Du sa att jag inte är lätt
och jag tror att du har rätt på nåt sätt,
för med dig blev det väldigt svårt
Att se tillbaka känns så hårt
Vi skulle aldrig ha gett det en chans till
Men hur skulle vi vetat då i april?
Livet är ett äventyr, men det är lugnet jag söker
Det verkar vara svårt att hitta, hur jag än försöker
Själen är trött och hjärtat likaså
Jag vill nu bara bromsa upp och se hur långsamt tiden kan gå
Just när jag är som tröttast
efter en arbetsdag som blev för lång
Då ser jag dig framför mig
Ståendes väntades på mig
”Skynda dig för maten är klar!”
Känslan av dina läppar mot mina
Känslan av att allt med dig var perfekt
Mina armar under din tröja
Dina muskler under mina händer
Styrka omgärdat av värme
Just när jag har garden helt nere
Träffas jag i minnet
Mitt i solar plexus
Här drunknar jag nu
Fast i logistiken
Väntande på ett pendeltåg
Som aldrig är riktigt i tid
Spenderar så mycket liv
På de värsta platser jag vet
Ensam bland främlingar
Utan ens ett gemensamt språk
Hänvisad till tron på oss
Trots alla hemska krockar
och dina knapphändiga SMS
och torftiga telefonsamtal
Så här drunknar jag nu,
i allt som borde ha gjorts
I allt som krävs för att jag ska vara ett vi med dig
Och här på perrongen slås jag av
hur allt som borde varit lätt
blev så oerhört tungt och svårt
Jag kliver på tåget och vet inte
att på fredag tar det slut
På fredag tar jag mig ut
Så sa vi de där orden som inte går att ta tillbaka
De där orden som fick allt att braka
Sårade och söndrade
Men handen på hjärtat
Vi räckte inte till för varann
Du packade väskorna och försvann
Och här sitter jag och undrar
Vad fan var det som hände
Men jag önskar inte att du vände
Nu låter vi allt vila. Nu släpper vi det helt
Nu får vi läka på var sitt håll
Nu är jag fri att göra att göra som vill
Jag får välja när jag ska springa och sitta still
och det ska bli så jävla skönt
att få vara som jag är
och jag ska akta mig för att bli kär
För det är ju bara en jävla massa besvär
Så klackarna i taket nu kommer jag igen
Händerna i luften, själv är jag min bästa vän
Jag åker på känslostormar fram och tillbaka
Kors och tvärs på vägar som inte är raka
Kastas hit och dit
Aldrig känslomässigt stabil
Men kärleken vår är viril
Jag undrar om jag nånsin kommer till ro
Jag undrar om jag lever på din tro
Krigarprinsessan är trött
Ingenting är som förr
Nu står jag framför din öppna dörr
Nu kliver jag in och lever en stund
Vaknar upp och planerar på nytt
Bränd ifrån förlusten av det som betytt
Inuti glöder en metall
Låt den aldrig nånsin bli kall
Som en granat går jag omkring
Så fylld av krav och orättvisor
som jag har sett och mött
Ambitioner
har jag i miljoner
Alla färger som borde målas upp
Alla orden som borde finnas på pränt
Annars är det som det inte har hänt
Tänk om sprinten lossnar
Tänk om jag exploderar
Jag är säker på att det kommer att bli en massa vackra färger
och biljoner starka känslor
som flyger ut
Och en massa sånt som jag inte ville visa upp
Som inte borde granskas under lupp
Men när jag ändå har exploderat
vad spelar det för roll
Jag har i alla fall existerat
och sjungit min paroll
Det krävs ändå en riktig idiot
För att kunna hålla ihop
i den här förljugna världen
Där det är så himla klent,
med det som är vackert och rent
I min egen värld av döda själar
Där kan jag ibland må så bra
Där kan jag vara så älskad
Där kan jag bara vara jag
Utan att någon ställer sig i vägen
Där får jag vara så särdeles fantastisk
Men så ibland ropar tystnaden
Ibland ropar den
och vill att jag ska åka hem
Men det är så svårt
för livet där ute
är inte alls som vårt
Mitt i den underbara kärlekens hetta,
då du och jag hade det så himla bra,
sa du plötsligt att jag trodde mig veta det rätta,
att jag i samtalet började köra över och ifrågasätta
Jag ryggar till av bilden du ger
Jag hör dig tala om mig,
men jag undrar vem du ser
Snälla berätta, jag orkar inte mer
Hur kan den du älskar förvandlas till en tyrann?
Hur kan den du vill leva med bli så ful?
Jag kan inte för mitt liv förstå hur hon försvann
Och vägen ut du bjuder, den är inte grann
Och så sa du de där orden jag fruktat så
Du förnekar din akt och gärning,
men du bad mig faktiskt att gå
Du sa att jag inte gick att nå
Förstår du inte vilken rädsla det sår?
Förstår du inte hur långt tid det tog att nå hit?
Nä det är inte bara jag som är svår
Det krävs två för att kalla relationen vår
Kan du inte se det sunda i mig?
Kan du inte förstå alls hur det känns?
Det här är ingen liten grej
Det betyder allt för mig
Jag känner inte igen bilden av mig du ger
Jag hör dig tala om någon,
men jag undrar vem du ser
Snälla berätta, jag orkar inte mer
Det som händer med mig är att jag kommer vara tyst
Rädslan har vaknat till liv för fullt igen
Något har gått sönder inuti och är faktiskt inte sjyst
Jag vet inte var hon är, hon som du älskat och kysst
Sitter nu i detta korthus som tycks ha lätt för att rasa
Jag känner mig så trött
Jag känner mig som en sliten trasa
Att leva utan dig känns som en fasa
Men jag tänker inte förnedra mig för nån
Tänker inte ta på mig skulden
Nej sorry jag är egentligen inte sån
har gjort det förr men inte denna gång
Jag ryggar till av bilden du ger
Jag hör dig tala om mig,
men jag undrar vem du ser
Snälla berätta, jag orkar inte mer
Huden glöder och inuti vaknar en vulkan
Dras till dig som en stark magnet
Vill smälta ihop till ett
och flyta som vatten
och låta oss virvlas runt
i en tid som bara är vår
En dimension dit några bara når
Ibland ligger jag på exakt samma frekvens
Jag försöker minnas hur det känns när jag inte når dit
Vibrationer som svänger för fort
eller för långsamt
och inte hittar en takt
utan väljer ensliga spår
Stunder då ensamheten är det enda jag når
Ett känsligt hjärta Hem 