Jag har googlat på att överleva sin älskades död.
Där samlas flosklerna i massor.
Där uttrycks fördomarna,
okunskapen
och oförståelsen
och bildar en solid mur
mot min upplevelse.
Mitt helvete.
Man får inte bli bitter.
Man får inte bli ett offer.
Vem myntade dessa vidrigheter?
Vem tog sig friheten?
Jag är bitter,
så in i helvetes, förbannat, jävla infernaliskt bitter,
att den som rör mig kanske blir förgiftad.
Och jag är ett offer.
Jag är ett offer så mycket som någon, någonsin i alla tider och i alla världar kan vara ett offer.
Och jag kanske kommer att vara ett bittert offer i all oändlighet.
Etikett: Dikter som dagbok
Mörkret
Mina tankar leker ta fatt men studsar hårt mot alla väggar.
Kraschen blir värre och värre för varje krasch mot väggen.
Till sist når jag slutet.
Mörkret.
Då vill jag inte leva.
Paniken växer i takt med att utrymmet krymper,
till sist är jag uppträngd i ett hörn.
Ett trångt mörkt, mörkt, ensamt, ödsligt hörn,
där ingen hör mina rop på hjälp,
men människorna konverserar oberört på,
som i en pjäs av Samuel Beckett.
Avgrundsilska
Vi satt i väntrummet på sjukhuset
Vi väntade på svar om min älskades cancer
Du kvinna med svullna läppar intill
Du frågade din partner som satt bredvid om du ska köpa byxorna du såg på nätet
Du tittade på köksinredning och frågar om ni inte ska köpa det dyrare alternativet
Du tittade på honom med bedjande ögon som ett litet barn som ber om godis
Du tjattrade på om all förbannad oviktig smörja
Som du trodde var livet
Allt materiellt som du trodde skulle göra dig lycklig
Din stackars stackare
Din stackars obildade, historielösa stackare
Du bärare av andefattigdomen
Jag har inte längre någon empati för din sort
Mina filter föll av,
omskrivningarna likaså,
och din uppenbarelse äcklar mig in till märgen,
och vanhedrar allt jag tror på
Livet, solidariteten och kärleken
Och jag skäms inte ens…
Vinden vänder
Vinden vänder
och det otänkbara händer
Lyckan följer med någon annan
den har aldrig lovat att stanna kvar
Den har inte lovat att finnas vid er sida
Inte ens för en liten, liten stund
Vinden vänder när den vill
Det händer så fort
Jag sitter här och försöker förstå
Försöker hitta en väg
Jag sitter på fiket och vågar inte gå hem,
för ju mer jag är hemma desto mer börjar jag att förgås
Vinden vänder och blir till en orkan
Mitt liv försvann
Allt jag trodde var solitt,
var bara en chimär
Livet är inte starkare än döden
Cancer är inte kamp man kan vinna,
det är bara vanlig jäkla tur
Och den vidriga sort som drabbade dig,
var ren och förbannad otur
Slumpens sadism
Sitter nu söndertrasad och lemlästad,
men får inte dö
Lämnad i händerna på en godtycklig vind
Inte nog på långa vägar
Jag trodde att vår kärlek var så stor
att du ändå skulle vara kvar.
Jag var inte beredd på tomheten
Intigheten
Jag trodde att jag skulle minnas allt med tydlighet
Allt är istället vagt och suddigt
Jag kan inte minnas din lukt
Jag kan inte höra din röst
Jag kan inte känna dina händer på min kropp
Du dog
men det känns som att det var jag
Du försvann
Och det gick så fort
Vi har pratat om så mycket,
talat om livet och kärleken
vetat vad som var viktigt
Ändå har vi inte pratat nog
Inte på långa vägar
Vi har inte älskat nog
Vi har inte pussats och kramats nog
Vi har inte levt nog tillsammans
Inte på långa vägar
Efter begravningen
Människor försöker att hitta ord
Vill komma med lite ljus
Talar om att jag nu måste gå vidare
Jag får inte gräva ned mig
Inte bli bitter
Fast att vi alla vet
Vet att min mörka förtvivlade vandring bara har börjat
En vandring på svaga skälvande ben
Ett inre som darrar av rädsla inför svaren
I en ensam bubbla som ingen annan kan förstå
Änkan
Jag har genomgått en metamorfos
Jag trodde inte att jag kunde bli en helt annan över en natt
Jag hade den unga flickan i mig
Jag hade energi
Jag hade glädje
Och drömmarna
Och superkraften du gav
Över en natt blev jag en annan
Över en natt slocknade du
Slocknade jag
Jag var mor
Jag var hustru
Jag var levande
Nu sitter jag vid platsen jag valde
Där ditt stoft ska få vila
Där vilar också vår framtid
Den vi aldrig fick
Jag hatar dig döden
Jag är en liten, liten flicka
Jag klarar inte längre mig själv.
Inte ens de enklaste saker.
Sånt som var så självklart förr.
Min styrka och energi,
den försvann med dig.
Min kärlek, min älskade, min bundsförvant!
Du stals ifrån mig.
Jag hatar dig döden!
Jag hatar kyssen vi fick.
Jag ska ställa dig till svars.
Fråga dig om meningen.
Jag ska hämnas det du stal.
Vi fick inte en chans,
inte ens en sista fight!
Och nu ska jag finna frid?
Fy fan din jävla förbannade skit!
Jag ska hacka dig i bitar,
trasa sönder dig i min blender.
Sen!
Sen, ska jag ta en dag i sänder.
På kyrkogården
Jag går runt på kyrkogården.
Jag går förbi kyrkan där vi gifte oss.
Vi väntade i tio år,
men sen gifte vi oss.
Det blev det där vackra bröllopet vi drömt om.
Det vackraste.
För tio år sen var vi övertygade om att framtiden var vår.
Vi skulle bli gamla och skröpliga ihop.
Nu går jag på kyrkogården
och letar efter en plats.
En plats för dig att vila på .
Min vackra krigare,
mitt öde, min ängel
Mitt välvilliga vittne.
Jag går runt i det makabra
Jag försöker att förstå,
Att du inte kommer tillbaka.
Jag borde fylla i att jag har blivit galen,
på Försäkringskassans blankett.
Jag går på kyrkogården och låter tårarna rinna.
Här om någonstans borde jag kunna göra det.
Tårarna har runnit så mycket att det gör ont.
Livet och döden
Två binära tal
Ett
Noll
Jag känner mig värnlös
Jag måste planera.
Jag orkar inte vara spontan.
Min kraft räcker inte.
Jag tål inte något oväntat.
Allt blir till oöverstigliga problem.
Jag ligger och grubblar
och känner ren skräck.
Jag känner mig värnlös
bland en hop vargar.
Jag vet inte vilka jag kan lita på.
Vill de mig väl?
Styrs de av en annan agenda?
Vill de slita köttet av kroppen,
när jag sänker garden?
Såsom jag vet att det brukar bli.
Ska de smutsa vår kärlek och vår sorg,
med sin krasshet,
med sin simpelhet,
eller vill de gott och rent?
Jag svävar i ovissheten,
utan kontrollen jag så väl behöver.
Amygdala har tagit över
och endast de få människor,
som bor djupt i anknytningen
har ett enda ansikte.
Ett känsligt hjärta Hem 