Har jag blivit stackaren?
Det obehagliga beviset,
på att helvetet kan drabba en när som helst?
Har jag blivit den där man ska tycka synd om?
Har jag blivit den där som för alltid kommer att vara bitter?
Kommer jag bli den där som avskyr människor?
Kommer jag avsky alla andras tillvaro som är fulla av liv?
Kommer jag sitta ensam bland ekona av dig?
Etikett: Dikter i sorg
Du går igenom samma sak.
Jag mötte dig där på fiket
Du går igenom samma sak.
Jag såg direkt i dina ögon
samma trötthet och obeskrivliga
skräck och sorg,
vi delar något andra inte kan förstå,
men våra världar är helt olika ändå.
Cancer äter inte bara kroppar,
utan äter hopp, framtidstro,
och gemensamhet,
och låter ensamheten bygga bo.
Det sägs att man klarar sånt här
Det sägs att man kan överleva
Även förluster som denna
Det sägs att man kan leva vidare
Det tvivlar jag inte på
Jag vet att man kan leva
Leva med hjärt- och lungmaskin
Men kan man verkligen leva med egen kraft?
Ta egna andetag?
Ta egna steg?
Hitta en mening med att vakna?
Jag tror att han är bortrest
I kärleken är han starkast av dem alla
Nu ligger snön på marken,
men om några månader kommer den att vara borta.
Då dansar vindarna vidare på vidderna.
Solens strålar leker tafatt i alla vattendrag.
Grönskan breder ut sig och tar plats,
Tävlar om att ha de vackraste bladen.
Människorna öppnar upp.
Vänder sina ansikten mot solen och ler.
Jag vandrar vidare i betraktarens skor.
I drömmen är han lika stark som förut.
I kärleken är han starkast av dem alla.
Människor som drabbas av döden
Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Jag vet ju det.
Men ändå när det händer,
så tror man inte att det är sant.
Ofta är det dem som borde vara nära,
som visar att de inte alls är det.
Som blir krassa och kalla,
och börjar prata om sitt.
Börjar prata om pengar och praktikaliteter,
när himlen har fallit ner,
och marken försvunnit under fötterna.
Sånt glömmer man aldrig.
Svinighet som aldrig kan skylas över.
Kyla som aldrig kan bli till värme.
Det var nu vi behövde er,
men ni trädde inte fram.
Farväl för alltid,
och tack för att vi fick veta.
Människor som drabbas av döden,
kan bete sig precis hur som helst.
Några börjar glänsa och glimma,
kliver fram och lägger sin värme över oss.
Håller om och vaggar oss till sömns,
talar om en dag i taget,
lovar att vi kommer att överleva.
Kommer med mat,
kommer med omsorg,
håller om och finns där.
De kommer finnas i våra hjärtan för evigt,
för nöden prövar vännen,
som ett sanningsserum.
Nu vet vi vilka ni är och vi släpper er aldrig.
En hustru och en son
Du var medelpunkten i vår familj
En familj där kärleken inte var vanilj
Så därför frågar vi oss förtvivlat, varför vi?
Varför just du, vackraste levnadsgeni?
Kanske finns det en gräns för hur mycket kärlek som får finnas,
för jag visste ju, att din breda rygg hade rester av vingar,
Du kom till oss som en ängel och kärleken spred sig som ringar
Din famn var alltid öppen och varm för oss
Din inre styrka gjorde att du aldrig behövde slåss
Behövde inte ta sats,
för att ta plats
En far och make av sällan skådat slag
Därför är det så tomt och sorgligt idag
Men du lärde oss om livet,
att njuta av det som var oss givet
Och inom oss ekar dina gärningar och orden
Och om vi lyssnar noga så finns dina svar kvar på jorden
Din kärlek har slagit rot och hjälper oss nu i nödens stund
Vi tänker göra dig stolt och bygga vidare på din fina grund
Du finns i varje skrymsle, i varje vrå och varje fiber i oss,
och när förtvivlan är som värst, lyser din kärlek som ett bloss
Så gå nu före till Nangijala och gör allting klart
Skynda dig, för där går tiden fort, så vi kommer snart.
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Jag och vår son
Jag och vår son
vi vandrar runt bland dina ekon
Varenda plats
vartenda skrymsle
påminner så oerhört om dig
Alla våra förtvivlade tårar
De kan fylla alla brunnar i världen
Att gå vidare utan dig,
är som att bo i ett hus utan golv
Din värme, din omsorg
Din kärlek
Tänk om vi hade kunnat leva på det.
Tänk om vi hade kunnat sparat kärleken och alla kramar i en burk
Men det är märkligt hur man bara vill ha mer,
så oändligt mycket mer.
När saknaden sätter in håller vi om varandra hårt och tänker på dig,
och försöker att minnas vad du skulle ha sagt
Din son blomstrar i omsorgen han fick ifrån dig,
och vi får skörda frukterna utan dig,
för i vårt liv finns ingen rättvisa
Sista gången hon såg havet vid Coral Cove
Hon kommer aldrig att komma tillbaks igen
Hon kommer aldrig mera dit
Och det är märkligt,
för sista gången hon såg havet,
vid Coral Cove,
då var det som hon visste.
Det var sista gången.
Kanske spränger hon sig upp genom isen
som en Eurydike ifrån mörkret.
Kanske kan hon få kraft från oväntat håll?
I själen har klockan slagit timmen noll.
Allt jag vill ha är du
Jag hör vågorna som slog emot stranden.
Jag känner värmen ifrån solen,
när vi satt på stranden under ett kokosträd.
Jag känner dina ben mot mina medan vi åt.
Jag kan känna din hud mot min.
Mina smekningar så hemma på din kropp.
Din röst som gör mig så glad.
Allt jag vill ha är du
Du är syret i luften,
du är våren och sommaren,
du värmer upp frusna själar.
Du är för alltid intatuerad i mitt inre.
Jag kommer att leva i en helt annan värld,
men jag ska leva för dig
Jag ska verkligen försöka,
men jag kommer inte vara densamma
för jag är inte längre hel. Jag är halv.
Ett känsligt hjärta Hem 