längtan jag har farit,
det undrar jag och grubblar över
Tid och ro är något jag nu behöver
Tankarna svindlar förbi
När har jag någonsin varit fri?

Under den glödande himlen

adminLämna en kommentar

Under den glödande himlen
färglagd av hösten
sitter en ung kvinna som är jag
Det låter som nåt bra
Att jag blev tjugofem igen
Att det är något ungt och vitalt
Men det är något hemskt och brutalt
Ställd på ruta noll
Vandrar bland vargar
Ödsligheten söndrar och sargar
Under den glödande himlen på en pall sitter hon som är jag
Och talar med stenen som ofattbart bär ditt namn idag
Den obarmhärtiga texten som befäster tragedin,
lyser mot mig i morgonens dova dimma
Ute i det kalla havet ser man mig simma
Under den glödande himlen, utmattad och nedkyld,
stannar jag vid en tillfällig livboj och andas ut
släpper och simmar vidare kämpar minut för minut
Väntar flämtande på nästa livbojs SMS
Inser att den endast är temporär
Inser att den är en chimär
Äkta kärlek finner man inte så lätt
Du främmande kvinna som är jag
förvandlades hastigt i ett slag
Under den glödande himlen

Jag vill stanna kvar

adminLämna en kommentar

Tiden med dig går så vansinnigt fort,
på ett sätt som den aldrig tidigare gjort
Vi sitter i solen och pratar om livet
och jag vill inte gå hem
Jag har dröjt mig kvar ända sen i förrgår,
det känns både kort och för länge sen
Ja jag vet att jag är förvirrad, men jag vill stanna kvar
Här är jag lugn och det betyder allt nu när jag är så bar
Med dig kan jag andas och göra mig förstådd
Jag fattar hur du menar. Med dig känner jag mig nådd
Distansen har minskat och det känns faktiskt som att jag är här
Jag vet att jag är snurrig och min hjärna målar upp en massa besvär
Men här i vår bubbla känns dem nästan inte alls
Just nu känner jag inte längre klumpen i min hals
Just, just nu
lever jag ju

En dag har börjat

adminLämna en kommentar

En dag har börjat
Den gjorde det ändå
Och skulle gjort det oavsett
Med eller utan mig
Morgonen glittrar hoppingivande
och struntar i min överdos av saknad
och ofrivilliga närhetsanorexi
Min kärlekstörst som vänts till skepsis och tvivel,
den sänder den några solstrålar på
Lyckas väcka lite glitter av längtan
fast att jag inte vill,
och skyndar sedan vidare mot förmiddagen

En jävel på att vara två

adminLämna en kommentar

Jag stör mig på mycket i dessa tider
Jag har inga filter som skydd i vardagliga strider
Känslorna och tankarna flyger bara ut
På gott och ont och jag hoppas att det ska få ett slut
Att jag ska få tillbaks någon slags grund som kan skydda
Att hålen i min skyddande hinna ska bli sydda
Jag sitter inte på sanningen, förstår tvärtom hur lite jag vet
men jag reflekterar i vart fall inte falskt, nä där är jag asket
Många talar om att vikten av att trivas i ensamhet
Mitt filterlösa jag hör att det skorrar
I mörkret ligger ödsligheten och morrar
Kanske mottages budskapet inte korrekt,
men nåt är en smula suspekt
Kanske är det bra att leva en och en,
men jag kommer aldrig att bli den
Kanske är det faktiskt så
Att jag är en jävel på att vara två
Tänk om det är min allra bästa gren?
Att ligga tätt intill och fläta in mina ben?
Tänk om jag är en jävel på att älska mycket, ofta och länge?
En virtuos på mänskligt tvåsamt umgänge?
Tänk om jag är världsbäst på att dela tankar och känslor
och därmed väldigt enkel att förstå?
Tänk om jag är född till att vara två?

Börjar sakta ta form

adminLämna en kommentar

Som om jag vore målad i osynlig bläck,
börjar jag ta form när jag sakta värms upp fläck för fläck
Som det osynliga barnet börjar jag hitta del för del
Det som var jag före och det som är jag efter.
Efter dig
Kanske var det därför jag drack en öl som hette panta rei
Allting flyter
Ingenting är givet
Ingenting är fast
Oftast är allt kasst
Jag lär mig långsamt att gå på nytt
Jag bygger och provar bit för bit
Bitar som passade förr passar inte nu
Den viktigaste var ju du
Inte ens min ålder är inte densamma
Mitt hjärta var mycket yngre än jag trodde
Själen är så väldigt, väldigt ung,
utan dig min visa lugna kung
Jag vänjer mig vid min andnings egna udda rytm
och kylan mot min ensamma rygg
Jag som sov naken i alla väder
somnar nu påbyltad med massor utav kläder