Etikett: Dikter som känns

Som ättika på växter

adminLämna en kommentar

De finns de som inte vill låta någonting växa
Det är en förbaskat viktig läxa
Utvridna armbågar som försöker blockera vägen,
av rädsla för att bli passerade i alla lägen
Det är de som blir provocerade av andras framgång
och bara klappar händer när de inte vågar annat
Dem som är nöjda när kreativiteten har stannat
Det är de där som ser dig som konkurrens
och aldrig någonsin skulle ge dig en chans
Den där missunnsamheten som förpestar myllan,
och som vill att du lägger drömmarna på hyllan
Får allt växande att vissna och krympa
Kan bara söndra och stympa
Leenden som inte når ända upp
Blickar som flackar och tittar under lupp
Tillgjorda röster som skorrar falskt
Som ättika på växter
kamouflerat i utlagda texter
Spring så långt bort du kan
I deras ögon blir du aldrig grann

Och telefonen har varit tyst hela dan

adminLämna en kommentar

Instängd i den här obegripliga världen
Här vandrar jag ensam och partnerlös
Och utanför ropar mitt kött och blod
Och telefonen har varit tyst hela dan
vill bara kasta mig ut i natten vart som helst på stan
I den här galna världen försöker jag stå upprätt
Åh hur trivialt är inte det som människorna bryr sig om
Vi som har dött kan aldrig återvända dit
Och telefonen har varit tyst hela dan
Straffet för att jag levde som en svan
Har upplevt sommarnätter där jag inte brytt mig ett dugg
Har vårdslöst lämnat över mig till slumpen
Allt för att kunna andas och få en paus
För att hålla grymheten på en armlängds håll
Och telefonen har varit tyst hela dan
Glömmer med en cigg på din altan
Andas in allt det otänkbara
Glömmer det gamla underbara
Och telefonen har varit tyst hela dan

Etthundraåttio dagar

adminLämna en kommentar

Etthundraåttio dagar har jag nu klarat av
och jag tror inte någon kan förstå
Sett utifrån borde det inte kunna gå
Etthundraåttio dagar har rivit och slitit i mig
Jag har hukat och tagit sats för att falla platt till marken
I mitt eget liv där jag trodde att jag var matriarken
Att jag styrde i mitt liv,
men det tog egna kliv
Överlevde men är en spillra
Som efter en tyfon som drog förbi
Jag kan aldrig få tillbaka det den tog
Det var så mycket som dog
Inte bara du
Se på mig nu
Inte alls densamma som förr
Jag befinner mig i mystiska världar
I gränslandet twilight zone
Utanför men kan ändå då och då titta in,
men måste skydda mitt tunna skinn
Trött, så trött
Värkande själ
Ögon som sett för mycket
Fötter som vandrat på stigar,
som ingen borde vandra på
Nått platser dit ingen borde nå

Du som håller mig vid liv

adminLämna en kommentar

För tjugosju år sen skedde ett mirakel
med buller och bång och spektakel
tjugo minuter innan fredagen den trettonde
Då föddes du som håller mig vid liv
i en saga som inte är fiktiv
Du som riskerade att dö,
men som har överlevt tusenfalt
Du med din inre styrka som jag bara kan beundra
Det liv du har vänt kan inte upphöra att förundra
Tänk hur vår sorg och oro till sist kom på skam
Det var en diamant som kom fram
Du har nu ett helt liv framför dig
Från stängda dörrar till öppna himlar och hav
Tänk hur livet svänger med sin stav
För första gången är det bara vi två
men det var du som sa att det måste gå
Min fantastiska son du räddade fler liv än ditt eget
Så tacksam för att du till sist tog steget
Så grattis på födelsedagen min vackra levnadskonstnär
och tack för att jag fick vara medresenär

Vi lever i våra fängelser

adminLämna en kommentar

Vi lever i våra fängelser
med osynliga galler
Solida bunkerväggar av oöverstigligheter
Klädda av borttappade drömmars tapeter
Jag har inordnat mig, anpassat mig, underordnat mig
Tänkt att jämfört med alternativen är det ok
För att det kunde ha varit så mycket värre
Men hur högt priset har varit,
hur långt bort ifrån längtan jag har farit,
det undrar jag och grubblar över
Tid och ro är något jag nu behöver
Tankarna svindlar förbi
När har jag någonsin varit fri?

Under den glödande himlen

adminLämna en kommentar

Under den glödande himlen
färglagd av hösten
sitter en ung kvinna som är jag
Det låter som nåt bra
Att jag blev tjugofem igen
Att det är något ungt och vitalt
Men det är något hemskt och brutalt
Ställd på ruta noll
Vandrar bland vargar
Ödsligheten söndrar och sargar
Under den glödande himlen på en pall sitter hon som är jag
Och talar med stenen som ofattbart bär ditt namn idag
Den obarmhärtiga texten som befäster tragedin,
lyser mot mig i morgonens dova dimma
Ute i det kalla havet ser man mig simma
Under den glödande himlen, utmattad och nedkyld,
stannar jag vid en tillfällig livboj och andas ut
släpper och simmar vidare kämpar minut för minut
Väntar flämtande på nästa livbojs SMS
Inser att den endast är temporär
Inser att den är en chimär
Äkta kärlek finner man inte så lätt
Du främmande kvinna som är jag
förvandlades hastigt i ett slag
Under den glödande himlen

En dag har börjat

adminLämna en kommentar

En dag har börjat
Den gjorde det ändå
Och skulle gjort det oavsett
Med eller utan mig
Morgonen glittrar hoppingivande
och struntar i min överdos av saknad
och ofrivilliga närhetsanorexi
Min kärlekstörst som vänts till skepsis och tvivel,
den sänder den några solstrålar på
Lyckas väcka lite glitter av längtan
fast att jag inte vill,
och skyndar sedan vidare mot förmiddagen

En jävel på att vara två

adminLämna en kommentar

Jag stör mig på mycket i dessa tider
Jag har inga filter som skydd i vardagliga strider
Känslorna och tankarna flyger bara ut
På gott och ont och jag hoppas att det ska få ett slut
Att jag ska få tillbaks någon slags grund som kan skydda
Att hålen i min skyddande hinna ska bli sydda
Jag sitter inte på sanningen, förstår tvärtom hur lite jag vet
men jag reflekterar i vart fall inte falskt, nä där är jag asket
Många talar om att vikten av att trivas i ensamhet
Mitt filterlösa jag hör att det skorrar
I mörkret ligger ödsligheten och morrar
Kanske mottages budskapet inte korrekt,
men nåt är en smula suspekt
Kanske är det bra att leva en och en,
men jag kommer aldrig att bli den
Kanske är det faktiskt så
Att jag är en jävel på att vara två
Tänk om det är min allra bästa gren?
Att ligga tätt intill och fläta in mina ben?
Tänk om jag är en jävel på att älska mycket, ofta och länge?
En virtuos på mänskligt tvåsamt umgänge?
Tänk om jag är världsbäst på att dela tankar och känslor
och därmed väldigt enkel att förstå?
Tänk om jag är född till att vara två?

Två steg fram och ett tillbaks

adminLämna en kommentar

Jag blickar fram
Två steg fram och ett tillbaks
Gott nog så
Det har jag börjat förstå
Gårdagen känns i kroppen
Mår som en räv
Ändå mår jag toppen
Jag lever
Jag är här
Livet är besvär
Jag vill bli kär
När jag är död
Ska jag ha brunnit,
och alltid haft en glöd
Mina fötter ska ha trampat okänd mark
Utmanat tryggheten jag söker så
Förlikat mig med att vara stark
Min blick ska ha stirrat ut ensamheten
Uppkäftigt ska jag ha promenerat fram
Älskat helt och fullt ända in i evigheten
Min kropp ska ha känt hud mot hud
Jag ska ha mött en själavän
Det kan inte bara finnas en
Natten glittrar vackert i höstens skrud
Två steg fram
Gör att jag orkar ta ett tillbaks
Vi är alla dödens lamm
Men än så länge andas jag in och ut
Värst är det som inte har något slut

Tillber Ninkasi

adminLämna en kommentar


Från den ena stunden till den andra
står du plötsligt ensam, naken
På mörka ödsliga stigar får du vandra
I en alldeles för stor säng ligger du vaken

Ångesten bultar och skriker med hög röst
När helgen kommer flyr du ut i natten
Flyr undan den outhärdliga värken i ditt bröst
Du söker dig till värmen och de glada skratten

Tillbeder Ninkasi, ölens gudinna
Vilar i hennes famn i en alltför liten stund
i vetskap om att problemen inte kommer att försvinna
Som en båt som helt har gått på grund

Ifrån himlen blickar klotrund måne
Du fångar ögonblick med din kameralins
Du vacklar hem som en dövad fåne
Kvar är bara spår av ett liv du minns