Jag har sett det där trädet utanför vårt fönster i 25 år
Jag har stått på vår balkong och varit så nära lönnens väldiga lövverk,
att jag nästan kunnat ta på bladen.
Som gröna molntussar har lövmiraklen rört sig i vinden
Det väldiga trädet som väckte tankarna till min barndoms sagor.
Det underbara trädet.
Hur mycket vet det inte om mig vid det här laget?
Hur många tårar har det inte sett,
och hur många glada skratt?
Glädje och förtvivlan.
Liv som passerar revy.
Det har sett de små knubbiga benen på min tvååriga son när vi precis hade flyttat in
Hur familjetrion blev två
Och hur den åter blev tre,
för att bli två igen då de knubbiga benen hade blivit långa och starka
och lämnade hemmet med buller och bång.
Så många gånger lövverket har hjälpt mig att sakta ned andetagen
Och fått mig att lyssna till det lugna susandet.
Och när jag nu ser att du har åldrats älskade träd,
inte minst efter att arboristen var här i fjol,
inser jag att du inte alltid kommer att finnas kvar.
För lika mycket som jag älskar din uppenbarelse,
tycker andra att du skymmer sikten och förmörkar.
Kanske kommer du att börja tappa stora grenar,
vilket ju kan vara farligt,
och någon kommer till sist att säga att du inte mår bra.
Men hur man kan man inte förstå,
att man kan tycka om ett träd så mycket som jag?
Har man glömt almarna?
Hur de kunde ena människor så mycket att de vann över Goliat?
Ett känsligt hjärta Hem 