Etikett: Dikter som dagbok

Barn till mitt barn

adminLämna en kommentar

Jag är en liten fågelunge
Jag kan inte flyga
Vill söka skydd i varje dunge

Mitt eget barn har blivit förälder

Han försöker förtvivlat göra mig självständig varje dag
Han är konstant orolig för att jag ska krascha
Skuld, skam och sorg dränker det som en gång var jag

Jag fick ett nytt liv jag aldrig bad om

Nu behöver jag lära mig att flyga igen
Nu ska jag börja om
Jag måste träffa, kvinnor, hen och män

Jag måste sluta att vara rädd

För första gången på tjugo år ska jag gå ensam till en pub
Jag provade halvt om halvt för några veckor sen,
men hamnade gråtande i en liten skrubb

För alla hade någon att komma hem till  Utom jag. Utom jag, jag, jag

Stackars lilla mig
Hur ska det gå?
Hur ska det gå för denna lilla, lilla tjej?

Jag har blivit barn till mitt barn

Jag måste våga springa och ta sats
Jag måste våga lära mig att flyga igen
Måste fälla ut mina egna vingar och hitta min plats

Nu när jag inte kan sväva med dig

Nu när jag inte kan skydda mig under dina fantastiska änglavingar
De som täckte hela mitt väsen,
behöver jag alltid någon som puttar, tjatar och tvingar

Mitt älskade snabbt vuxna barn

Så nu tar jag alla fjärilarna i magen och går
Går fast att kroppen ropar vänd om
Går till den sabla puben, även om de får bära ut mig på bår

Ligger vaken

adminLämna en kommentar


I min säng sent på kvällen ligger jag vaken
Natt och morgon är allra värst
Då saknar jag som mest att ligga bredvid dig naken

Jag går ut i köket och dricker vatten
Jag ser ensamma bokade möten
Almanackan stirrar mot mig i natten

Tider till kuratorn och psykoterapeuten för att tala om dig
Jag har tröttnat på att önska att få ett endaste litet tecken
Något som ger bevis på att du inte helt har lämnat mig

På dagarna sitter jag vid din grav och berättar allt sånt,
som du kanske redan hört om du verkligen är med mig
Jag önskar så hårt att du ändå ska vidga min horisont

Allt vi inte hann
Allt vi inte pratade om
Tiden bara rann

Hur ska jag nu veta
Hur vill du att jag ska leva?
Det är för sent för att leta

Snälla, snälla ge mig ett litet tecken
Jag famlar i ett mörker
Tomheten är den värsta skräcken

Nya blomster

adminLämna en kommentar

Nya blomster har fötts,
men vitsipporna har vissnat och dött.
I backen har parken fått nya små träd,
som tröst för de gamla som dog.
Men för mig är det ingen tröst,
att något nytt liv har fötts,
när det som dog var för ungt.
Förlåt att jag inte kan glädjas.
Glädjas åt att andra ännu har,
det jag inte längre har kvar.

Labilt är ordet

adminLämna en kommentar


Labilt är ordet.
Labilt svajar till skillnad ifrån stabilt.
Blir därför inte heller habilt,
möjligen mer infantilt,
särskilt när sonen blir pappa åt sin mor.
Livet blir aldrig som man tror.
För ett ögonblick kan jag se ljuset
och känna solens barmhärtiga värme.
Jag kan andas in försommarens hoppfulla dofter,
och låta mig få ro i dess sceneri,
som när jag fick vila mitt huvud i ditt knä.
Din kropp. Aldrig avvisande.
Din själ. Alltid där.
Sen skiftar scenen,
och trafikens brus stör mina tankar.
Människornas sorl blir påträngande och innehåller bara idiotisk smörja.
Labilt är ordet som beskriver hela mitt väsen. Numera.
Habilt är ordet som beskriver det som varit. En avslutad era.
Infantilt var mitt synsätt, men vem är jag att värdera?
Går som på en svajig is, där risken för att ramla ned i en vak,
ständigt vilar hotfullt ovanför mitt huvud.
Mitt trötta oroliga huvud som vilade så lugnt i ditt knä.
Du min trygga lugna hamn, din mjuka varma famn, som alltid bjöd på lä.

Mitt liv blev som manuset

adminLämna en kommentar

En tveksam början
Enformig kronologi
Krokig röd tråd
Dramatik på dramatik
så att det inte fanns tid att andas
Det växlade mellan tragedi och komedi,
framgång och nederlag,
men jag trodde hela tiden på det triumferande slutet
Det är väl vad som krävs
Vad som måste till
För att man ska orka
Mitt liv blev som manuset jag skrev för länge sen
Lika spretigt
Lika ofärdigt
Lika ovisst

Jag brast

adminLämna en kommentar


Jag brast itu.
Det hände till sist.
Det var bara slump.
En människa.
Klarar.
Inte.
Hur mycket som helst.
Kapaciteten rann ut.
Nu går jag bara runt bland spillrorna av vårt liv
och lyssnar till människornas slammer,
vars existens bara blir till ett hån.
Futtigheten,
avsaknaden av horisont,
när miraklet ligger där,
alldeles framför dem.
Identifikationen brast för gott.
I det öde landet,
vandrar jag,
huttrande.

Min sköld mot världen

adminLämna en kommentar

Du var min sköld emot världen
Nu står jag ensam och naken
Dagen tar jag mig hjälpligt igenom
men på natten håller saknaden mig vaken

Du var målet och meningen med färden
Och du gav mig resonansen
Bara du kunde fånga upp mig så
Du rådde alltid bot på dissonansen

Tänk att doktorn kollade dina värden,
och allt var så bra, fick vi höra
Och tänk när vi fick beskedet
att det inte fanns något att göra

Du var inte mycket för flärden
Tillsammans såg vi längre
och du fick mig att våga
Tillvaron är nu fasligt mycket trängre

Mitt liv var med dig

adminLämna en kommentar

Alla ljud är obekanta
främlingarna än mer främmande
Min förändrade stad
är än mer förändrad,
ja till och med obekant.
Det som jag kallade mitt hem
är ett mausoleum fyllt av ekon
och saker som borde packas ihop
Men jag vill inte packa ihop mitt liv
Mitt liv var med dig,
och om jag nu bara har dina saker,
så får jag väl åtminstone ha dem.
Men ibland skjuter de minnesblixtar,
som kan sänka mig på ögonblick,
och det är som att gå på ett minfält
Jag vet aldrig när det ska smälla,
när smärtan ska förlama mig helt.
När saknaden breder ut som en stor svart avgrund utan slut
Då tittar jag avundsjukt på gravarna på kyrkogården med paren.
De som fick leva tillsammans i hela sina liv,
och fick vila sida vid sida med dödstalen tätt intill.

Bilkrasch

adminLämna en kommentar


Krossat glas
Skrik
Tjutande däck
Förtvivlad gråt
Det var inte så det gick till,
men det är ändå som om du dog i en bilkrasch
i ultrarapid
Vi såg katastrofen,
men kunde ingenting göra för att förhindra den
Vi fick diagnosen,
men kunde ingenting göra för att lindra den
Du dog
Men det var jag som kraschade

Psykologen och min stora sorg

adminLämna en kommentar


Psykologen bjöd in mig på sitt rymliga rum
Hon frågade om mina besvär
Jag berättade om den förtärande sorgen
och livet som jag inte mäktar med

Jag hann inte berätta färdigt om min utsatthet,
innan hon avbröt mig och mina tårar
med att kommentera det som var positivt i det jag sagt,
som om det andra inte passade in

Hon berättade för mig om hennes bild av vad jag varit med om
Det var inte alls samma bild som jag hade
När jag invände tycktes hon bli förnärmad
och slog ut med sina händer i en avvärjande gest

När jag lämnade psykologens rum
kände jag mig ännu sämre än när jag kom.
Jag var dock säker på att vi inte skulle ses igen,
för det rymliga rummet till trots,
fanns där inte rum för mig och min sorg,
och inte ett enda frö av hopp hade såtts.