Stockholm äter upp mig Euphrezyne Ett känsligt hjärta
Här är jag fast som i ett skruvstäd Här byts träd och gräs mot asfalt och betong Husen blir högre och högre Klyftorna mellan rik och fattig växer som en jätteballong
Historielösa, kortsiktiga perspektiv Ungdomskult bland politiker och beslut Hjärtlös byråkrati som krymper och förnedrar En stad som bara bryr sig om hur ytan ser ut
Kasserad medmänsklighet och djupare filosofi Till de välbesuttna bygger man nu stora palats Gentrifierar bort människor som jag Här kan inte en fattig hyresgäst ta sats
Suger sin näring ur glesbygdskommuner, och låtsas bry sig om natur och miljö Politruker blickar ned från sina Babelska torn, värnar makt och en ordning som bara borde dö
En dag slutar det kanske att göra ont. Ett känsligt hjärta
En dag i juni öppnade sig himlen och hällde ut sot och glödande kål. Jag som trodde att jag redan fått vad jag tål. Det var som att allt ont som cirkulerat runt i mitt liv, samlade ihop sig till en hemsk historia som borde varit fiktiv. Men när människor gör varandra illa och bedrar, finns det sådant som alltid stannar kvar Vissa talar om karma och andra om att hut går hem Ni mina svikare vet vilka ni är och fråga inte vilka eller vem! En dos salt till i mina sår. Jag försöker andas så gott det går. Vad jag gjorde för att förtjäna era svek är inget annat än en gåta. Det råder jag inte över och jag lämnar över det till livet självt att förlåta. En dag slutar det kanske att göra ont och bränna. En dag då jag inte förbannar att jag kan känna. Men jag ska berätta min historia för alla och envar. Sen ska jag sopa ihop spillrorna av det liv jag har kvar. Och vännerna som fanns där hela tiden och stod pall. Er ska jag stå upp för som en riktigt resligt tall. På era utsträckta händer lägger jag mig när jag ska sova. För er finns jag alltid och tillsammans blir vi en supernova. I livet och i döden, vävs våra öden. Och jag ska nu väva alla höga berg, för jag har redan vävt alla dalar. Jag ska öppna upp för ljus och skratt i alla mörka dystra salar.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva att allt revs upp igen. Att det kan göra så fruktansvärt ont att varje andetag kräver kraft. Jag vill skrika högt och fråga livet: Varför ge och ta ifrån mig sen? Tänk att jag kan sörja någonting jag egentligen inte har haft!
Tänk att jag litade så, tänk att jag lade mitt liv i dina armar! Vilken risk jag tog! Jag är glad att jag inte dog!
Vad är kärlek utan värme och omsorg? Vad är kärlek utan trygghet och tröst? En kärlek som sliter sönder din bröstkorg. Vad är det för kärlek som drar dig från din inre röst?
Jag älskade dig verkligen och ville göra allt för att förstå! Jag gjorde verkligen allt! Mitt hjärta var aldrig kallt!
Jag kommer aldrig våga lita på någon igen. Jag har aldrig varit så nära att gå under. Ändå sträckte jag ut handen och ville ha dig till vän. Ville ändå hedra alla vackra och fina stunder.
Kanske kommer jag aldrig att förstå hur det kunde bli så här. Kanske kommer du inte heller att förstå, varför det inte kunde bli vi två.
Kanske kommer livet att förklara för oss. Kanske blir smärtan mindre vass. Kanske blir vi fria och kasta loss. Kanske slipper jag tro att världen är så krass.
Natten sänker sig runt omkring och tankarna lägger sig över mig För en dryg månad sen var jag din tjej Hur kunde du? Hur kunde du? Hur kunde du? Du svek mig, ja åh vad du svek mig och vad du sviker mig nu Du straffade mig för min rädsla och du trampade på min kärlek Jag älskade dig, ja rent av dyrkade dig! Du fäste större avseende vid varje materialistisk grej Du skulle bara veta hur du fyllde hela mitt väsen Men du kunde inte begripa schäsen Du skulle bara veta vilka vackra drömmar jag vävde för oss Hur jag var beredd att kriga och slåss Hur jag kämpade för att förstå Hur jag önskade det bästa för oss två Jag anpassade mig tills jag en dag bara helt försvann för jag ville, jag ville ha dig ja du var min man Jag skulle aldrig ha svikit dig. Jag skulle alltid funnits vid din sida Men mitt brott var min kärlek och för den fick jag lida Du förminskade mig och tog mig för given Du må fnysa åt och förminska allt jag gav men jag gav allt tills det inte fanns nåt mer kvar Du sa att du aldrig känt dig så sedd och så älskad som av mig Tänk om jag kunde ha fått ett uns av det ifrån dig? Det handlade aldrig om mig, utan jag brann endast i ljuset av dig När jag inte orkade mer visade du ditt förakt, ja riktigt hat. Din kärlek var nog mest bara prat Om du hade vågat se dig själv och din trasighet och tagit din del och sett din oberäknelighet Om du bara hade gett dig själv en chans skulle vi kunnat dansa vidare i en underbar dans Om du hade vågat vara sårbar och skör Ja då hade nog änglarna sjungit i kör Om du hade kunnat stå ut med min gråt och förstått när du sårade och sagt förlåt Men du skadade mig med din kalla rustning av stål Hos ett känsligt hjärta är huden tunn och det är sånt den inte tål Lämnad med cancer utan någon tröst Om du bara visste hur dina ord har slitit i mitt bröst Men en dag kommer du att uppleva något av det här Du kommer att lära dig att inte vara så penningkär Du kommer att lära dig att det jag gav var det finaste du kunde få Det kostade dig inget, men inget kan vara dyrare än äkta kärlek och viljan att förstå
Jag har varit ensam på tivoli i två och ett halvt år. Men jag vet att hela tiden inte har varit svår. Jag har vandrat runt i en ytlig sagovärld. men allteftersom blev jag allt mindre värd.
Jag sitter nu ensam i mörkret efter att lamporna släckts. Kämpar för att döda alla känslor som har väckts. Allt som jag lade in och trodde var vårt. Trodde aldrig att livet skulle vara såhär hårt.
Jag drogs in i någonting som jag aldrig har valt, och jag gråter över alla elakheter som jag har svalt. Som en treåring med en skarpladdad bazooka sköt han hjärtlöst och ovetande om hur illa det tog. Och hela tiden växte det mer och mer oro inuti mig, och till sist var det något som dog.
Kanske kommer jag aldrig, aldrig mer våga tro på nåt Kanske borde jag nöja mig med allt jag har fått. Men allt jag ser är hans vidriga svek. och hur han gjorde mig så jävla vek .
Min älskade son sa: ”Morsan, låt ingen jävel få dig att tro att du är svår. Det har jag aldrig tyckt ens under mina struligaste år!” De orden har jag lagt långt inne i mitt hjärtas allra heligaste rum. Han tog ifrån mig nästan allt, men den inre ljusa rösten blev aldrig stum.
Så sköra och bräckliga vi är som människor Så små vi är under aldrig så pampiga skal Monetär mäktighet som döljer ett litet barn Kärlek förvärvad genom makt Vid dödens närvaro ser vi vad som fanns och den som inte rannsakar sitt liv då, är ingenting annat än en tragisk dåre
Vi möts och våra kroppars kemikalier bildar magi I rosa moln dansar vi en tid Men sakta skingras det magiska glittret och hårt knutna mönster kommer åter i dagen Anknytningens ångest med obönhörlig styrka Vissa accepterar den och ser den i vitögat och vissa förnekar den helt
Och ibland möts de båda sorterna och börjar dansa Men det blir en sorglig dans En dans där förnekaren känner sig stark och den andre blir svag Fast att den ene borde kallas för vek och feg och den andre modig och stark
Det är därför de vackra sårbara människorna dukar under De kvävs under deras partners toxiska försvar De kämpar för att få luft i relationer där partnern har tagit allt syre När narcissus hela palett har slukat all livskraft och energi Tänk att det skulle vara så svårt att bli sedd, bekräftad och älskad Tänk hur hänsynslöst kärleken far fram med oss
Vi jagar bekräftelse i otillgängliga män och kvinnor, vi knarkar på ruset av att någon gång ibland för ett ögonblick, bli sedda och smekta med varsam hand För att vid något enstaka tillfälle höra vackra ömsinta ord För att någon gång ibland slippa känna oss ensamma För att vi jagar en längtan som aldrig blir tyst
Och medan vi gör det ligger vi i våra sängar bredvid kalla ryggar Vi går till arbetet med minnet av ytterdörren nonchalant slängd i ansiktet Vi går med vår hunger och försöker att ordna tillfällena Men med förhoppningarna kommer besvikelserna Och de är svårare än hungern Och de ljuva stunderna som glimtar till ibland får oss att tysta inre barnets gråt
Det är så lätt att vara i den starkes position Den gynnade har svårt att se den missgynnade Den som slipper att längta efter närhet ser inte den som längtar och hungrar Tror kanske att det höjer hens värde, eller njuter kanske av att spela spel.
Den lilla skamskadade personen som blir vuxen, bär med sig skammen var än hen går Låter ingen komma riktigt nära vågar aldrig blotta sig helt Måste vara självförsörjande på allt Svarar alltid, men varför går du inte, när du vill mötas på riktigt
När du vill höra någon som säger: jag vill veta vem du var, vem du är och vem du vill bli. Jag vill komma dig nära. Jag vill känna din doft och dina hjärtslag Och jag släpper dig aldrig!
Så sitter jag här med mina dyrbara droppar av liv Sitter pausad bredvid ekorrhjulet Men det var inget avsiktligt kliv
En påminnelse från livet var allt som krävdes Den här gången fattar jag Låsningen hävdes
Så länge jag har låtit rädslan styra Men visst har även jag haft mod Men erfarenheterna har blivit så dyra
Om det istället inte finns någonting säkert alls Så finns någonting annat ändå Då finns stundens alldeles egna unika vals
Bredvid sjukhusbritsen hänger en flaska med lite droppar Droppar av mitt eget blod Jag är på tillfälligt besök bland friska och sjuka kroppar
Jag ska snart gå härifrån och gå ut i livet igen Du ska ta mig härifrån till ett annat land Men jag vet ingenting om sen
Jo något vet jag nog ändå Jag vill vara vid din sida med ett stilla lugn Jag vill vara vid din sida när vi sliter och har ett enda sjå
Jag vill vakna och se ut över grönskan och veta att jag är fri Vill vakna vid din sida och planera det som ska ske Vill somna vid din sida och veta att det alltid är vi
Jag lever nu som en medresenär Jag var så himlandestormande kär Livets vindlingar förde mig hit Jag gjorde allt vad jag förmådde Och nu är jag här
Jag är på besök sen allt försvann Från början tänkte jag att jag kanske kan Men inget kunde vara mera fel För livet ser till att man alltid är novis Och visar att livsfilosofin inte var sann
Att leva ett liv som är genuint Där kärlek och närhet är det som är fint Så självklart kan tyckas utifrån Men under ytan är inget som det ser ut I den nya världen är inget heligt och intimt
Känslor som ligger nära ytan ska städas bort Världen är stängd för människor av min sort Som en betraktare reser jag med, beredd att när som helst kliva av med den enda sanningen att underbart är kort
Sol i middagstid Kroppen berättar sin historia Gång på gång på gång Själen berättar sin Gång på gång men lägger också till sådant jag har glömt Lägger på redan fyllda lass Till och med min allra finaste pärla Mina innersta rum hann att bli dragna i smutsen Jag trodde livet om mycket men inte att det skulle lämna mig så feltolkad Så nedsolkad
Hormonslöjan täcker ljuset Kastar sina långa skuggor I mörkret blir gruskorn till berg Tvingar kärleken att bekänna färg Men om den inte orkar och tål, vad ska jag då med den till? Det är så lätt att ge allt en diagnos Mitt helvete som en riktig psykos Eller ett sanningens serum? Ser jag då kanske livet såsom det är? Men det jag förnimmer inuti Det är verkligt oavsett mani eller magi Du skulle bara veta hur svart det kan se ut Du skulle bara veta hur ljust det kan se ut Och alla delar är jag Modig, rädd, stark och svag
Ett känsligt hjärta Hem 