Ibland tror jag att hoppet bara glimmar till
Ibland tror jag att hoppet bara är en del av livets barbari
för att hålla kvar mig i mitt slaveri
Utan hoppet tar inte besvikelsen lika hårt
Men ändå kommer det då och då
Jag sitter ensam i köket och orkar inte laga mat
Jag orkade inte skynda mig för att hinna
Ljuset och solens strimmor hann försvinna
Nu sitter jag i det som blev kvar
Det var så lite
Jag trodde aldrig det
Vi hade nog inte inventerat
Vi hade så mycket investerat
I varann… i varann…
men du försvann
Döden skilde oss åt
Jag kan nästan höra ditt förlåt
fast att du är helt utan skuld
Tänk att det här blev mitt liv
Nyss satt du här bredvid
och vi planerade vår framtid
Etikett: Dikter i sorg
En stad av trasiga hjärtan
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt
Och just när den vidrigt trista vintern får för sig att bli kall
då känns det särskilt svårt att orka stå pall
Då pratar jag med er som dog
Då pratar jag med er som etsat sig fast
och dig du fina jag ännu inte har mött,
för än har inte det sista hoppet dött
Ja jag klamrar mig fast i det
medan snön blåser som isiga pilar
på oss och dem som passerar förbi i sina bilar
Jag står och väntar på bussen
jag tänker på min lägenhet som en gång var ett hem
Tänker på min älskade som också var min vän
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt
Jag kliver av vid hållplatsen där jag bor
Och snön som virvlar och yr omkring
Och jag, jag halkar runt i ingenting
Jag går dit mitt hem var
Där du inte är kvar
Till dörren med mitt namn
Men en dag hittar jag nog hem,
men frågan är hos vem
Alla är lika trasiga som jag
En stad av trasiga hjärtan
De käkar piller mot smärtan
och ingen vågar pröva något nytt
Låter nya sota för det som flytt
Jag lämnar det hos dig som dömer
Grå och smutsig snö ligger i högar
och kylan tränger in
Sitter på fiket och talar med en som blev bestulen på livet som jag
Hon berättar om nedvända blickar och folk som byter till en annan trottoar
Hemskt att se ifrån vänner man ville tro att man har
Hon berättar om psykiatrin som bara ville droga ner
Hon berättar om sveken när det värsta har hänt
Jag berättar om det som hände mig och att jag förstår vad hon har känt
Allt jag gick igenom, hur smärtan förvandlar
Genom is och eld har jag tagit mig hit
men trots all min saknad så längtar jag efter kärlek och romantik,
för det är det som är livet, ja jag kanske verkar antik
Men om jag stannar kvar så är det för det
Ja om jag stannar så är det för det
Och ingen som inte har varit här kan förstå
Men tycka och moralisera kan de ändå
De vet hur man ska sörja
innan man kan börja
Förr blev jag så arg
men nu har jag gett upp
Jag har lämnat tillbaka problemet för det är verkligen inte mitt
Jag lämnar det hos dig som dömer för det är ditt…
Det krävs en by
Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn,
men det krävs också en för att trösta en människa i sorg,
för det klarar man inte själv i sin borg.
Tänk hur många som har krävts för mig!
Tänk hur många möten!
Hur många samtal!
Hur många ord!
Hur många kramar,
jag har behövt för att orka leva!
För varje sorg som är ny,
krävs en hel by.
Tala tidens språk
Du dog fort
Jag dör långsamt
Kontrasten skär upp avgrunder
Jag trodde att jag ägde orden
men har inga alls
Skratta Pajazzo
Le och ta dig ut
Putsa på ytan
Och tala tidens språk
Vid din viloplats
Mitt sinnes mörker lutar sig mot tujor och idegran
medan mitt livs ironi belyses av sempervivum
Rosorna åt rådjuren upp, allihop, men silvereken lyser än
Bland sommarfägringen finns en ensam lavendel kvar
Jag tror att den har stannat bara för mig
Jag lurar mig att tro att universum bryr sig. Jag gör det för att stå ut
Caragana arborescens pendula hänger precis som jag
Funkia, lammöron, rosenplister och anemoner har passerat revy
Björken med fågelholken påminner om ekorren som hälsade på
Den där morgonen när tårarna forsade så
Sitter här och väntar på en ny bättre dag
Din plats är också min plats
Här vilar även jag
Jag vet inte längre vem jag var
Jag har så länge sörjt den jag var
Men nu börjar jag förstå att hon inte är kvar
Förut hade det varit fullständigt katastrof
Så otänkbart för en gryningsfilosof
Livet kan när som helst sopa bort alltihop
Och det struntar fullkomligt i mina klagorop
Livet tar och behöver inte ge tillbaka något alls
Det gör som det vill och struntar blankt i gråtklumpen i min hals
Vägen delade sig när mitt allt försvann.
En var gammal, en var ny, en tog slut och en fortsatte fram.
I allt det nya går jag omkring och inser att jag inte kan gå tillbaka
Inser att jag har levt i naivitet och trott att vägarna ska vara raka
Att leva i total trygghet kan kanske också va att inte leva rikt
Det kan kanske vara möjligt att leva fullt fast att ingenting är sig likt
Det verkar som att krisen även tar minnen som man spar
Ska jag vara ärlig så vet jag inte längre vem jag var
Varför är kvällen?
Varför är kvällen så mycket mer förtrollad än dagen
Varför ligger världen för mina fötter då?
Varför kan det inte alltid vara så?
Varför väntar vardagen så obarmhärtigt på morgonen?
Varför kan inte nattens magi stanna kvar?
Känslan då jag inte är ensam, som är så underbar
Varför kan inte det ordlösas svar på allt stanna i ljuset av gryningen?
Varför kan inte minnet av nattens möten lugna mig då?
Det är mycket jag aldrig kommer att förstå
Måste alla tvivel ligga där på lur när ljuset vinner över mörkret?
Varför kan inte det enkla få stanna en stund,
och ge mig någon sorts grund?
Är det för att livet aldrig får vara lätt?
Är det för att det ljusa alltid måste kontrasteras av mörkret för att inte dö?
Eller är det för att jag för evigt ska kastas av vinden som ett rö?
Femte januari
I dag är det ett år sedan vi fick veta bestämt
Vi skulle inte vara tillsammans jämt
Tiden frös till is och stängde in oss i en bubbla
Tiden kändes kort men samtidigt som den dubbla
Bilderna flimrar förbi
Jag minns mitt skrii
Jag stod i parken i gryningen och bara skrek
Snön bäddade in men lyste samtidigt kall och obarmhärtigt blek
Du skulle inte leva tills det blev tö
Vi skulle passa på att leva i väntan på att du skulle dö
Jag minns kramar och närhet men också hur du sakta försvann
Jag gläds över vår kärlek och allt vi fick, men det var så mycket vi inte hann
Herregud så mycket jag tvingades igenom sen
Jag har blivit älskad av den yppersta av män
En sort av vilka det bara finns otroligt få
Men om jag inte söker igen hur ska jag orka gå på?
Oavsett hur många tårar och upprivet bröst
Oavsett hur mycket ångest och så långt ifrån tröst,
så tänker jag inte släppa möjligheten att få älska igen
Jag vet att du skulle ha önskat mig det, min fina älskade och vän
Det lyser i bröstet på mig och det ljuset släcks inte alls
Det släcks inte förrän luften har slutat sippra ned för min hals
Sann kärlek ristar in sina spår
och de bär jag med mig vart jag går
De hjälper mig att rikta min kompass dit jag behöver. Dit jag verkligen ska
Jag önskar så innerligt att jag kan skratta på riktigt med någon en da
Att träffa någon
Chatta, hatta, försöka fatta och sluta som en matta.
Mötas, stötas, blötas, välja och välja bort. Livet är kort.
Börjar känna, känner längtan bränna.
Det pirrar och jag irrar och känslorna förvirrar.
Någon kommer innanför skalet. Allt blir galet.
Ytan putsas, själen smutsas.
Trasas, förfasas, dräneras indigneras.
En skälvande kropp med tappat hopp.
Jag en kvinna med barnslig själ traumatiserad av farväl.
Sökte en frände, men allting vände och inget hände.
Jag hade ingen koll. Kammade noll.
Män som ville ha övertag krympte mitt jag och trivdes med att se mig svag.
Män som såg kärlek som instrumentell, romantik som materiell utan att låta någon bli speciell.
Ett känsligt hjärta Hem 