Välkommen till Club Macabre
Här utspelar sig en jakt på det vi aldrig hann tala om
Här letar vi efter försvunna bildäck,
inlämnade på okänt däckhotell
Här letar vi efter det som aldrig sades
Här träffar vi girighetens fula tryne
Här träffar vi på alla dessa viljor som alla vill något ifrån mig
Här träffar jag på empatilösa kalla arbetare inom psykosocialt arbete,
som besvarar min berättelse, om hur jag håller på att gå under,
med en fråga om jag arbetar heltid nu,
och förklarar att det inte är säkert att jag kan få någon tid för samtal alls,
för det är högt tryck med patienter nu.
Här träffar jag på de jag trodde var mig nära
som istället drar igång konflikter och elände.
Här ser jag människans ynkedom i all sin prakt.
Okänsligheten saknar gränser
Och Mammon gläds över att vara den störste guden av dem alla
Välkommen till Club Macabre i dödens kölvatten
Etikett: Cancerns vidriga framfart
Ett bittert offer
Jag har googlat på att överleva sin älskades död.
Där samlas flosklerna i massor.
Där uttrycks fördomarna,
okunskapen
och oförståelsen
och bildar en solid mur
mot min upplevelse.
Mitt helvete.
Man får inte bli bitter.
Man får inte bli ett offer.
Vem myntade dessa vidrigheter?
Vem tog sig friheten?
Jag är bitter,
så in i helvetes, förbannat, jävla infernaliskt bitter,
att den som rör mig kanske blir förgiftad.
Och jag är ett offer.
Jag är ett offer så mycket som någon, någonsin i alla tider och i alla världar kan vara ett offer.
Och jag kanske kommer att vara ett bittert offer i all oändlighet.
Mörkret
Mina tankar leker ta fatt men studsar hårt mot alla väggar.
Kraschen blir värre och värre för varje krasch mot väggen.
Till sist når jag slutet.
Mörkret.
Då vill jag inte leva.
Paniken växer i takt med att utrymmet krymper,
till sist är jag uppträngd i ett hörn.
Ett trångt mörkt, mörkt, ensamt, ödsligt hörn,
där ingen hör mina rop på hjälp,
men människorna konverserar oberört på,
som i en pjäs av Samuel Beckett.
Avgrundsilska
Vi satt i väntrummet på sjukhuset
Vi väntade på svar om min älskades cancer
Du kvinna med svullna läppar intill
Du frågade din partner som satt bredvid om du ska köpa byxorna du såg på nätet
Du tittade på köksinredning och frågar om ni inte ska köpa det dyrare alternativet
Du tittade på honom med bedjande ögon som ett litet barn som ber om godis
Du tjattrade på om all förbannad oviktig smörja
Som du trodde var livet
Allt materiellt som du trodde skulle göra dig lycklig
Din stackars stackare
Din stackars obildade, historielösa stackare
Du bärare av andefattigdomen
Jag har inte längre någon empati för din sort
Mina filter föll av,
omskrivningarna likaså,
och din uppenbarelse äcklar mig in till märgen,
och vanhedrar allt jag tror på
Livet, solidariteten och kärleken
Och jag skäms inte ens…
Vinden vänder
Vinden vänder
och det otänkbara händer
Lyckan följer med någon annan
den har aldrig lovat att stanna kvar
Den har inte lovat att finnas vid er sida
Inte ens för en liten, liten stund
Vinden vänder när den vill
Det händer så fort
Jag sitter här och försöker förstå
Försöker hitta en väg
Jag sitter på fiket och vågar inte gå hem,
för ju mer jag är hemma desto mer börjar jag att förgås
Vinden vänder och blir till en orkan
Mitt liv försvann
Allt jag trodde var solitt,
var bara en chimär
Livet är inte starkare än döden
Cancer är inte kamp man kan vinna,
det är bara vanlig jäkla tur
Och den vidriga sort som drabbade dig,
var ren och förbannad otur
Slumpens sadism
Sitter nu söndertrasad och lemlästad,
men får inte dö
Lämnad i händerna på en godtycklig vind
Smärtan gräver sig djupare in
Smärtan gräver sig djupare in
gräver sig långt in under mitt skin
fortsätter in i varje organ i hela min märg
Och allt i mitt liv har tappat sin färg
Hur hamnade jag här
Jag var fortfarande så vansinnigt kär,
i dig min älskade, älskade man
Jag stelnade i chocken av att du försvann
Jag vill inte andas utan dig
Jag vill inte somna utan dig
bredvid mig
Jag sitter på fiket vi alltid gick till
Jag sitter här mycket längre än jag vill
för jag vågar inte gå hem
Hem är inte längre hem
Det är ett ekotempel av dig
Livet kan aldrig mer bli ok
Föddes jag till att lida, för att alltid behöva slåss
Jag är arg för att det aldrig blev riktigt lugnt för oss
Det var alltid så mycket på gång
och vi fick aldrig sjunga långsamhetens ljuva sång
Inte nog på långa vägar
Jag trodde att vår kärlek var så stor
att du ändå skulle vara kvar.
Jag var inte beredd på tomheten
Intigheten
Jag trodde att jag skulle minnas allt med tydlighet
Allt är istället vagt och suddigt
Jag kan inte minnas din lukt
Jag kan inte höra din röst
Jag kan inte känna dina händer på min kropp
Du dog
men det känns som att det var jag
Du försvann
Och det gick så fort
Vi har pratat om så mycket,
talat om livet och kärleken
vetat vad som var viktigt
Ändå har vi inte pratat nog
Inte på långa vägar
Vi har inte älskat nog
Vi har inte pussats och kramats nog
Vi har inte levt nog tillsammans
Inte på långa vägar
Backa lämna space
När döden är nära,
kommer inte bara nära och kära.
Folk skyndar till,
jag vet inte vad de vill,
människor som inte funnits me,
vad är det ni vill se?
Min krigare var stolt, vacker och stark,
och ska inte beskådas sjuk och hjälplös som i en park.
Så andas, backa och lämna space.
Det betyder inte ett skit att du visar ditt face.
Nu är det nämligen definitivt för sent,
att kompensera för att engagemanget var klent.
Säg istället med ett mess att det saknas ord,
för detta vidrigt jävliga som har hamnat på vårt bord.
Låt den trivsamma trion få göra sitt avslut som de vill.
Låt dem fridfullt få sova bredvid varann till deras älskade blir still.
Sista gången hon såg havet vid Coral Cove
Hon kommer aldrig att komma tillbaks igen
Hon kommer aldrig mera dit
Och det är märkligt,
för sista gången hon såg havet,
vid Coral Cove,
då var det som hon visste.
Det var sista gången.
Kanske spränger hon sig upp genom isen
som en Eurydike ifrån mörkret.
Kanske kan hon få kraft från oväntat håll?
I själen har klockan slagit timmen noll.
Allt jag vill ha är du
Jag hör vågorna som slog emot stranden.
Jag känner värmen ifrån solen,
när vi satt på stranden under ett kokosträd.
Jag känner dina ben mot mina medan vi åt.
Jag kan känna din hud mot min.
Mina smekningar så hemma på din kropp.
Din röst som gör mig så glad.
Allt jag vill ha är du
Du är syret i luften,
du är våren och sommaren,
du värmer upp frusna själar.
Du är för alltid intatuerad i mitt inre.
Jag kommer att leva i en helt annan värld,
men jag ska leva för dig
Jag ska verkligen försöka,
men jag kommer inte vara densamma
för jag är inte längre hel. Jag är halv.
Ett känsligt hjärta Hem 