Se hur hon fumlar med glasen och skramlar med besticken
Se hur hon mumlar för sig själv och flackar med blicken
Men om ni bara visste hur långa vägar hon fick gå
För att hon inte släppte drömmen om att vara två
Sviken sjuk och trasig inuti
mer förnedrande kan det knappast bli
Men ändå brann en gnista som ingen lyckats släcka
Så nära var det ändå att hon sa nu får det räcka
Då hade hon kanske inte stannat kvar
eller fastnat och stelnat till nåt hon inte var
Hon ändrade slumpen så att ödet inte blev förfärligt
Hemskt att tänka på att det hon lämnade aldrig var ärligt
Och ändå som ett oskyldigt barn gick hon fram med öppen famn
sökandes den ovillkorliga sanna kärlekens namn
Den kan aldrig växa i giftig terräng
Hon glömmer aldrig kylan i deras säng
Och se på henne nu hur hon tackar livet och allt ljust
När deras blickar möts skrattar hon förtjust
I en parrelation där ingen tror sig vara bättre än den andra,
värnar man om kärleken och är rädd om varandra
Hon mumlar i hans öra att han gör att hon mår som bäst
Hon lägger till ”Jag kan bevisa det med resultatet från mitt hälsotest”
Pratandes sida vid sida, hand i hand
slår det henne att nu är hon i land
För ett ögonblick tänker hon att det kanske är för tidigt och att man aldrig ska ropa hej,
men det är inte den hon är, så hon ropar till ljuset tack för allt du ger till mig
Han sveper henne tätt intill sig och viskar ömt jag älskar dig stort
Hon svarar och ler jag älskar mer än jag någonsin gjort
Ett känsligt hjärta Hem 