Etikett: Dikter som dagbok

När människor som aldrig har upplevt sorg
talar om sorg
så talar de om den som en skada,
som ska läka ut på ett år eller så
Då bör den sörjande hålla sig hemma
Hålla sig undan
Göra fromma saker
Leva kyskt
Leva ensam
Kontemplera
Marinera sig själv i sorgen,
som ingen annan kan förstå
Med tiden ska man gärna arbeta och fungera som vanligt
Sedan njuta av att vara singel
Tycka att det är toppen att få ligga runt
och sen när man har levt i ensamhetsångest tillräckligt länge
för att det i allmänhetens tycke ska vara lagom
så kan man få träffa någon ny
Men vet ni vad?
Jag tycker att ni är sadister,
som möter min längtan efter någon
med höjda förvånade ögonbryn.
Jag tycker att ni är simpla,
som försöker förminska mig och min kärlek som jag har förlorat.
Simpla som inte förstår
mitt lidande i detta helvetesår
Jag är så trött och besviken
Besviken på människors okunskap om sorg
Trött på deras frågor
som handlar om hur de tror att det ska vara
Besviken på reaktioner som försöker förringa kärleken vi hade
För att jag förtvivlat försöker hålla ensamheten på avstånd
För att jag förtvivlat försöker se framåt,
fast att jag egentligen bara vill ge upp
Människor som har en mall för hur de tror att det är
Tror att det finns en tidsram för sorg
och att känslorna kommer en och en
Att något blir färdigt och följs av något annat
Förstår inte att sorgen är randig
och alltid kommer att finnas med
Bildade människor som visar sig vara de fördomsfullaste av alla