Köp ett hus, köp en bil
spring en mil
Köp trendigaste maten
Och lägg på de snyggaste faten
Köp sjysta kläder och skaffa en stil
Spring ännu en mil
Kolla alla trender
Köp frukt och en smoothieblender
Ta en selfie med ett smil
Spring mil efter mil
Publicera på insta, fejjan och twitter
Skriv en status med ett fnitter
Framhåll vikten av att inte sitta still
Spring en runda till
Visa att du har huvudet på skaft
Skriv en uppdatering om tankens kraft
Skriv att den kan göra dig frisk.
Tillsammans med frukt och fisk
Spring ett extra varv
Acceptera inget slarv
Ta en selfie där du visar formen
visa sexpacksnormen
medan jag postar att trots allt slit och nyttigt tugg,
brydde sig inte livet och cancern ett dugg.
Etikett: en dikt om dagen
Smaken av politik
Tomma ord med en syntetisk smak,
en kedja av ord som inte är rak.
Ord med en smak av beska,
som gör allt annat än att läska,
och är också helt utan substans.
Producenten tycks vara någon annanstans.
En unken, vidrig eftersmak,
som mat ifrån ett ruffigt hak,
eller efter mat som blivit skämd.
En krögare skulle ha blivit stämd.
Ord som sprungna ifrån en robot,
med avsaknad av känslor, empatilös och kall,
lämnar efter sig den obehagliga smaken av metall.
Den smak man får när det handlar om liv eller död,
och den andre inte bryr sig om din nöd.
Andra producerar ord som doftar bubbelgum,
magen förblir tom, känner sig lurad och dum.
Åskådaren
Jag levde som en observatör,
lite vid sidan av.
Livet etsade sig fast som ett eko,
och jag sparade minnena,
känslorna, orden, beröringen, smakerna och dofterna
och la dem i mina inre magasin.
Som om jag vore en upptäcktsresande.
Som om det skulle komma ett sen.
Hur mycket jag än påmindes om förgängligheten,
kunde jag aldrig bli mer än en åskådare.
Kanske gjorde livet på riktigt för ont,
för att komma nära,
eller så är det bara så jag är skapt.
Jag samlar och sparar allt:
det hemska,
det fula,
sorgen,
hatet,
ångesten,
rädslan,
smärtan,
det vackra,
det underbara
glädjen,
nyfikenheten,
det förunderliga
och framförallt: kärleken.
Och jag kommer att bära allt vidare.
Och en dag ska jag plocka fram allting,
då vi möts på riktigt,
och berätta,
för er alla,
som gav mig värme.
Som gav mig ljus.
Något jag aldrig får
Jag vet inte vad det är
jag väntar mig av ett möte
men det är i alla fall
något jag aldrig får.
Det där ständiga pratandet förbi varandra.
Tillställningar med krystade skratt och leenden.
En redan förutbestämd koreografi,
där meningarna måste vara i olika längd,
beroende på vem man är.
Jag förstår att det är mitt eget fel
Jag blir alltid konstig,
när väggar och tak kommer för nära.
När jag vet hur lätt bilan faller.
En smekning
En hand
En smekning
Kan lova så mycket
Kan stanna upp
och lämna så mycket besvikelse
Kan kännas varm
Kan kännas het
Kan kännas kall
Kan kännas loj
Kan kännas likgiltig
Kan lämna så mycket längtan
Så mycket sorg.
Fredag igen
Fredag igen.
Den här gången ska jag passa på.
Passa på att leva helt och fullt,
så att jag inte blir så bedrövad på måndag igen.
Inte behöver känna att jag inte har något liv,
att jag inte har använt mina sinnen.
Inte känt lukten av skog och gräs.
Låt mig slippa känna så en enda gång till.
Låt mig slippa pendeltågets samlade ångest,
bland avstängda resenärer,
som inte vill vara där.
Som instängda fåglar,
som tappat tron på att få känna vinden under sina vingar,
sitter vi där med tufsiga fjädrar.
Jag skulle inte vara här.
Skulle ha blivit något annat.
Någon annan.
Skulle ha varit fri i själen,
och skulle ha varit en av dem som slapp.
Skulle varit fågeln och bara flugit iväg.
Ett känsligt hjärta Hem 