Asfaltsdjungel svart död
Ensamheten tränger sig på
Världen är inte ens grå
När ingen riktig kan förstå
Öppnar dörren till lägenheten och den är så tyst och tom
Ensamhet kan var en sån frihet och en riktigt tung dom,
och det enda som kan hjälpa är en riktig famn
Det enda som kan hjälpa är att höra någon säga mitt namn
Du kan inte bygga mig närhet
Du kan inte bygga mig trygghet
För jag skiter i rekvisitan, den sätter ingen ton
Utan det får du fixa i egen hög person
Kan du inte hålla borta min ensamhet
Spelar det ingen roll om jag bor i en stuga eller en lägenhet
Vi är så olika du och jag
och för det mesta är det nog bra,
men vi pratar inte alltid på samma frekvens
Fan, jag vill prata om hur det känns
Etikett: Dikter som dagbok
Aldrig, aldrig mer
Förlamningen har äntligen släppt och jag är fri
Jag ser framtiden oavsett med vem
Jag vet nu vem jag är igen
och aldrig, aldrig mer
ska jag krympa ihop och bli så svag
Jag ser nu fram emot varje dag
För livet är ren magi
och ska inte slösas bort
Det är så jävla kort
Får inte ödslas på tjafs
Nej mera kärlek vill jag ha
Blir det krångligt då kommer jag att dra
Herregud som det blev
Jag kan tåla mycket från rena hjärtan
men inte de som skyller smärtan
och blandar bort korten
Skyller ifrån sig och ser inte sig själva
Raka streck blir välvda
Händelseförlopp kastas om A till B blir C till B
Såna som räknar med den andres gråt
Såna som aldrig nånsin säger förlåt
Aldrig, aldrig mer
Aldrig, aldrig mer
Drömmen om ovikta dagar
Drömmen om ovikta dagar
De svindlande vindlande möjligheterna
När tiden inte är intecknad
De dagarna finns inte
Lika lite som framtiden
Förmätet tecknar jag ändå in varenda dag i min kalender
Som om jag var lovad tid
Plikttid, ambitionstid, fritid
Fast att det enda som finns är nutid och dåtid.
Jag läste in ensamhet
Med sommarsorl i öronen,
och vin i mina ådror,
tar jag tacksamt emot mörkret,
som numera aldrig blir riktigt mörkt.
Jag lyssnar till ljuden av människorna som vaknat.
De som äntligen har börjat leva och andas.
De som tänker att den här sommaren ska bli den bästa.
På näthinnan finns människorna vars ensamhet var öronbedövande.
Jag minns min egen och tänker att jag kunde varit en av dom.
En kvinna kom gående ifrån baren på Lasse i parken på vingliga ben.
Över sin lätt bedagade lekamen hade hon trätt en tajt ceriserosa top.
Som ett statement att ingen jävel kunde stoppa henne nu.
Nu jäklar skulle hon ha roligt. Kanske ville hon träffa en karl, eller inte.
Hon drog i sin kroppsstrumpeformade ceriserosa topp som hade korvat sig lite grann
Läppstiftet satt nog inte längre riktigt där det satt ifrån början,
men ögonen glödde när hon satte sig bredvid väninnan och viskade i hennes öra.
Jag läste in ensamhet och tomhet, och tänkte att det kunde ha varit jag.
Fast att jag inte visste någonting om kvinnan med den ceriserosa toppen,
som följde varje vågform på hennes kropp och skrek i neon,
att nu var det fan ta mig hennes tur.
En egen biotop
Jag vill bara vara med dig
Jag får aldrig nog av din person
Jag vet att man i dessa tider,
lätt spänner bågen för hårt och det blir en kalkon
Men det är så här jag känner
Jag behöver inte mycket annat än det här
Det var det här jag sökte gång på gång
Och nu bubblar du inuti mig i varje ven och artär
Om jag inte får glädjas när jag kan, säg när jag får!
Kanske låter jag som ett våp,
men det struntar jag i
Vi är en egen biotop
Mina fingrar flätade i dina
Min hud mot din hud
Jag blickar mot en tydlig horisont
Är det här kanske gåvor ifrån gud?
För om det är nåt jag kan tro på så är det magin i kärleken
Den är något alldeles särskilt för sig, ett turbokitt
Och visst är det störande att man så helt kan slukas upp?
Men säg vad annat som kan få oss att flyga så högt och fritt?
Nu virvlar jag runt i staden och mina rutiner flög sin kos
Nu flänger jag fram och tillbaka och tumlar runt
Tar dagen när den kommer, men vet att den aldrig slösas bort
En dag i kärlek kan aldrig vara något strunt
Konturerna av din kropp är inget annat än konst
Jag ser ditt leende spricka upp och det händer något inuti
Jag är här just nu och det är bara vad jag har
Jag tänker inte låta en endaste gnutta lycka gå mig förbi
Visst är det märkligt hur livet kan ge en andra chans
Hur jävligt ödet kan svepa och ta allt
Hur det kan lämna oss i fullständig apokalyps
Och sen i ett litet, litet korn börjar något gro och ta gestalt
Jag kommer aldrig att acceptera det som hände
Jag kommer aldrig att se någon mening. Tänker inte ens försöka
Men jag tänker passa på medan jag andas
Jag ska odla kärlek och bara få den att öka och öka
Så kom hit och håll om mig hårt
Släpp aldrig, aldrig taget för hos dig vill jag va
Låt oss knarka på dopamin och oxytocin
För 480 dagar sen trodde jag allt var slut och här sitter nu ja
Vänskap i sorg och glädje
Natten är inte längre skrämmande
Nu låter jag mörkret sänka sig över mig som ett täcke
Ensam är inte längre mitt ord
Fortfarande skör men inte bruten
Och det är den personen jag alltid har varit
Kärlek är i nöd och lust
och vänskap i sorg och i glädje
Utan den dualismen faller det
Frosseri i elände men vämjelse över glädje
Det är en hälta som inte läker
Religion istället för det gudomliga
Vad hände med dig som talar som om du ständigt förkunnar
Hur blev du så här?
Ja, det är inte utan att jag sitter och grunnar
Du rapar upp bibelcitat och tvingar på din åsikt,
och talar om den verkligt sanna tron
Du säger att du har kommit till insikt
Ditt liv var tomt och innehållslöst och du sökte tröst
Men tänk om du hade lagt tid på att förstå dig själv
Om du hade låtit ditt välvilliga vittne få en röst
Tänk om du hade lagt energi,
på att se att bibelorden fängslar och låser,
och inte gör dig fri
Nu har du fått plankor att stå på och handtag att hålla i
Nu tror du på den rätta vägen,
och du vill få så många som möjligt att stå dig bi
Jag invänder och säger att du har fått fatt i en krycka,
men har missat att kalibrera din känslokompass
Om en människa bara får läka kan hon av egen kraft ge sig lycka
Du talar om orden och sakramenten men förstår inte logiken
Du inser inte att begreppen så fort blir obsoleta
Som alla religiösa tappar du det gudomliga framför retoriken
Om jag bara kunde få dig att se det jag har sett och får se
Om jag kunde visa hur gud finns och visar nåd
Om jag kunde visa vad det gudomliga, som bor i oss alla, kan ge
I helvetets förgård fick jag se vad som verkligen var något värt
Det handlar inte om att försaka och inte heller om att rusa fram
Det gudomliga vackra ligger redan här och allt annat är sekundärt
Lidandet kan vi tyvärr inte slippa, det hör tydligen till detta kalas
Och varje gång vi drabbas ställer sig tiden still,
och plötsligt syns allt som genom ett gigantiskt förstoringsglas
Då syns alla detaljer och alla krävande krav ger sig av
Mellan livet och döden lämnar tramset festen
Mellan livet och döden ser vi vad livet ger och gav
Så släpp dina bibelord och lyssna på kärlekens vishet
Det är bara där du kan bli trygg och hel
Bakom orden du tror på har det smugits in så mycket falskhet
Det är dåraktigt att be gudarna om det man kan åstadkomma med egen kraft
Vi har alla kapaciteten om vi bara får och ger oss en chans
Om vi ställer oss still och lyssnar noga finner vi glittret vi alla alltid har haft
Jag väljer self-compassion
Jag väljer self-compassion
framför kroppsfixerad fashion
Jag väljer tid framför dyra saker
Jag köper inte kommersens ”fina smaker”
Jag behöver inte stora strapatser
till otillgängliga platser
Jag var där när allting tog slut
Det var då jag såg hur allt tog sig ut
Tystnaden i morgontimmens glittrande ljus
Möjligheterna som uppstår i ett sovande hus
Det är i det utrymmet miraklen sker
Där står mitt välvilliga vittne och ler
Talar med värme och förståelse
Kan inte stava till förebråelse
I en park och på en brygga
I en park och på en brygga spenderade vi hela dan
Jag och fina du som bara plötsligt fanns där bredvid
Du som skrev till mitt hjärta och i verkligheten var likadan
Jag njöt så av din värme och där försvann konceptet tid
Din hand på mitt lår
Dina ord fyllde tomma rum
Jag kunde ligga så i tusen år
Den kalla luften kändes så ljum
Fast vi inte ens har hånglat och inte har kysst
och alldeles precis har mötts
vågade jag ligga där och vara alldeles tyst
Jag kände att något nytt hade fötts
Tänk att inte känna ett endaste krav
Inte kvävande regler och tysta gränser
Att inte behöva bestiga berg och korsa hav
Istället kunde jag segla fritt på alla influenser
Nu öppnas ett nytt universum
Och jag ska inte bli slukad på något sätt
Men du ger mig svängrum
Så jag känner mig fri att våga ligga tätt
Det är inte självklart
Det är inte självklart
Inte ännu för mig
Jag räds orden
Jag räds tonfallen
Jag tror att de kan döda allt
Jag skälver av rädsla
när röster blir kalla
Som om kylan är det sanna
Något jag har fruktat
Det är inte självklart
att vi sitter ihop
Och inte enkelt kan brytas loss
Ett känsligt hjärta Hem 