Jag är en liten, liten flicka
Jag klarar inte längre mig själv.
Inte ens de enklaste saker.
Sånt som var så självklart förr.
Min styrka och energi,
den försvann med dig.
Min kärlek, min älskade, min bundsförvant!
Du stals ifrån mig.
Jag hatar dig döden!
Jag hatar kyssen vi fick.
Jag ska ställa dig till svars.
Fråga dig om meningen.
Jag ska hämnas det du stal.
Vi fick inte en chans,
inte ens en sista fight!
Och nu ska jag finna frid?
Fy fan din jävla förbannade skit!
Jag ska hacka dig i bitar,
trasa sönder dig i min blender.
Sen!
Sen, ska jag ta en dag i sänder.
Etikett: Dikter
På kyrkogården
Jag går runt på kyrkogården.
Jag går förbi kyrkan där vi gifte oss.
Vi väntade i tio år,
men sen gifte vi oss.
Det blev det där vackra bröllopet vi drömt om.
Det vackraste.
För tio år sen var vi övertygade om att framtiden var vår.
Vi skulle bli gamla och skröpliga ihop.
Nu går jag på kyrkogården
och letar efter en plats.
En plats för dig att vila på .
Min vackra krigare,
mitt öde, min ängel
Mitt välvilliga vittne.
Jag går runt i det makabra
Jag försöker att förstå,
Att du inte kommer tillbaka.
Jag borde fylla i att jag har blivit galen,
på Försäkringskassans blankett.
Jag går på kyrkogården och låter tårarna rinna.
Här om någonstans borde jag kunna göra det.
Tårarna har runnit så mycket att det gör ont.
Livet och döden
Två binära tal
Ett
Noll
Jag känner mig värnlös
Jag måste planera.
Jag orkar inte vara spontan.
Min kraft räcker inte.
Jag tål inte något oväntat.
Allt blir till oöverstigliga problem.
Jag ligger och grubblar
och känner ren skräck.
Jag känner mig värnlös
bland en hop vargar.
Jag vet inte vilka jag kan lita på.
Vill de mig väl?
Styrs de av en annan agenda?
Vill de slita köttet av kroppen,
när jag sänker garden?
Såsom jag vet att det brukar bli.
Ska de smutsa vår kärlek och vår sorg,
med sin krasshet,
med sin simpelhet,
eller vill de gott och rent?
Jag svävar i ovissheten,
utan kontrollen jag så väl behöver.
Amygdala har tagit över
och endast de få människor,
som bor djupt i anknytningen
har ett enda ansikte.
Alldeles nyss
Alldeles nyss låg du här bredvid mig
Dina andetag vyssjade mig till sömns
Dina armar runt mig
din kropp så tätt intill
Lugnet som lade sig som ett balsam över min oroliga själ
Livet som låg så vackert framför våra fötter
Vi som skulle sjunga långsamhetens lov
vi som äntligen skulle få lugn och ro
Nu är du borta
För alltid
Bara borta
och jag är kvar
Jag är kvar, jag är kvar
jag är ensam kvar
Tomheten och tystnaden skriker för full hals
Gråten slutar aldrig
Tankarna har trasslat in sig
Och minnena är så suddiga att jag inte kan se klart
Jag har också varit så förbannat arg
Hur kunde du bara lämna mig så här?
Alldeles utlämnad åt vargarna
och en verklighet som är så karg.
Har jag blivit stackaren?
Har jag blivit stackaren?
Det obehagliga beviset,
på att helvetet kan drabba en när som helst?
Har jag blivit den där man ska tycka synd om?
Har jag blivit den där som för alltid kommer att vara bitter?
Kommer jag bli den där som avskyr människor?
Kommer jag avsky alla andras tillvaro som är fulla av liv?
Kommer jag sitta ensam bland ekona av dig?
Du går igenom samma sak.
Jag mötte dig där på fiket
Du går igenom samma sak.
Jag såg direkt i dina ögon
samma trötthet och obeskrivliga
skräck och sorg,
vi delar något andra inte kan förstå,
men våra världar är helt olika ändå.
Cancer äter inte bara kroppar,
utan äter hopp, framtidstro,
och gemensamhet,
och låter ensamheten bygga bo.
Det sägs att man klarar sånt här
Det sägs att man kan överleva
Även förluster som denna
Det sägs att man kan leva vidare
Det tvivlar jag inte på
Jag vet att man kan leva
Leva med hjärt- och lungmaskin
Men kan man verkligen leva med egen kraft?
Ta egna andetag?
Ta egna steg?
Hitta en mening med att vakna?
Jag tror att han är bortrest
I kärleken är han starkast av dem alla
Nu ligger snön på marken,
men om några månader kommer den att vara borta.
Då dansar vindarna vidare på vidderna.
Solens strålar leker tafatt i alla vattendrag.
Grönskan breder ut sig och tar plats,
Tävlar om att ha de vackraste bladen.
Människorna öppnar upp.
Vänder sina ansikten mot solen och ler.
Jag vandrar vidare i betraktarens skor.
I drömmen är han lika stark som förut.
I kärleken är han starkast av dem alla.
Människor som drabbas av döden
Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Jag vet ju det.
Men ändå när det händer,
så tror man inte att det är sant.
Ofta är det dem som borde vara nära,
som visar att de inte alls är det.
Som blir krassa och kalla,
och börjar prata om sitt.
Börjar prata om pengar och praktikaliteter,
när himlen har fallit ner,
och marken försvunnit under fötterna.
Sånt glömmer man aldrig.
Svinighet som aldrig kan skylas över.
Kyla som aldrig kan bli till värme.
Det var nu vi behövde er,
men ni trädde inte fram.
Farväl för alltid,
och tack för att vi fick veta.
Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Några börjar glänsa och glimma,
kliver fram och lägger sin värme över oss.
Håller om och vaggar oss till sömns,
talar om en dag i taget,
lovar att vi kommer att överleva.
Kommer med mat,
kommer med omsorg,
håller om och finns där.
De kommer finnas i våra hjärtan för evigt,
för nöden prövar vännen,
som ett sanningsserum.
Nu vet vi vilka ni är och vi släpper er aldrig.
Ett känsligt hjärta Hem 