Etikett: Dikter

Om du såg som jag ser det

adminLämna en kommentar

Stackars stressade människovarelse,
du pratar i mobilen fort, fort och nästan i stackato
Om du besökte mig i min bubbla,
om du såg världen med mina nyöppnade ögon,
skulle du aldrig stressa bort en endaste liten stund

Din livsfilosofi vilar på en alltför svag grund
För när du är död är allting slut
När dina käraste är döda är allting för sent
Sen finns bara i din fantasi och framtiden likaså
Om du såg som jag ser det
skulle du se att det mesta bara är strunt
och att människor bara jagar runt, runt

Om du bara stannade upp en stund med mig
skulle du se naturens ovärderliga skönhet,
du skulle förstå att man kan hållas vid liv av ett träd
och få nytt syre av det som sedan länge är begravt
Alla människor som har levat
Som har krigat lärt och trevat

Alla som har levt före mig
tänk vad de har banat väg
Tänk att jag inte förstod
Mitt unga naiva övermod

Nu hämtar jag kraft hos dem som har levt långt före mig
Och tänk då behöver man inte uppfinna hjulet på nytt
Jag andas in förr och nu och hör ekande skratt
och inser att det är det som verkligen är livets skatt

Barn till mitt barn

adminLämna en kommentar

Jag är en liten fågelunge
Jag kan inte flyga
Vill söka skydd i varje dunge

Mitt eget barn har blivit förälder

Han försöker förtvivlat göra mig självständig varje dag
Han är konstant orolig för att jag ska krascha
Skuld, skam och sorg dränker det som en gång var jag

Jag fick ett nytt liv jag aldrig bad om

Nu behöver jag lära mig att flyga igen
Nu ska jag börja om
Jag måste träffa, kvinnor, hen och män

Jag måste sluta att vara rädd

För första gången på tjugo år ska jag gå ensam till en pub
Jag provade halvt om halvt för några veckor sen,
men hamnade gråtande i en liten skrubb

För alla hade någon att komma hem till  Utom jag. Utom jag, jag, jag

Stackars lilla mig
Hur ska det gå?
Hur ska det gå för denna lilla, lilla tjej?

Jag har blivit barn till mitt barn

Jag måste våga springa och ta sats
Jag måste våga lära mig att flyga igen
Måste fälla ut mina egna vingar och hitta min plats

Nu när jag inte kan sväva med dig

Nu när jag inte kan skydda mig under dina fantastiska änglavingar
De som täckte hela mitt väsen,
behöver jag alltid någon som puttar, tjatar och tvingar

Mitt älskade snabbt vuxna barn

Så nu tar jag alla fjärilarna i magen och går
Går fast att kroppen ropar vänd om
Går till den sabla puben, även om de får bära ut mig på bår

Ligger vaken

adminLämna en kommentar


I min säng sent på kvällen ligger jag vaken
Natt och morgon är allra värst
Då saknar jag som mest att ligga bredvid dig naken

Jag går ut i köket och dricker vatten
Jag ser ensamma bokade möten
Almanackan stirrar mot mig i natten

Tider till kuratorn och psykoterapeuten för att tala om dig
Jag har tröttnat på att önska att få ett endaste litet tecken
Något som ger bevis på att du inte helt har lämnat mig

På dagarna sitter jag vid din grav och berättar allt sånt,
som du kanske redan hört om du verkligen är med mig
Jag önskar så hårt att du ändå ska vidga min horisont

Allt vi inte hann
Allt vi inte pratade om
Tiden bara rann

Hur ska jag nu veta
Hur vill du att jag ska leva?
Det är för sent för att leta

Snälla, snälla ge mig ett litet tecken
Jag famlar i ett mörker
Tomheten är den värsta skräcken

Nya blomster

adminLämna en kommentar

Nya blomster har fötts,
men vitsipporna har vissnat och dött.
I backen har parken fått nya små träd,
som tröst för de gamla som dog.
Men för mig är det ingen tröst,
att något nytt liv har fötts,
när det som dog var för ungt.
Förlåt att jag inte kan glädjas.
Glädjas åt att andra ännu har,
det jag inte längre har kvar.

Jag bekläms

adminLämna en kommentar

Jag betraktar alltjämt samhället på avstånd
Jag bekläms över dess tillstånd
Först postmodernister
Sen alla relativister
Och nu dessa konstruktivister
Självkonstruerade människor,
utan spegling av andra
Vackra skal utan innehåll
Narcissismen blomstrar tillsammans med
psykopatin som framgångsrecept
Sociala medier som enda koncept
Med blicken stadigt på mobilen
Har man koll på rätta stilen
Allvarligt teknikstressade hjärnor
som drömmer om att bli Youtube- stjärnor
Hojtar högt för att synas på caféet
Jobbigt för öronen och passar dåligt till teet

Han sa att han tror

adminLämna en kommentar

Psykoterapeuten sa att han tror att det kommer att gå,
även om det kanske inte verkar så.
Han sa att det finns resurser hos mig som jag inte kan känna av just nu.
En misantrop var inte vad han såg sa han och log,
och jag tänkte att allt hopp kanske ändå inte dog.
Jag känner att jag vill tro honom.
Jag känner att jag vill.
Åtminstone mer än i april.
Just idag känner jag mig lite starkare.
Kanske kan man lära sig att stå ut.
Kanske har smärtan och det onda ett slut.
Fyrtiofem minuter försvann jättefort.
Jag gick ut i solen och såg en skrudad stad.
Jag gick ut och kunde se alla blommor och blad.

Labilt är ordet

adminLämna en kommentar


Labilt är ordet.
Labilt svajar till skillnad ifrån stabilt.
Blir därför inte heller habilt,
möjligen mer infantilt,
särskilt när sonen blir pappa åt sin mor.
Livet blir aldrig som man tror.
För ett ögonblick kan jag se ljuset
och känna solens barmhärtiga värme.
Jag kan andas in försommarens hoppfulla dofter,
och låta mig få ro i dess sceneri,
som när jag fick vila mitt huvud i ditt knä.
Din kropp. Aldrig avvisande.
Din själ. Alltid där.
Sen skiftar scenen,
och trafikens brus stör mina tankar.
Människornas sorl blir påträngande och innehåller bara idiotisk smörja.
Labilt är ordet som beskriver hela mitt väsen. Numera.
Habilt är ordet som beskriver det som varit. En avslutad era.
Infantilt var mitt synsätt, men vem är jag att värdera?
Går som på en svajig is, där risken för att ramla ned i en vak,
ständigt vilar hotfullt ovanför mitt huvud.
Mitt trötta oroliga huvud som vilade så lugnt i ditt knä.
Du min trygga lugna hamn, din mjuka varma famn, som alltid bjöd på lä.

Mitt liv blev som manuset

adminLämna en kommentar

En tveksam början
Enformig kronologi
Krokig röd tråd
Dramatik på dramatik
så att det inte fanns tid att andas
Det växlade mellan tragedi och komedi,
framgång och nederlag,
men jag trodde hela tiden på det triumferande slutet
Det är väl vad som krävs
Vad som måste till
För att man ska orka
Mitt liv blev som manuset jag skrev för länge sen
Lika spretigt
Lika ofärdigt
Lika ovisst

Jag brast

adminLämna en kommentar


Jag brast itu.
Det hände till sist.
Det var bara slump.
En människa.
Klarar.
Inte.
Hur mycket som helst.
Kapaciteten rann ut.
Nu går jag bara runt bland spillrorna av vårt liv
och lyssnar till människornas slammer,
vars existens bara blir till ett hån.
Futtigheten,
avsaknaden av horisont,
när miraklet ligger där,
alldeles framför dem.
Identifikationen brast för gott.
I det öde landet,
vandrar jag,
huttrande.

Nu far jag iväg

adminLämna en kommentar

Nu far jag iväg,
ifrån de salta vågornas smaragdgröna glittrande
som en fond över blänkande fiskar,
som stolt och skimrande visar upp sig framför mina simglasögon.
Med lobbyns läderfåtöljer,
pianistens tidlösa ballader i kroppsminnet och den magnifika utsikten på näthinnan,
återvänder jag hem till det bekanta som blivit så obekant.
Återvänder med samtalen och skratten i öronen.
Återvänder med stora väskor,
men det är ångesten och ensamheten som väger.
All energi går åt till att sjasa bort dessa vidriga bestar.
Vår storslagna kärlek, vårt liv,
ligger i en urna och väntar på att sänkas ned i jorden.
Caféet, där vi hade så många mysiga stunder,
är nu mitt härbärge.
Mot betalning för kaffe och lunch,
får jag höra människors röster, samtal och sorl.
Snart måste allting återgå,
fast att det inte finns något att återgå till.
Sorgen tynger och skär i mig som knivar,
och längtan drar i mina magnervstrådar.
Jag blev gammal på några veckor.
På något sätt måste det gå.
Jag hör det hela tiden.
Det måste gå.
Nej det behöver inte vara så.
Det kan bli omöjligt.
Det kan bli outhärdligt.
Övermäktigt.
Ingenting är längre givet.
Ingenting.
Allra minst livet.