Jag vet exakt var sorgen bor.
Det är inte bara i hjärtat som många tror.
Den bor i varje liten fiber,
den har ätit sig in i varje cell.
Den anticepatoriska sorgen,
har förändrat hela mig.
Brutit ned varenda muskeltråd.
Slukat hela mitt energiförråd.
Jag kan inte längre förstå livet utanför.
Jag äcklas av andras vardag så fylld av liv.
Varje dag är en orimlighet,
och ständig kommer nya.
Hur kan man någonsin bli hel?
Hur kan man bli hel när det fattas en del?
Hur kan man andas morgonluft,
när framtiden dog?
När man blivit paria för andra?
Ett mörker människor helst undviker.
Varför konfrontera när man kan väja?
För det finns ju ingenting att säga.
Etikett: en dikt om dagen
Min prins vilar trött.
Min prins vilar trött.
Kampen kostar på,
skratten likaså.
Men å som han kämpar,
min tappra fina prins!
Jag är hans sekundant,
hans pansarsoldat.
Min prins, min bästa kamrat.
Nu faller mörkret över oss,
och i natt kan jag andas,
och njuta av min kind mot hans.
Lycklig över dagen vi fick.
Kvinnor som slår män
Kvinna mor åt son,
ser att jämställdhet
är olika definierad.
Kvinnor som slår finns.
Fast ändå finns de inte.
Kvinna som slåss, tihi
och smäll på fingrar.
Män som slåss, kabom
och smäll av gallerdörr.
Kvinna som utövar psykisk terror,
det är så det är tihi.
Man som gör likadant,
glöm dina barn!
Familj med barn,
och dags för separation.
Kvinna kvar i bostad,
man kan dra åt fanders.
Jämställdhet????
Feminst? Ja!
Matriarkat? Nej tack!
Riktig jämställdhet? Ja tack!
I cancerdesperationens fotspår
Tänk hur fantastiskt det vore,
om det gick att byta ut cancersjuka organ,
till fungerande syntetiska.
Tänk hur vi bländades av Paolo Macchiarini,
den snygge frälsaren i vackra kläder.
Och livmedikus för påven, tänka sig!
Klart att geniet måste vara sant,
så belevad och fantastiskt elegant.
Belle Gibson lurade hela världen,
att tro att hon hade överlevt cancer,
genom att äta nyttigt och rent.
Och i cancerdesperation griper man varje halmstrå,
och det är just därför det är så lumpet och simpelt;
att lura och utnyttja människor,
i sin djupaste förtvivlan.
Utan utbildning och kunskap,
påstod hon både den ena och det andra.
Boten var juicer, yoga, rawfood och fasta.
All annan behandling kunde man kasta.
Men de ljög båda två,
ljög så att det är svårt att förstå.
Bakom den vackra bländande ytan,
ljög de och människor trodde blint,
och vägrade lyssna på de som tvivlade.
Struntade i att lyssna på akademisk kunskap
och att läsa i långsamma böcker.
Men tyvärr så är verkligheten lite mera grå.
och verkar något för bra för att vara sant,
så är det oftast också precis just så…
Salam välsignade fred
Salam, salam välsignade fred,
inget kan vara större än det.
Demokrati och yttrandefrihet
ingenting är viktigare än det.
Empati blir så fattigt och ensamt,
om det inte får luta sig, på ömsesidighet.
Eftertanke och reflektion,
kan aldrig ske under rädsla.
Så trygghet måste vara den enda vägen,
till om än inte sanna, men sunda svar.
Så salam, salam välsignade fred.
Den överlägsna arten
Människan är den mest hjälplösa varelsen på jorden.
Vid födelsen och de första åren på jorden helt beroende av andra.
Inte ens känslorna kan hen reglera själv.
Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid 24 års ålder.
Tänk så mycket omognad som har spridits innan dess…
Och vissa mognar aldrig,
utan förblir omogna som barn,
vilket ofta ställer till det såklart…
En människa behöver
bli älskad, sedd, förstådd och respekterad.
Behöver balans för att återhämta sig.
Kan tämligen enkelt brytas ned.
Sedan på ålderns höst,
blir hen beroende och hjälplös på nytt,
ibland hjälplös som ett spädbarn.
Så förunderligt då att människan
anses vara den överlägsna arten.
Kanske är denna sårbarhet, alla brister, alla behov
just det som gör hen så överlägsen?
En komplex varelse för vilken det inte är tillräckligt att överleva,
utan nödvändigt att verkligen få leva helt och fullt.
Då tappar jag hoppet
Då tappar jag hoppet
Tänk om alla fick vara profeter.
Tänk om alla fick vara kungar och drottningar.
Tänk om alla fick känna sig värdefulla,
precis som de var.
Tänk om hat, besvikelse, skam och avund
inte fanns.
Tänk om harmen av orättvisor var överflödig.
Då skulle amygdala sova gott.
Men när vänligheten har en prislapp,
och empati handlar om kronor och ören?
När egoismen har tagit över hela människan
och lagt sig som en kokong över hela organismen?
När ungdomsdyrkan har tagit över erfarenheten,
och ytan får överglänsa vetenskapligt slit?
Då!
Då har jag svårt att se någon framtid.
Då tappar jag hoppet.
Då är nu.
Hoppet är tappat.
Hoppar tappert
på de resterande ångorna
ifrån ljuset.
När ångeststormen lagt sig
När ångeststormen lagt sig,
och andetagen lugnats ned.
När tårarna har torkat,
och kroppen kapitulerat för tröttheten,
och de häftiga hjärtslagen valt en lugnare rytm.
Då ligger vi bara där i tystnaden,
där orden inte finns.
Jag finner mig i ohyggligheten.
Overkligheten får härja fritt.
Vårt hus
Vårt hus är en organism,
som andas.
Den andas människor.
Familjer.
Den bullrar av byggen och bråk.
Och den porlar av skratt, drömmar och liv.
Djupt inne i dess kropp finns minnen, skuggor och ekon
av liv som levts.
Liv som synts och hörts.
Liv som passerat obemärkta förbi.
Unika enastående liv,
är de alla.
Dessa ekon!
Ovärderliga!
Grunden till en anständig civilisation.
Låt dem aldrig suddas ut.
Ord
När de inte finns
När de inte räcker till
När allting går sönder,
hur beskriver man det?
Som ljudet av krossat glas?
Eller som tusen knivhugg?
Känslan när hjärtat slits ur kroppen?
Som ett avgrundsskri,
medan man faller från tiotusenmeters höjd?
Ett känsligt hjärta Hem 