Gå inte i mörka vatten
Det är inte rätt väg i natten
Skärvor av det förflutna får så vassa kanter då
De hjälper inte det minsta på vägen till att förstå
Vänta på gryningsljuset och se en annan karta
Vi passade aldrig in, vi var aldrig smarta
Men vi sålde oss inte lika hårt
Och vi visste att det skulle bli svårt.
Tänk att jag får somna bredvid dig varje kväll
Tänk vilken ynnest
Du är inte någon jag tar för given
Jag ser glittret du sprider omkring dig
Jag ser det som genom ett fönster
och kan inte alltid känna det,
men jag är säker på att jag en dag
kommer känna hur det helt sjunker in
Det räcker med att se dina omtankar
och det är vackrare än allt
Men på kvällen då inget annat stör,
och jag ligger där alldeles tätt, tätt intill,
känner jag din kärlek helt utan filter
Och då når den ända, ända fram
Vi gick till parken där allt kretsade förra sommaren
Min väninna och jag
Och vi gick till utsikten och såg
hela delen av stan som jag tillbringade mina nätter i
Förra året
Året då allt jag visste om livet raderades ut
Året då jag hölls under armarna av försynen
Jag mindes ångesten
Jag mindes skräcken över att behöva komma hem till en ensam säng
Tänk att jag överlevde
Året då allt rasade
Didions magiska tänkande, det förstår jag nu
Ett år av magiska skyddande händer mitt i infernot
Jag ser tillbaka och känner oändlig tacksamhet för hur det blev
Jag ser hur det kunnat bli
Den avgrunden vill ingen känna till
Och precis som vi alla egentligen redan vet, beror det på kärleken
Den som lyckades gro under förrädiska omständigheter,
och fann hoppet och tron i myllan
Kanske kan det gå
När jag ser in i dina ögon,
tror jag så
Men när tröttheten sätter in
och det mörka tar över
tänker jag kan det någonsin
Snälla liv låt mig läka nu
Låt inget mer får ske
Den mitt hjärta vill ha är du
Jag vet inte hur lång tid det tar för mina tårar att torka
Men jag undrar hur länge finns du med mig?
Kommer vi att orka?
Kanske sker det aldrig helt
Kanske blev jag för skadad
Ibland blir det ganska stelt
Jag är nog svår att förstå
Tänk hur länge man kan leva i ovisshet,
I mitt gamla liv kändes det inte så
Men nu ser jag saker i ett annat sken
Jag undrar hur mycket vi aldrig sa
Kanske satt vi på en jättetunn gren
Ibland faller en stjärna och en önskning slår in
Det hände mig när du blev min
Det är din födelsedag idag
Du kommer alltid att vara äldre än jag ha, ha, ha…😉
och vi ska alltid ha det bra
Jag hoppas att jag får gratta dig så många år framöver att jag knappt minns hur många
Jag hoppas att vi aldrig kommer att tycka att stunderna tillsammans är långa
Låt oss hissa segel och låta vindarna styra
Jag vet att dina segeldagar är dyra
Och vatten är också mitt element
I jämförelse med det känns allt annat som cement
Jag hoppas att vi kan gå på kryss
Varvat med en och annan kyss
Kanske kommer gennakern upp och vi får fart
Med vinden ifrån rätt håll kan det bli underbart
Jag önskar dig en härlig dag min fina, vackra du
och låt oss leva och älska, för livet pågår nu
I den dysfunktionella relationen
Minns jag hur jag tolkade situationen
När du kom med din kommentar,
tänkte jag att jag inte är nån jävla accessoar
Om du vill att jag ska sänka garden…
så borde du nog hålla käften lite mer
Du säger nåt som hugger i bröstet och ler
Säger att jag inte behöver bry mig, det är bara en parentes,
men det hela blir en sån jävla antites
Du måste inse är att jag är av tunnare ull,
och jag har ingen ork, min inkorg är full
Det är så mycket lättare att kontra en jabb än vassa ord
Det är så svårt att få bort dem när skadan redan är gjord
I den dysfunktionella relationen
Tolkade min hothjärna situationen
Ibland svajar mina hormoner och jag är utan hud
Fast det som syns utåt är en väldigt taggig skrud
Stunder då jag är så fasligt känslig för kritik
Det kan bli som att slå in spik… pik för pik
Jag går i baklås och kan inte hitta ut
Om jag bara kunnat hålla min stora dumma trut
Orden som jag älskar har gömt sig allihop
och du försöker knyta upp denna omöjliga knop
I den dysfunktionella relationen kan ingenting växa
Men jag tänker att den blev en nyttig läxa
Jag ska aldrig, aldrig mera dit
Då blir jag hellre en eremit
Mot det mörka lyser det jag nu har så starkt och ljust
Framtiden ligger där så tydligt och inte minsta diffust
Visst blir jag fortfarande jätterädd ibland
Men du har alltid en utsträckt hand
Jag förstår ju att jag har en dålig period
Jag hör dig säga: utan rädsla finns inget mod
Tid, ge mig tid att hålla kvar det jag har
Här hjälper inte den som spar han har
Glädjen kan bara fångas för ett ögonblick i flykten
Allt annat är bara rykten
Den orkar inte sitta still
Nä, den gör som den vill
Först när man står ut med att den kommer och går
Det är då man kan njuta. Det är då man förstår
Men då är man i regel gammal och grå
Säg varför är det så?
Tänk så grymt att födas för att dö
Att mötas också är början på ett adjö
Jag hoppas att vårt blir jättelångt
att vi hinner mycket och mångt
Jag vet att din tid har på nåt sätt har mätts ut
Men det är inte slut förrän det är slut
Vi skulle ha hängt så mycket, mycket mer
Men det som sker, det sker
Vi var så upptagna allihop
Fångade i en loop
Upptagna med vår tids krav
Tempot som gått till galopp ifrån trav
Flocken är inte längre intakt
Men det ligger inte i vår makt
Några har fallit ifrån och några har kommit till
Livet gör precis som det vill
Det sägs att man ska titta framåt
Jag tycker det är bättre att titta hitåt
Just nu andas du och jag
och idag är kanske årets soligaste dag
Jag vill tacka dig kära liv för att jag får vara här på besök
Jag går här och prövar, ja det känns som ett försök
Sen ska jag fara hem och utvärdera allt jag sett och känt
och kanske sätter jag mig vid min skrivpulpet och får det på pränt
Kanske ska jag sitta där högt upp i ett torn ovan molnen och skriva,
medan människorna där nere på marken bygger för att riva
Då ska jag berätta om allt gudomligt jag har sett, men också om allt dumt
Jag ska berätta om falskhet, kluvna tungor och om hur goda människor nickar stumt
Om inspirationen finns ska jag också försöka förklara spelet jag aldrig riktigt förstod
Det där spelet som kräver falskhet men inte en enda gnutta mod
Det som de spelar för att kunna berika sig på allt det som andra har gjort
Det som andra alltid dyrt har fått betala och som glöms bort så väldigt fort
Där nere på jordskorpan tycks det inte fungera med godhet och solidaritet
Nej där kan allt köpas och konsumeras inklusive kärlek och lojalitet
Så tack kära liv för att jag fick komma på besök och prova på,
men jag väntar ett tag med att komma tillbaka, högt uppe i min vrå
Lever i kärlek och lycka
Det borde räcka gott kan jag tycka
Och sommarens fägring bländar så ljuvligt och så skönt
Jag njuter av värmen och allt prunkande, andande alveoliskt grönt
Men jag går också omkring och tar farväl
Om man mister för mycket händer det nåt inuti
Då blir man aldrig densamma igen
Vill inte skrämmas,
och inte heller skämmas,
men samtidigt som nåt är fött,
är det också nåt som har dött
Inuti känns stormens vågor ännu väldigt starkt
Att lära mig surfa på dom tar så mycket kraft
Jag vill vara transparent och inte falsk
Kanske är det överlevnadsskuld
som lägger sordin över mitt guld
Kanske är det inte möjligt att gå vidare när man sett hur tunn isen är
När man har sett att allt hänger på så sköra trådar som dom här
Förgängligheten så uppenbar,
men som ingen vill låtsas om,
nu när det är så viktigt med fina skal
Kanske kan jag aldrig, nä aldrig, glädjas åt det jag har
När jag vet att i morgon finns det kanske inte kvar,
men jag vill försöka med dig,
om du vill det med mig
Jag vill försöka med dig
Om du vill det med mig
Med sommarsorl i öronen,
och vin i mina ådror,
tar jag tacksamt emot mörkret,
som numera aldrig blir riktigt mörkt.
Jag lyssnar till ljuden av människorna som vaknat.
De som äntligen har börjat leva och andas.
De som tänker att den här sommaren ska bli den bästa.
På näthinnan finns människorna vars ensamhet var öronbedövande.
Jag minns min egen och tänker att jag kunde varit en av dom.
En kvinna kom gående ifrån baren på Lasse i parken på vingliga ben.
Över sin lätt bedagade lekamen hade hon trätt en tajt ceriserosa top.
Som ett statement att ingen jävel kunde stoppa henne nu.
Nu jäklar skulle hon ha roligt. Kanske ville hon träffa en karl, eller inte.
Hon drog i sin kroppsstrumpeformade ceriserosa topp som hade korvat sig lite grann
Läppstiftet satt nog inte längre riktigt där det satt ifrån början,
men ögonen glödde när hon satte sig bredvid väninnan och viskade i hennes öra.
Jag läste in ensamhet och tomhet, och tänkte att det kunde ha varit jag.
Fast att jag inte visste någonting om kvinnan med den ceriserosa toppen,
som följde varje vågform på hennes kropp och skrek i neon,
att nu var det fan ta mig hennes tur.
Ett känsligt hjärta Hem 