När vårens första fåglar sjunger ut vintern i februari
och solen sköljer över folk
och alla glömmer kylan i januari
och lätt överser med lite smolk
småspringer jag i det knastrande gruset mot tåget där vi ska mötas
full av kärleksmolekyler som ger det underbara ruset
Mot dig vill jag stötas och blötas
Med dig vill jag resa vidare
Och det bästa är du vill det med mig
Med dig blir jag en glidare
Med dig blev allt så lätt
Ingen tveksamhet i vägen
Med dig är jag komplett
Nu är jag tillbaka i vardagen
men än kommer bakslagen
Jag minns nu vad jag kämpade med
Vägen fram var inte så bred
Jag minns nu hur svårt det var att göra sig förstådd
med någon som inte vill bli nådd
Jag minns nu hur höga pyramiderna är
Åh vad jag önskar att du var här
Då hade jag berättat för dig
och du hade förstått mig
Nu måste jag kriga och kämpa
och oron måste jag själv dämpa
Måste vara stark och tålmodig på en arbetsplats
och se att goda rutiner sakta har ersatts
Nya ansikten med ny prestige,
vill inte lära nytt för de vet precis
De tror att de kommer som en frisk fläkt,
men för bara med sig okunskap och brist på respekt
Javisst är jag stark men det är ingenting jag har valt
Och det är tungt att kämpa när stödet är skralt
När landstingskolossens stelhet tar bort glöden
och människor ger upp och tänker på pensionen och döden
Jag som satsade allt på kunskap
Trodde att det var den enda rätta vägen
Men jag upptäckte att ingen vill veta,
för tiden hade redan runnit ut
Kunskapseran är slut
Ingen vill veta om något som är komplicerat
utan säg bara svaret och gör det fort
Tänk hur staten lurades och bedrog
Tänk hur de gjorde så att lusten dog
Jag skulle aldrig ha satsat som jag gjorde
om jag inte hade trott på vad de sa att man borde
Tänk hur staten fick oss att tro att de aldrig skulle svika
och sen bara stod med armarna utmed sidan
Tänk hur allt vände och skammen sjönk in
När jag insåg att jag hade bränt allt krut,
och ändå inte hade kommit framåt en meter
Tänk hur de profiterade på vår oskuld
På vår blåögda moral
Vår tro som var närmast sakral
Sen lämnade de skeppet och vinkade farväl
till oss på Titanic medan vi frös ihjäl
Skör och sårbar
dansar jag över isen
klädd alldeles för tunt
väskorna packade jag,
lämnade jag, vid en strand
Banden jag knöt brast
Dansar nu över isen
Den är lika skör som jag
och kylan växlar från dag till annan
Tittar in utifrån
Söker lära på nytt
Det förflutna ekar som ett hån
Nuet dränker mig med krav,
oviktiga i ett liv uppfyllda eller inte
Drunknar i ett hav
Det var aldrig min mening att det var så det skulle bli
Det där dramat som har präglat mitt liv
det var inget jag på nåt sätt valde själv
Det valde och plågade mig men gav mig också mitt driv
Vissa av oss tycks vara ämnade för det. Och det kostar verkligen på
Dramat valde mig och jag hade så gärna sluppit, och levt ett liv mycket vanligare än det här,
men mitt liv var tydligen inte ämnat att vara så
Trots att jag sökte tryggheten och en kurva som var linjär
I de mörka dalarna är ensamheten total
Så ödslig och brutal
Du kan aldrig förstå det på riktigt förrän det händer dig
När livet sliter allt ur din famn,
och du förtvivlat skriker varför händer det här mig?
Chatta, hatta, försöka fatta och sluta som en matta.
Mötas, stötas, blötas, välja och välja bort. Livet är kort.
Börjar känna, känner längtan bränna.
Det pirrar och jag irrar och känslorna förvirrar.
Någon kommer innanför skalet. Allt blir galet.
Ytan putsas, själen smutsas.
Trasas, förfasas, dräneras indigneras.
En skälvande kropp med tappat hopp.
Jag en kvinna med barnslig själ traumatiserad av farväl.
Sökte en frände, men allting vände och inget hände.
Jag hade ingen koll. Kammade noll.
Män som ville ha övertag krympte mitt jag och trivdes med att se mig svag.
Män som såg kärlek som instrumentell, romantik som materiell utan att låta någon bli speciell.
Kvinnan, flickan hon som är jag
Hon brann. Brann för så mycket
Hon brändes nästan ut
Hon kände så mycket att hon närapå förtärdes till slut
Lågan som brann, brann så ofta förgäves
Det kommer alltid att göra ont
Nu har jag lärt mig och det är att jag nästan inte vet nåt
Det är inte dåligt för det är nog ett äkta kunskapsfrö som jag har fått
Nästan allt jag har trott, har kunnat vara precis tvärtom
Det visar bara på vikten att av aldrig sluta diskutera OM
Kvinnan, flickan hon som är jag
Hon kommer att få vara pigg, glad, stark, ledsen och svag
Hon kommer inte försöka urholka stenen
men inte heller svika sig själv
Ring klocka ring! Ring ut detta vedervärdiga år som så obarmhärtigt dök upp!
Ring ut det för gott
Det vidrigaste år jag nånsin fått
Låt det förtäras av syret i luften! Låt svavlet i det brinna upp!
Året som tog så mycket från oss
Nästan hela livet slets loss
Herregud vad jag och mina nära har fått lida
Fan vad vi har fått utstå utan dig vid vår sida
Jag har lidit och blött, gråtit och skrikit och ångesten skickade en hel trupp
Din varma mjuka godhet i kombination med din styrka
Den kunde vi andra inte annat än dyrka
Och fattigt blev allting sen
Din låga släcktes hastigt som bara den
Jag föll och slutade inte falla och förstod att det kan hända alla, oavsett kön, yrke och grupp
Orättvist och grymt är livet
och jag fattar verkligen inte motivet
Ett ohyggligt år är till ända
och jag ber till alla makter att det nu ska vända
Jag ska försöka värna det jag får och inte granska så mycket under lupp
Jag tar i trä och ber om hopp och ljus
Behöver inte så mycket, inget liv i sus och dus.
Om det här vidriga året, jag nätt och jämnt överlevde, har lärt mig nåt
Så är det att sluta jaga det som flytt, och ta vara på stort och smått
Jag hoppas att jag ska kunna gå vidare och älska på nytt, för jag måste bara upp
Jag är säker på att jag kan om jag bara får
Att leva utan kärlek är att förslösa sina år
Jag hoppas att gråten ska blandas med mycket skratt
att glädjen ska ligga mellan sorgen och leka ta fatt
Jag hoppas så innerligt att jag aldrig mer får ett sånt här år
Jag hoppas att jag får känna mig levande och att det går
Så ring klocka ring. Ring in. Ring ut.
Ring av bara helvete så det här jävla året tar slut…
Och ger upp…
Gott Nytt År önskar det känsliga hjärtat och passar på att tacka för att ni har följt mig under det värsta året i mitt liv! Jag hoppas att ni nu följer med in på det nya året som jag hoppas blir mycket, mycket bättre… KRAM!
Det var inte lite jag bad om,
men jag insåg inte det då
Jag ler och ser tillbaka på,
hur jag ljudlöst, hudlöst har kastat mig ut
med nybörjarens naivitet
med den okunniges nyfikenhet
lagade jag, jagade jag
det som kunde fylla ut tomrummet
Men där var inget annat sätt
I min värld är inget varken lätt eller rätt
I dagboken etsades allting fast till djupa plågsamma spår
Nu vågar jag inte känna efter, vill inte riva upp mina infekterade sår
av rädsla för att det ska göra alldeles för ont
Jag vill bara få ligga tätt intill
Behöver inte göra något bara vara still
Jag tror att jag har funnit något som kan växa sig stort
När jag är där känns det som att det är något jag alltid gjort
Skadan i hjärtat bränner inte och värker
På den platsen känner jag att livet stärker
I värmen där kan jag se ut
Kan se något långt där borta. Att allt inte är slut
Då vill jag hälla livet i en massa dunkar
Vill bara ta för mig och dricka i stora klunkar
Vill låta mig berusas och bara ge mig hän
men är så rädd för att eftersmaken blir frän
Jag kom till ett främmande land
Jag vandrade nästan helt på egen hand
Det som tidigare var mina skills
är borta och ger mig otäcka chills
Det är nu jag inser att det är först när man är på okänd mark
man måste bekänna färg på riktigt och vara stark
Det är först när man är helt naken som man måste möta sig själv
Möter inte bilden av en vacker kvinnovarelse som speglar sig i en älv
Det är inte heller hon som trodde sig klara allt
och orkade hundrafalt
Inte trodde jag att jag skulle gå omkring som ett vilset våp
och fumligt och vimsigt leta efter saker i någon annans skåp
Att ständigt befinna mig i att behöva lära mig på nytt
och att andra ska lära känna mig utan kapitalet av livet som flytt
Jag har ingen giltig valuta
inte ens så pass att man kan pruta
Ett känsligt hjärta Hem 