När jag tänker på att jag mitt i infernot jag hamnade i,
ändå hade tur att jag levde just här i en demokrati
Trots att jag inte unnar någon att drabbas som jag,
så förstår jag att det kunde ha varit så hemskt mycket värre
Om jag hade varit född någon annanstans
Då hade jag förmodligen inte haft en chans
Jag ligger nu flämtande,
matt och medtagen
Och tänker att en dag
En dag kommer jag att ta nya tag
En dag har börjat
Den gjorde det ändå
Och skulle gjort det oavsett
Med eller utan mig
Morgonen glittrar hoppingivande
och struntar i min överdos av saknad
och ofrivilliga närhetsanorexi
Min kärlekstörst som vänts till skepsis och tvivel,
den sänder den några solstrålar på
Lyckas väcka lite glitter av längtan
fast att jag inte vill,
och skyndar sedan vidare mot förmiddagen
Jag blickar fram
Två steg fram och ett tillbaks
Gott nog så
Det har jag börjat förstå
Gårdagen känns i kroppen
Mår som en räv
Ändå mår jag toppen
Jag lever
Jag är här
Livet är besvär
Jag vill bli kär
När jag är död
Ska jag ha brunnit,
och alltid haft en glöd
Mina fötter ska ha trampat okänd mark
Utmanat tryggheten jag söker så
Förlikat mig med att vara stark
Min blick ska ha stirrat ut ensamheten
Uppkäftigt ska jag ha promenerat fram
Älskat helt och fullt ända in i evigheten
Min kropp ska ha känt hud mot hud
Jag ska ha mött en själavän
Det kan inte bara finnas en
Natten glittrar vackert i höstens skrud
Två steg fram
Gör att jag orkar ta ett tillbaks
Vi är alla dödens lamm
Men än så länge andas jag in och ut
Värst är det som inte har något slut
Från den ena stunden till den andra
står du plötsligt ensam, naken
På mörka ödsliga stigar får du vandra
I en alldeles för stor säng ligger du vaken
Ångesten bultar och skriker med hög röst
När helgen kommer flyr du ut i natten
Flyr undan den outhärdliga värken i ditt bröst
Du söker dig till värmen och de glada skratten
Tillbeder Ninkasi, ölens gudinna
Vilar i hennes famn i en alltför liten stund
i vetskap om att problemen inte kommer att försvinna
Som en båt som helt har gått på grund
Ifrån himlen blickar klotrund måne
Du fångar ögonblick med din kameralins
Du vacklar hem som en dövad fåne
Kvar är bara spår av ett liv du minns
Jag såg att artisten som sjöng låten du gav till mig ska komma till vår stad
Jag lyssnar på orden och går sönder helt. Hur ska jag kunna vända blad?
Krossas av minnena av hur det var
Hur fantastisk du var älskade karl
Avgrunden breder ut sig och framtiden glider allt längre bort
Sorgen, bitterheten och ilskan har blivit till en konstig känslosort
En sort som fräter upp mitt inre och utanför känns hösten i vinden
Hösten som jag alltid längtade till förr ligger som ett rovdjur utanför grinden
Ligger där och ruvar på allt som komma skall
Allt som ska göra mig ensam, mörk och kall
Jag har inga marginaler och vandrar på den allra tunnaste is
Jag har lovat att leva vidare, men hur vet jag inte på något enda vis
Moderniteten är för komplicerad för mig
Jag var nog helt skräddarsydd för dig
Nu är jag som en märklig pusselbit som inte passar någonstans
Ska jag för alltid bli en misantrop som lever och önskar att jag inte fanns?
Väl förborgat innanför två dörrar faller mina ord till marken
Jag vet inte om de faller i god jord eller i någon jord alls
Jag ser på psykoterapeuten men vet inte vad han tänker
Jag vet inte längre om det finns någon jordmån överhuvudtaget
Det är svårt att tänka sig att någonting alls kan gro i mitt liv
Döden har slukat det mesta som kom i dess väg,
och den här gången råkade vägen vara mitt liv
Jag letar efter märken på min kropp.
Jag har ideligen gått till läkaren men än finns inga tecken.
Tecken på att döden tänker ta mig också.
Och i den svarta absurditeten ska jag brottas med alla meningslösa trivialiteter som odrabbade ägnar sig åt.
Jag tänker mig aldrig friheten där jag befinner mig.
Nej friheten är någon annanstans.
Och den tycks inte vara för mig.
När jag tänker på friheten ser jag gamla mossiga trollskogsträd,
Öppna fält.
Forsande vattenfall och lugnt flytande bäckar.
Stillhet och vidder.
Friheten är ett lugn.
En vetskap om att allt blir bra.
Friheten för mig är inte ett öppet hav.
Friheten vilar i en trygg hamn.
Och där är inte jag.
På natten ber jag
På natten ber jag om en
om en kropp med ett öppet varmt sinne
På dagen funderar jag på
På hur jag någonsin ska nå dit
En ogenomtränglig terräng
Ett hav fyllt av faror,
som jag måste ge mig ut på
Hinder och begränsningar
Allt som kan hända
Alla scenarier
Alla komplikationer med varandras bagage
I en trygg famn fick jag känna hur det kunde kännas,
när jag för en stund var alldeles lugn
Ett sinnenas magiska möte
Helt utan ångest kunde jag vandra hem
Kunde se att det faktisk skulle kunna gå
Någon gång
Första bröllopsdagen utan dig
För tjugoett år sedan blev jag din tjej
För elva år sen blev jag din fru,
men inga vackra minnen hjälper mig nu
Saknaden bränner sönder mig inifrån och ut
Ensamhetens kyla fryser ned mig utifrån och ända in till slut
Nu närmar sig hösten och jag ser framåt med bävan
Tänk hur allt suddades ut, trots all min strävan
Kvar är jag tillbaks på ruta noll,
men med ögonstenen som har koll
Han som så snabbt fick bli stark,
och fick utgöra grund när det inte fanns någon mark
Jag kämpar och sliter med att klara dagen
men idag hukar jag mig dubbelvikt som av ett slag i magen
Jag kan inte se igenom dimman som omsluter mig
Se upp för här kommer mörkret
Mörkret materialiserat i en kvinna
Antimaterian ingen vill ha i sin närhet
Jag hatar livet som bara ger för att ta
Allt föds för att dö
Vi träffas för att skiljas åt
Varje hej är början på ett hej då
I glädjen i mötet finns nu alltid avskedet som en skugga
Att leva så är så fullständigt förgörande
Att stanna kvar och dö i mörkret känns så otroligt förförande
Ett känsligt hjärta Hem 