Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn,
men det krävs också en för att trösta en människa i sorg,
för det klarar man inte själv i sin borg.
Tänk hur många som har krävts för mig!
Tänk hur många möten!
Hur många samtal!
Hur många ord!
Hur många kramar,
jag har behövt för att orka leva!
För varje sorg som är ny,
krävs en hel by.
Jag är så glad att jag gav upp
Jag kunde inte krympa mer
Trots ditt fina fanér
Nu förstår jag inte vad jag såg
Att jag inte bara vände när du fick mig att bli så låg
Det är så typiskt mig att tänka att det bara är jag
Men det måste bli ett slut på alla tårar
Jag ska samla på mig det jag behöver
och kasta bort det som blir över
Ingen skada skedd i det redan trasiga
Jag borde inte behöva vara rädd
Jag ska samla på mig pärlor och snäckor
och skita i folk som velar i veckor
Skita i dom som bara håller igen
långt borta ifrån giftet i kalla krassa blickar
och känslomässiga krymplingars sökande efter kickar
Jag borde hålla mig för god
Jag borde hålla mig för god
Det är den där jävla Jantes fel
Men jag ska gå ut ur det här hel
Jag skulle så gärna vilja vara fri och lugn
Sorgen kommer jag alltid att bära vart jag går,
men jag vet att jag kan bli människa igen
och träffa någon som blir den av män
Men inte i det här jag har nu
men det förstod inte du
Det fläckvisa räcker inte till
Ömsesidighet är ingenting för dig
För du är bara jag och inget vi
Chansen flög förbi
Avsaknaden av orden och din styrka blev till kallt
Dina kvävda känslor och tysta ilska…Jag märkte allt…
Oron i bröstet växte sig för stark
i bristen på det du inte kunde ge
Kvävde allt det fina vi kunde ha haft
Men jag är ledsen, jag har inte kraft
Du sa att det här var det bästa på så länge
men jag såg i dina ögon
Jag såg i dina ögon att förälskelsen inte var där
Jag tror mig om att kunna se om nån är kär
Och det gjorde riktigt ont
Därför gråter jag nu, reser mig och börjar gå
För livet måste kunna vara enklare än så
Du dog fort
Jag dör långsamt
Kontrasten skär upp avgrunder
Jag trodde att jag ägde orden
men har inga alls
Skratta Pajazzo
Le och ta dig ut
Putsa på ytan
Och tala tidens språk
Fast i ett fängelse av osläckbara behov
Väggar av ord som inte blir sagda
Frågor som aldrig ställs
som bara ligger lagda
Fast i ett mörker och hänvisad till flyktiga besök
Kom inte med tillfälliga facklor med artificiellt ljus
Kom inte hit när du ändå tänker gå
Det är skillnad på ett hem och ett hus
Varför ödsla tid på någon som inte vill förstå
Jag föddes till att gråta floder
Lika hudlös som ett barn
Kan inte ljuga och spela spel
Se hur det snärjde mig i sitt garn
Se hur illa det lönar sig
Se på skådespelet
Lär medan du duperas och dräneras
Lär dig spelet
Lär dig spelet och lev resten av ditt liv i en lögn
Jag är hela tiden beredd
fast att det inte hjälper nåt
Jag försöker att se nödutgångar som inte finns
Du borde få titta genom min lins
Där finns så mycket avtäckt
Där syns så mycket otäckt
Men de rosa molnen finns bara med dig
Och i dem, dem, dem vill jag bara va kvar
I dem kan jag verkligen njuta av det jag har
Men sen är allt som vanligt igen
Då kliver jag in i mitt tomma hem
För där bor två som redan inte är där nåt mer
Där bor två som har börjat gå
Där bor två som ska leva nya liv,
och hitta nya meningar
Där bor två som ska börja på nytt
En är ung och en jagar det som flytt
Skör och sårbar
dansar jag över isen
klädd alldeles för tunt
väskorna packade jag,
lämnade jag, vid en strand
Banden jag knöt brast
Dansar nu över isen
Den är lika skör som jag
och kylan växlar från dag till annan
Tittar in utifrån
Söker lära på nytt
Det förflutna ekar som ett hån
Nuet dränker mig med krav,
oviktiga i ett liv uppfyllda eller inte
Drunknar i ett hav
Jag har så länge sörjt den jag var
Men nu börjar jag förstå att hon inte är kvar
Förut hade det varit fullständigt katastrof
Så otänkbart för en gryningsfilosof
Livet kan när som helst sopa bort alltihop
Och det struntar fullkomligt i mina klagorop
Livet tar och behöver inte ge tillbaka något alls
Det gör som det vill och struntar blankt i gråtklumpen i min hals
Vägen delade sig när mitt allt försvann.
En var gammal, en var ny, en tog slut och en fortsatte fram.
I allt det nya går jag omkring och inser att jag inte kan gå tillbaka
Inser att jag har levt i naivitet och trott att vägarna ska vara raka
Att leva i total trygghet kan kanske också va att inte leva rikt
Det kan kanske vara möjligt att leva fullt fast att ingenting är sig likt
Det verkar som att krisen även tar minnen som man spar
Ska jag vara ärlig så vet jag inte längre vem jag var
Det var aldrig min mening att det var så det skulle bli
Det där dramat som har präglat mitt liv
det var inget jag på nåt sätt valde själv
Det valde och plågade mig men gav mig också mitt driv
Vissa av oss tycks vara ämnade för det. Och det kostar verkligen på
Dramat valde mig och jag hade så gärna sluppit, och levt ett liv mycket vanligare än det här,
men mitt liv var tydligen inte ämnat att vara så
Trots att jag sökte tryggheten och en kurva som var linjär
I de mörka dalarna är ensamheten total
Så ödslig och brutal
Du kan aldrig förstå det på riktigt förrän det händer dig
När livet sliter allt ur din famn,
och du förtvivlat skriker varför händer det här mig?
Varför är kvällen så mycket mer förtrollad än dagen
Varför ligger världen för mina fötter då?
Varför kan det inte alltid vara så?
Varför väntar vardagen så obarmhärtigt på morgonen?
Varför kan inte nattens magi stanna kvar?
Känslan då jag inte är ensam, som är så underbar
Varför kan inte det ordlösas svar på allt stanna i ljuset av gryningen?
Varför kan inte minnet av nattens möten lugna mig då?
Det är mycket jag aldrig kommer att förstå
Måste alla tvivel ligga där på lur när ljuset vinner över mörkret?
Varför kan inte det enkla få stanna en stund,
och ge mig någon sorts grund?
Är det för att livet aldrig får vara lätt?
Är det för att det ljusa alltid måste kontrasteras av mörkret för att inte dö?
Eller är det för att jag för evigt ska kastas av vinden som ett rö?
Ett känsligt hjärta Hem 