Kanske är jag dömd till att alltid vara rädd
Det är som om jag bara väntar på nästa katastrof
Nästa problem som ska sluka mig hel
Ja, jag är numera alltid beredd
Man blir trött av att leva så
Det känns som att priset för att njuta
Priset för att glädjas,
ligger vid en smärtgräns jag börjar nå
Kanske är det bättre att helt plana ut
Kanske är det bättre att inte längta efter nåt
Kanske är det bättre att leva zombieliv
och bara beta av dagar tills de tar slut
Det finns nåt välsignat med rutiner
det finns nåt skönt med att allt är likadant
Ibland blir det lite för mycket nytt
och jag längtar då tillbaks till tid som flytt
Rutiner, circadian rhythms det är nåt jag gillar med det
Jag rullar med men sen kommer en sjunde våg
Och den är så stark att jag halkar ur mitt spår
och så har det varit år efter år
Jag antar att det är sån jag är
och kanske gör det ingenting
Och visst har jag snirklat mig fram tills nu
Men jag är ju här och jag lever ju
Den cirkadiska rytmen går jag alltid tillbaka till
Som till en mor som vaggar sitt barn
Jag lägger mig ner och låter mig hållas av det som inte syns genom en vanlig lins
Låter mig hållas av allt som inte är förklarat och ännu inte finns
Vardagen kryper sig sakta på
Bekymmer som förut kändes så små
Då när allt var på liv och död,
börjar påpeka att man behöver bröd
Pengarna rinner mellan fingrarna och räcker inte riktigt till,
men det kommer att ordna sig om jag bara vill
Pamparna vill höja hyrorna och ökar min oro ännu mer
Men så tänker jag att vi som vill ha ändring blir fler och fler
Jag tar en dag i taget och skriver listor som är för långa
Kraven på en urban människa är alltför många
Jag försöker se allt som jag verkligen får gjort och fortsätta att vara trägen
Jag kommer aldrig mer att blicka mot målet utan bara njuta av vägen
För vägen är allt som finns
Vägen är allt och inte det som vinns
Och om det finns någon att hålla i handen,
när fotspåren börjar att blekna i sanden
Någon som tål
Då är man i mål
Dina kommentarer träffar mig som knivar
för du är inte han
Det är fortfarande otäckt när vi kivar
och att tro att vår kärlek är riktigt sann
Det finns inget sätt att forcera
och du gör verkligen allt du kan
Men ingen kan ju garantera
att vi alltid kommer vara med varann
Dragen som jag har, de kom i dagens ljus
Dagen då han försvann
Den kvinna jag en gång var, jag vet inte var hon håller hus
Det är svårt att veta, men det var en halverad sån du fann
I skuggan av kärleken jag har fått
gäckar förgänglighetens ångest
Skörhetens och åldrandets fasa
Så lätt kan allting rasa
Jag är långt hemifrån
Flera hundra mil bort
Då blir det så tydligt, allt jag blev berövad
Då blir det uppenbart att jag inte bara blev prövad
Min historia. Mina rötter
Det som uppkom med oss
Det som tog åratal att bygga upp med alla viktiga element
Levt liv tillsammans som ett stadigt fundament
Det låter kanske frestande att få börja om på nytt
Men när man blir tvingad,
är det inte något annat än ett överfallsrån
Det plågar mig när jag är långt hemifrån
Jag söker mig därför till ljuset i det nya
Hoppet och kärleken som jag har fått
Söker mig till den bästa av famnar
Vi går hand i hand vart vi än hamnar
Och ändå är det långt till land
Och nära till stormens öga
Men jag klamrar mig fast
i känslovågornas tvära kast
Det är så lätt att ta stora ord i sin mun
Det är så lätt att inte se att isen är tunn
Att bländas av solens gnistrande strålar
att missa att orden glider som tvålar
Det är så lätt att bara bestämma någonting
för att sen se att allt som lovades blev till ingenting
Det finns så mycket smolk
Så mycket egenheter hos folk
Som till sist gör att man inte står ut
Som gör att man inser att man slösar krut
Men det händer aldrig oss
Det händer andra som inte vågat kasta loss
Men vi vågar mer
Vi kämpar och ger
Ger oss ut på ett virvlande hav
och låter inte slumpen bestämma om något ska bli av
Vi ska ut på ett hav
Vi vet inte hur vindarna bär
Jag ska bort ifrån alla vardagskrav
Men det största är att jag är
Mitt i ett liv
Mitt i närheten till en annan människa
Det är ett sånt gigantiskt kliv
Vi ska ut på ett hav
men det är ingenting
Det är ingenting jag inte kan klara av
Det är ingenting mot att ha haft sitt hem vid en grav
Tänk vilken tur att det inte var du
Vilken tur att det inte var du som förlorade din man till cancer på åtta veckor
Vilken tur att det inte hände dig
Nu när du sitter där och säger att man är sin egen lyckas smed
Nu när din livsfilosofi bygger på kontroll
När du talar om att sorg inte är en sjukdom,
utan något man bör klara själv
Vilken tur att det inte har hänt
Ödet, slumpen dödens bila har ännu inte huggit ner någon du har kär
Du är politiker Du är journalist Du är läkare Du är psykolog
Du är ung och vis som världen
Du har svaren
Vilken otur att det syns
Att du
Tänker
Så
Inför den dagen då du inser att du hade fel
Inser att livet bestämmer själv
Och det rår ingen på
Hallå livet, jag hänger inte med
Karusellen tog ny fart,
men nu måste jag stanna upp
Jag måste invänta min skugga,
som ropar långt bakom mig
Jag har några långa meningar som måste tänkas klart
Hallå livet, jag måste hämta andan
Jag måste ställa mig på nåt som är högre
och blicka ner
Se så jag inte blir förvirrad och irrar iväg
Ju mer jag tänker på människan jag vill vara,
desto mer inser jag att det bara blir längre dit
Att vara den där människan
Hon som möter alla mjukt
Som finns där när de behöver
och låter människor tala till punkt,
även när de aldrig slutar prata
Som nyfiket söker ta reda på vilka de är
Inte fastnar i sitt eget
Som vänligt möter frågor,
utan att se hot
Hon som är lagom engagerad,
med en lika lagom analys
Som lätt kan överse med plumpheter
och människors narcissism
och att de helt struntar i ditt
Hon är inte jag
Hon blir nog aldrig nånsin någon som är jag
Ett känsligt hjärta Hem 