Etikett: Dikter i sorg

Fortfarande gift med dig

adminLämna en kommentar

Jag har tydligen plötsligt har blivit ogift
Det läste jag på Ratsit
Men de har så förbaskat fel
Döden skiljer oss inte alls
Du lever fast att du är död
Du lever inom mig så starkt att jag nästan dör
Vårt bröllop är fortfarande det vackraste som hållits
Det ska inget jäkla Ratsit få sudda ut
Mitt civilståndstånd som änka är endast av informativ karaktär,
Det svarade juristen på Ratsit
Änkor och änklingar är ekonomiskt ointressanta,
därför gjordes jag om till ogift
Vårt liv, vår kärlek ska inte raderas ut i några register
Jag är gift. Med dig. Alltid, alltid, alltid
Men du råkar bara vara död

Jag måste bli människa igen (sång text)

adminLämna en kommentar

Jag klagar ständigt på mitt dåliga minne,
på att jag inte längre kan minnas hur du talade, rörde dig, luktade
Men när det plötsligt kommer en förnimmelse håller jag på att gå under
Kanske är det änglarna som lindar in
Ser till att minnena är svaga,
för att jag ska slippa gå dubbelvikt
Jag ska sluta be om det jag inte mäktar med

Kanske borde jag bara följa med och inte kämpa så hårt
Bara ta en dag i taget men det är så himla svårt
För med rädslan rider maran
Försäkringskassan drar åt snaran
Jag måste bli människa igen

Efter ett hundra åttio dagar ramlar hela utbildningen av
Ett helt decennium av studier och en miljon i lån
ska bara suddas ut
Då ska man ta ett jobb, vilket som helst
Men det spelar ingen roll vad de säger
Jag funkar inte bättre för det

Kanske borde jag bara följa med och inte kämpa så hårt
Bara ta en dag i taget men det är så himla svårt
För med rädslan rider maran
Försäkringskassan drar åt snaran
Jag måste bli människa igen

Men vad kan de göra?
Min rädsla är inte rationell
Vad ska de kunna ta mer ifrån mig?
När livet ligger i en urna på en begravningsplats,
och den stora kärleken tappat sin kropp

Kanske borde jag bara följa med och inte kämpa så hårt
Bara ta en dag i taget men det är så himla svårt
För med rädslan rider maran
Försäkringskassan drar åt snaran
Jag måste bli människa igen

På puben igår

adminLämna en kommentar


Jag gick ut på pub i går
Alldeles ensam gick jag
Jag måste säga att jag är riktigt stolt
Jag skulle träffa folk jag aldrig träffat förr
Så långt bort ifrån min dörr

Det gick inte bara bra,
utan det var faktiskt jättekul
Jag skrattade hela kvällen,
och jag var inte ens full
Jag tjuvrökte för många cigaretter,
precis som för längesen

Jag träffade många människor
och jag kom på mig med att under flera stunder,
så gjorde det inte alls lika ont
Jag kunde till och med prata om dig,
utan att bryta ihop och bli stackars mig

Där var en härligt galen kvinna som bubblade av champagne och skratt
Hennes glada fnitter och ögon gav mig energi på flera hundra watt
Hon sa att mitt namn och min uppenbarelse tydde på styrka och kraft,
Hennes man berättade att hans första flickvän dog
Han tittade mig djupt in i ögonen och log:

Jag vet att hon skulle ha velat att jag gick vidare
Att jag skulle vara lycklig varendaste dag
Att se dig här på puben gör mig väldigt glad
Att sitta ensam hemma i sin mörka borg
hjälper inte någon, det läker ingen sorg

Jag svarade att jag hade tvekat,
för mitt inre är helt tatuerat av dig
Det finns inte någon ledig plats
Inte någon enda fläck, inte en endaste cell
men jag tror inte heller att ensamhet läker någon sorg
Jag avskyr att vara hemma och det är inte längre min borg

I natten med mina nyfunna vänner såg jag ett helt annat liv
Jag såg nattens folk och kunde njuta av att vara där
Jag blev presenterad för partypinglor, partyprissar,
fixare, trixare, stekare, langare, hälare
och, enligt ryktet, till och med en torped

När vi adjö så sa vi, vi ses igen
Vi kramade om varann
Kvinnan log och sa att det var just så här jag fann min man
och maken han log även han och viskade i mitt öra:
Du kommer att bli kramad så många gånger fler
Lita på mig, livet det tar men det ger desto mer

När jag promenerade mot Stureplan i försommarnatten,
och kände den heta pulsen på stan,
tänkte jag att natten inte behöver kännas så ensam,
att vi människor inte är så olika ändå,
och tänk hur snabbt en kväll kunde gå

Om du såg som jag ser det

adminLämna en kommentar

Stackars stressade människovarelse,
du pratar i mobilen fort, fort och nästan i stackato
Om du besökte mig i min bubbla,
om du såg världen med mina nyöppnade ögon,
skulle du aldrig stressa bort en endaste liten stund

Din livsfilosofi vilar på en alltför svag grund
För när du är död är allting slut
När dina käraste är döda är allting för sent
Sen finns bara i din fantasi och framtiden likaså
Om du såg som jag ser det
skulle du se att det mesta bara är strunt
och att människor bara jagar runt, runt

Om du bara stannade upp en stund med mig
skulle du se naturens ovärderliga skönhet,
du skulle förstå att man kan hållas vid liv av ett träd
och få nytt syre av det som sedan länge är begravt
Alla människor som har levat
Som har krigat lärt och trevat

Alla som har levt före mig
tänk vad de har banat väg
Tänk att jag inte förstod
Mitt unga naiva övermod

Nu hämtar jag kraft hos dem som har levt långt före mig
Och tänk då behöver man inte uppfinna hjulet på nytt
Jag andas in förr och nu och hör ekande skratt
och inser att det är det som verkligen är livets skatt

Barn till mitt barn

adminLämna en kommentar

Jag är en liten fågelunge
Jag kan inte flyga
Vill söka skydd i varje dunge

Mitt eget barn har blivit förälder

Han försöker förtvivlat göra mig självständig varje dag
Han är konstant orolig för att jag ska krascha
Skuld, skam och sorg dränker det som en gång var jag

Jag fick ett nytt liv jag aldrig bad om

Nu behöver jag lära mig att flyga igen
Nu ska jag börja om
Jag måste träffa, kvinnor, hen och män

Jag måste sluta att vara rädd

För första gången på tjugo år ska jag gå ensam till en pub
Jag provade halvt om halvt för några veckor sen,
men hamnade gråtande i en liten skrubb

För alla hade någon att komma hem till  Utom jag. Utom jag, jag, jag

Stackars lilla mig
Hur ska det gå?
Hur ska det gå för denna lilla, lilla tjej?

Jag har blivit barn till mitt barn

Jag måste våga springa och ta sats
Jag måste våga lära mig att flyga igen
Måste fälla ut mina egna vingar och hitta min plats

Nu när jag inte kan sväva med dig

Nu när jag inte kan skydda mig under dina fantastiska änglavingar
De som täckte hela mitt väsen,
behöver jag alltid någon som puttar, tjatar och tvingar

Mitt älskade snabbt vuxna barn

Så nu tar jag alla fjärilarna i magen och går
Går fast att kroppen ropar vänd om
Går till den sabla puben, även om de får bära ut mig på bår

Nya blomster

adminLämna en kommentar

Nya blomster har fötts,
men vitsipporna har vissnat och dött.
I backen har parken fått nya små träd,
som tröst för de gamla som dog.
Men för mig är det ingen tröst,
att något nytt liv har fötts,
när det som dog var för ungt.
Förlåt att jag inte kan glädjas.
Glädjas åt att andra ännu har,
det jag inte längre har kvar.

Han sa att han tror

adminLämna en kommentar

Psykoterapeuten sa att han tror att det kommer att gå,
även om det kanske inte verkar så.
Han sa att det finns resurser hos mig som jag inte kan känna av just nu.
En misantrop var inte vad han såg sa han och log,
och jag tänkte att allt hopp kanske ändå inte dog.
Jag känner att jag vill tro honom.
Jag känner att jag vill.
Åtminstone mer än i april.
Just idag känner jag mig lite starkare.
Kanske kan man lära sig att stå ut.
Kanske har smärtan och det onda ett slut.
Fyrtiofem minuter försvann jättefort.
Jag gick ut i solen och såg en skrudad stad.
Jag gick ut och kunde se alla blommor och blad.

Labilt är ordet

adminLämna en kommentar


Labilt är ordet.
Labilt svajar till skillnad ifrån stabilt.
Blir därför inte heller habilt,
möjligen mer infantilt,
särskilt när sonen blir pappa åt sin mor.
Livet blir aldrig som man tror.
För ett ögonblick kan jag se ljuset
och känna solens barmhärtiga värme.
Jag kan andas in försommarens hoppfulla dofter,
och låta mig få ro i dess sceneri,
som när jag fick vila mitt huvud i ditt knä.
Din kropp. Aldrig avvisande.
Din själ. Alltid där.
Sen skiftar scenen,
och trafikens brus stör mina tankar.
Människornas sorl blir påträngande och innehåller bara idiotisk smörja.
Labilt är ordet som beskriver hela mitt väsen. Numera.
Habilt är ordet som beskriver det som varit. En avslutad era.
Infantilt var mitt synsätt, men vem är jag att värdera?
Går som på en svajig is, där risken för att ramla ned i en vak,
ständigt vilar hotfullt ovanför mitt huvud.
Mitt trötta oroliga huvud som vilade så lugnt i ditt knä.
Du min trygga lugna hamn, din mjuka varma famn, som alltid bjöd på lä.

Jag brast

adminLämna en kommentar


Jag brast itu.
Det hände till sist.
Det var bara slump.
En människa.
Klarar.
Inte.
Hur mycket som helst.
Kapaciteten rann ut.
Nu går jag bara runt bland spillrorna av vårt liv
och lyssnar till människornas slammer,
vars existens bara blir till ett hån.
Futtigheten,
avsaknaden av horisont,
när miraklet ligger där,
alldeles framför dem.
Identifikationen brast för gott.
I det öde landet,
vandrar jag,
huttrande.

Nu far jag iväg

adminLämna en kommentar

Nu far jag iväg,
ifrån de salta vågornas smaragdgröna glittrande
som en fond över blänkande fiskar,
som stolt och skimrande visar upp sig framför mina simglasögon.
Med lobbyns läderfåtöljer,
pianistens tidlösa ballader i kroppsminnet och den magnifika utsikten på näthinnan,
återvänder jag hem till det bekanta som blivit så obekant.
Återvänder med samtalen och skratten i öronen.
Återvänder med stora väskor,
men det är ångesten och ensamheten som väger.
All energi går åt till att sjasa bort dessa vidriga bestar.
Vår storslagna kärlek, vårt liv,
ligger i en urna och väntar på att sänkas ned i jorden.
Caféet, där vi hade så många mysiga stunder,
är nu mitt härbärge.
Mot betalning för kaffe och lunch,
får jag höra människors röster, samtal och sorl.
Snart måste allting återgå,
fast att det inte finns något att återgå till.
Sorgen tynger och skär i mig som knivar,
och längtan drar i mina magnervstrådar.
Jag blev gammal på några veckor.
På något sätt måste det gå.
Jag hör det hela tiden.
Det måste gå.
Nej det behöver inte vara så.
Det kan bli omöjligt.
Det kan bli outhärdligt.
Övermäktigt.
Ingenting är längre givet.
Ingenting.
Allra minst livet.