Flyger iväg i tid och rum
Rum som inte längre finns
sånt jag bara minns
Rum jag aldrig borde besöka,
men det är svårt att sluta att försöka
En välvillig röst ropar: Gå inte dit!
Men jag dras in ändå
Går på vägen så som den skulle ha sett ut
Går fast att jag vet att den ändå skulle ha fått ett sorgligt slut
Ändå fortsätter jag att gå
Det är så mycket man inte vet
Allt känns som en evighet
Och ett flyktigt ögonblick
Allt är över på ett kick
Det skriker inombords
Det outtalades tyranni
Försvaren blockeringarna
Minerat vatten
Så långt ifrån de trygga skratten
Rädslan slår rot
Odlar sina tentakler
Flätar in sig i kärleken
Som en orm i paradiset
Redo att slå till
Det här är inte vad vi vill
En kropp i beredskap
Två kroppar i beredskap
Lika – olika
Två krockande känsligheter
Två ömtåliga kärlekskometer
Som en granat går jag omkring
Så fylld av krav och orättvisor
som jag har sett och mött
Ambitioner
har jag i miljoner
Alla färger som borde målas upp
Alla orden som borde finnas på pränt
Annars är det som det inte har hänt
Tänk om sprinten lossnar
Tänk om jag exploderar
Jag är säker på att det kommer att bli en massa vackra färger
och biljoner starka känslor
som flyger ut
Och en massa sånt som jag inte ville visa upp
Som inte borde granskas under lupp
Men när jag ändå har exploderat
vad spelar det för roll
Jag har i alla fall existerat
och sjungit min paroll
Det krävs ändå en riktig idiot
För att kunna hålla ihop
i den här förljugna världen
Där det är så himla klent,
med det som är vackert och rent
I min egen värld av döda själar
Där kan jag ibland må så bra
Där kan jag vara så älskad
Där kan jag bara vara jag
Utan att någon ställer sig i vägen
Där får jag vara så särdeles fantastisk
Men så ibland ropar tystnaden
Ibland ropar den
och vill att jag ska åka hem
Men det är så svårt
för livet där ute
är inte alls som vårt
Huden glöder och inuti vaknar en vulkan
Dras till dig som en stark magnet
Vill smälta ihop till ett
och flyta som vatten
och låta oss virvlas runt
i en tid som bara är vår
En dimension dit några bara når
Ibland ligger jag på exakt samma frekvens
Jag försöker minnas hur det känns när jag inte når dit
Vibrationer som svänger för fort
eller för långsamt
och inte hittar en takt
utan väljer ensliga spår
Stunder då ensamheten är det enda jag når
Antingen så älskar jag eller så älskar jag inte alls
Du är som himlens alla färger och dynamik
Ingenting är längre självklart för mig
Därför vill jag höra tonerna ifrån din gitarr
De som du brukar spela
De som jag känner igen
Din röst i mörkret
och jag med min mage mot din rygg
Där är jag alltid, alltid trygg
Du ler mot mig och säger
Nu inser jag hur hårt du har hållit uppe garden
Nu när allting är så lugnt och tryggt
ser jag hur du alltid hade så nära till flykt
Du har haft det svårt. Jag fattar ju
Men tänk hur fantastiskt vi har det nu
Jag svarar: Ja min älskling,
det har verkligen varit tufft
Åh vad du och jag har fått kämpa
Men vår längtan kunde inget dämpa
Ett mirakel i sig
Och här sitter jag nu med dig
För jag tolkade allt du sa
och var alltid beredd att dra
Men nu är vi här
och jag är så vansinnigt kär
För att du stannade kvar
och kämpade för det vackra vi har
Jag kysser dig och lägger till
För att du låter mig älska dig så mycket jag vill
För att du låter mig krama dig och vara nära så mycket jag vill
För att du verkar vilja göra det lika mycket tillbaka
och står kvar även om marken börjar att skaka,
och aldrig, aldrig stöter bort
Älskar, älskar som ett evighetsbloss
Tillsammans blev vi fria att kasta loss
Och vi kan ta oss vart vi vill
Ja faktiskt hur långt som helst
men kanske väljer vi att sitta still,
och allt blir ändå lika bra
Glittra åt mig, naturen
Jag vet att ni gudomliga finns där
Åh som jag kände er runt omkring mig
Där jag satt vid graven
Satt där i värme och kyla
i ljus och mörker
och ni bäddade in mig
I er omsorg
Hällde ljus över mig
när det bara fanns mörka moln
Gav mig värme när det bara fanns is
Jag var där tidigt på morgonen
Ljusen hade jag redan och det var tur,
för han som har blomsteraffären var sur
Han öppnar inte tidigare för en allhelgonahelg
Nä bredvid en kyrkogård behöver man inte kunna sälj
Jag tog bort alla löven
Jag ställde dit alla ljusen
Jag ringde din mamma
Hon hälsade så gott
Det händer inte lika ofta att jag gråter
Inte längre varje dag,
det hoppas jag att du förlåter
Men där på pallen vid din plats blev det blött av tårar
Fan, fan hur det blev
Det var så mycket du borde ha sett
Fan vad jag skulle ha gett…
Jag har börjat hata den här helgen
Den här helgen då folk strömmar till
På platsen där jag så gott som bott
Där döden nästan tog mig med,
men där livet också tog fart
Gav mig hopp och sa att det kan vara underbart
Jag har börjat minnas hur din röst lät
Jag kan känna min hand på ditt bröst
Hur det kändes när det var du och jag
Chocken gjorde bilden vag
Men nu lever ditt minne
Gnistrar och blänker långt här inne
Till slutet på alla dagar då vi kanske ses igen,
och jag hoppas att det dröjer länge än.
Ett känsligt hjärta Hem 