Sommaren har kommit igen
Förra året känns som för så länge sen
Folk har gått på semester och tåget är nästan tomt
Iden här staden blev jag kvar
Jag lämnade den för ett tag men återkom för karl
Stockholm har alltid varit platsen jag har landat på
Men den har förändrats och blivit svår att förstå
Vulgärkapitalisterna har tagit över,
och skiter i alla som behöver
Gentrifieringen breder ut sig och tränger bort,
dem som inte tillhör deras penningstinna sort
Och tänk hur lätt det är att glömma hur skört allting är
Hur lätt det är att glömma att allt är en enda stor chimär
Etikett: en dikt om dagen
Vänskap i sorg och glädje
Natten är inte längre skrämmande
Nu låter jag mörkret sänka sig över mig som ett täcke
Ensam är inte längre mitt ord
Fortfarande skör men inte bruten
Och det är den personen jag alltid har varit
Kärlek är i nöd och lust
och vänskap i sorg och i glädje
Utan den dualismen faller det
Frosseri i elände men vämjelse över glädje
Det är en hälta som inte läker
Ensam på en öde planet
Ensam på en öde planet
Det är svårt att vara sin egen profet
Med facit på hand är allting enkelt
Men dessförinnan är det mesta dunkelt
Tänk alla drömmar jag hade om oss
Hela mitt hjärta öppet. Sen började vi slåss
Nu har jag släppt allt jag trodde på
Jag drömmer inte längre så
Människor talar om att leva på fina minnen
Så fungerar inte mina sinnen
Sånt kan jag inte leva på
Det kan inte få mig att orka gå
Jag vet att jag har varit älskad flera gånger
Men det finns bara kvar i mina sånger
Just nu ger det ingen lättnad. Ingen tröst
Allt som hörs är ensamhetens röst
Kanske föds nya solar och en ny horisont
Kanske behöver jag inte vara en soldat vid en front
På den här ensamma planeten ekar hjärtslagens dunk
Här finns bara en förutsägbar vardagslunk
Men sen bröt någon isen och det var inte jag
Någon talade till mitt hjärta som svarade: Förlora inte en dag
Jag ser honom komma gående i horisonten och han lyser,
och inuti mitt blodomlopp finns inget längre som fryser
Religion istället för det gudomliga
Vad hände med dig som talar som om du ständigt förkunnar
Hur blev du så här?
Ja, det är inte utan att jag sitter och grunnar
Du rapar upp bibelcitat och tvingar på din åsikt,
och talar om den verkligt sanna tron
Du säger att du har kommit till insikt
Ditt liv var tomt och innehållslöst och du sökte tröst
Men tänk om du hade lagt tid på att förstå dig själv
Om du hade låtit ditt välvilliga vittne få en röst
Tänk om du hade lagt energi,
på att se att bibelorden fängslar och låser,
och inte gör dig fri
Nu har du fått plankor att stå på och handtag att hålla i
Nu tror du på den rätta vägen,
och du vill få så många som möjligt att stå dig bi
Jag invänder och säger att du har fått fatt i en krycka,
men har missat att kalibrera din känslokompass
Om en människa bara får läka kan hon av egen kraft ge sig lycka
Du talar om orden och sakramenten men förstår inte logiken
Du inser inte att begreppen så fort blir obsoleta
Som alla religiösa tappar du det gudomliga framför retoriken
Om jag bara kunde få dig att se det jag har sett och får se
Om jag kunde visa hur gud finns och visar nåd
Om jag kunde visa vad det gudomliga, som bor i oss alla, kan ge
I helvetets förgård fick jag se vad som verkligen var något värt
Det handlar inte om att försaka och inte heller om att rusa fram
Det gudomliga vackra ligger redan här och allt annat är sekundärt
Lidandet kan vi tyvärr inte slippa, det hör tydligen till detta kalas
Och varje gång vi drabbas ställer sig tiden still,
och plötsligt syns allt som genom ett gigantiskt förstoringsglas
Då syns alla detaljer och alla krävande krav ger sig av
Mellan livet och döden lämnar tramset festen
Mellan livet och döden ser vi vad livet ger och gav
Så släpp dina bibelord och lyssna på kärlekens vishet
Det är bara där du kan bli trygg och hel
Bakom orden du tror på har det smugits in så mycket falskhet
Det är dåraktigt att be gudarna om det man kan åstadkomma med egen kraft
Vi har alla kapaciteten om vi bara får och ger oss en chans
Om vi ställer oss still och lyssnar noga finner vi glittret vi alla alltid har haft
I den härliga framtiden
I den härliga framtiden som nu alldeles snart här, kommer jag att slippa att träffa riktiga människor. Jag kan snart lösa alla mina problem framför min dataskärm
Jag kan lyssna på förinspelade röster och välja rätt knapp
Jag har dock också turen att ännu fortfarande få möjligheten att sitta i en enormt lång telefonkö för att få tala med en riktig människa som andas och har blod i sitt blodomlopp.
Men meningen med den långa väntan är ju att jag ska lära mig att inte förlita mig på såna dyra alternativ, så de spelar upp klassisk musik som blir förskräcklig, skrällande och oigenkännlig i telefonen och någon röst talar och informerar oavbrutet om de enorma möjligheterna som finns att nå informationen via datorn och telefonval. I den härliga framtiden som nu alldeles snart här kommer jag att kunna bli läkarundersökt via telefonen och förmodligen skanna kroppen själv. Jag kan också prata med en psykolog eller i bästa fall en psykoterapeut framför en skärm. För hur skulle det annars kunna gå snabbare? Allt ska gå så fort som möjligt. Snabbt, snabbt, snabbt. Forskare forskar på internetpsykoterapi och snabbterapi. De följer spelplanen. New Public Management. De har inget ansvar. Rönen ska ju säljas in. En kvart ska räcka. Ska räcka för att skapa allians, ett relationellt möte och ge en läkande process. Sjukvård ska vara lönsam. Redan i kvartalsrapporten. Och vi har inte råd. Vi har inte råd. Vi kan rusta för krig men inte för fred. Vi fokuserar på sjukdom men inte på välmående. Det kostar för mycket. Vi kostar för mycket. Vi får inte kosta. Vi måste producera för att kunna konsumera. Vi får inte vilja sluta konsumera. Vi får inte bli för trygga. Då slutar vi att sträva. Då behöver vi inte konsumera och hur ska det då gå för de som fortsätter att producera? Vi får inte åldras. Vi får inte bli fula. Därför måste vi producera så att vi kan konsumera mera skönhetsoperationer, så att vi ser trevliga ut. Annars kan vi inte producera. Får inte producera. Gammalt är jobbigt. Erfarenhet är ointressant. Uppfinna nya hjul är enklare. Allt är ekonomi. Marknadsekonomi. För det finns ju inget annat. För hur skulle det se ut om lönsamheten räknades på tio år istället? Det är ju låååååångsamt. Ingenting får vara låååååångsamt. Låååångsamt bredband, låååångsamma bilar, låååångsamma böcker och låååångsam mat. Hur skulle vi då hinna med?
”Du har nummer 41 i kön men du vet väl att du kan gå in på Dina sidor och…”
Det finns ett glitter i din ögon
Det finns ett glitter i din ögon
Ögonen som lyser i cyan och azur
Kombinationen av dem och ditt leende
får mig alltid att tänka: Vilken jäkla tur
Tänk om du aldrig mer hade ringt
Tänk om du hade gett upp där och då
Då hade vi inte blivit vi
Tanken skrämmer. Då hade det inte varit vi två
Tänk att vi höll på att missa hela härligheten
För att jag tänkte för mycket och talade för lite
För att det började för bra för att vara sant
Du som får mig att känna mig som Afrodite
Dummare för varje dag
Arbetet i vården är trist
Blir nästan olidligt efter ett tag
Jag tror att det är etiken vi har mist
Skulle inte ha varit så svårt
Om inte dumheten alltid vann
Och om det någonsin fanns support
Arbetet i vården skulle inte kännas så meningslöst
Om resurserna inte spolades ut
Om inte fördumningen infördes motståndslöst
Skulle inte kännas så jävla fördummande
om inte allt utom kvalitet var viktigt
Om inte allt dränktes i mammons förkunnande
Om inte allt som arbetats fram
Allt som människors lidande har lärt oss
Inte ens väger ett gram
Kunskap gjordes helt meningslös
Skulle inte kännas så jävla förnedrande
Om personalgruppen verkligen var medellös
Och om inte Restylaneläppade våp,
utan aning om skillnaden på kvacksalveri och vetenskap
ska tala om vart vi ska ställa skåp
Vårdens resurser slösas bort,
för att människor har slutat lyssna och tror att de vet bäst
och för att perspektivet alltid är så kort
Och jag går till jobbet och blir dummare för var dag
Men jag måste ju äta som andra
Just nu får andra kriga medan jag är svag
Ditt namn på displayen
I bilen såg jag plötsligt ditt namn på displayen
Bilstereon sökte efter din telefon och ville koppla upp sig
På ett ögonblick visade tankarna och känslorna hela grejen
För ett ögonblick trodde jag att du fanns
Som om jag bara var på en lång, lång resa,
och att vi en dag skulle mötas någonstans
Det är som om jag har skickats iväg för att lära
Inte som en belöning utan som ett straff
Som om jag behövde tuktas för att inse det primära
Jag har gått och tänkt på hur jag ska kunna förklara
Hur ska jag kunna förklara att jag älskar en till?
Men jag hör alltid dig säga att jag inte har nåt att försvara
Ju tryggare jag blir desto mer minnen spelas upp inuti
Som en bisarr tortyr, likt en häxprocess,
med undertexten att går du inte igenom blir du aldrig fri
På Vasaslätten
På Vasaslätten berättade jag allt
Fan vad livet är hårt och kallt
Fan vad allting som gäller kärlek är svårt
Fan vad jag saknar livet som var vårt
Mitt hjärta och min kropp
Min själ och mitt hopp
Fan vad det har tagit stryk
Och här sitter jag och tvättar min byk
Jag berättar allt för min vän
Hon som har funnits med sen länge sen
Fan som det blev
Fan vad jag är skev
Vet inte ett skit, snurrar runt i ingenting
Famlar, ramlar samlar på döfödda ting
På Vasaslätten
dricker jag upp sista kaffeskvätten
Vet jag längre vad kärlek är?
Känns mest som en massa besvär
Jag tror jag skiter i det. Jag tror att jag ger upp.
Hoppet förlorade den sista optimisten i sin trupp
Se nu! Hör nu! Ni som sa: Var försiktig. Du kan bli besviken
Ja nu ligger jag här bland alla andra liken
Och på Vasaslätten skrattar och leker barn
Medan jag sitter fast i detta vidriga garn
Jag känner solen på min allt för tunna hud
och undrar var någonstans är gud
Vad är meningen med det här?
Vad är det jag lär?
Behöver jag se ljuset med mikroskåp?
Ska sluta som en synisk misantrop?
Nu ska de leva bra, hon och han
Se hur hon stelnar och ryser till
Och glömmer det hon vill
Märk hur spänd hon blir med ens
Varför kämpar hon och går över sin gräns?
Vad driver henne att gå på?
Är det ensamheten som skrämmer så?
Är det köttets längtan som drar?
Varför offrar hon allt för en karl?
Var tar skriken vägen nånstans?
Kvävs de av förälskelsens glans?
Misären
Den spända atmosfären
Ord som stöter ihop och omöjligen kan ena sig i en dans
Se hur hon går på och låtsas som att problemen inte fanns
Hon sväljer hårt och knogarna vitnar ibland
Fast att de går i takt och hand i hand
Hon tycks tänka att det är kört ändå
Ta det här, stå ut om du vill vara två
Det verkar som att vissa talar på en viss frekvens
Som träffar alldeles fel för en del och det bränns
Men så sträcker hon plötsligt på sig och bara går
Och då ser man glöden gnistra hela vägen ut i hennes hår
Då ser man krigaren som vunnit så många krig
Hon som ändå har haft kraft att byta stig
En sista kram och sakerna i kassar
Nu söker de båda pusselbitar som passar
Kroppar som passade så fint ihop
Själarna och intellektets förtvivlade rop
Till sist vinner själen över kroppen
Till sist faller den sista droppen
Nu ska de leva bra, hon och han
För det är de värda minsann
Han ska leva ett fantastiskt liv och segla över haven
Hon ska åka till sin älskade och se till graven
Hon ska berätta allt som hänt
Det onda och goda som hon känt
Sen ger hon sig ut vimlet och låter sig ryckas med
För där står livet och vinkar och ropar med besked
Ett känsligt hjärta Hem 