Etikett: Cancerns vidriga framfart

Överlevde midsommar

adminLämna en kommentar

Tänk att jag överlevde midsommarafton
Tänk att det gick! Fast att det var svårt.
Den vidriga första midsommaren utan dig.
Firanden var ju inte heller riktigt vår grej
Vi skulle ha tillbringat kvällen i soffan tätt intill
Vi skulle ha pratat och kramats precis som vanligt
Nu sitter jag ensam i soffan med en dejtingapp
För att fördriva ångesten zapp, zapp, zapp
I den ser jag att jag inte är själv
Att fler ropar ut sin ensamhet i natten
Skriver om sin längtan efter någon att vara nära
och där är också jag, för ensamheten har börjat tära
Jag vill ge livet en andra chans
Jag vill inte låta själen frysa ihjäl
Dagarna går och jag har bara flytt
Och jag vill kunna lära mig att älska på nytt
Och inte hänga kvar i drömmen om att du kommer tillbaka
Det låter kanske märkligt men det är vad jag har trott
För det har gjort för ont att ta in förlusten av dig
Förlusten av mig
Men jag har bestämt mig nu att jag ska försöka att skratta igen
Ett sånt där skratt som kommer djupt inifrån, tillsammans med en vän

Cancerpanik

adminLämna en kommentar

Säg aldrig att jag ska fånga dagen,
säg aldrig såna floskler till mig!
För mig är det ingenting annat än
cancerpanik.
Jag har varit med om det förr,
och jag hatar det som pesten.
Utmätta dagar som ska fångas.
Åh vad jag avskyr det!
Jag trodde att jag skulle slippa det igen.
Men då slog blixten ned.
Läkaren sa: Dagarna har blivit dyra.
Jag ville inte fånga dagar,
stunder och minuter.
Jag ville ha så många att jag kunde slösa hur jag ville.
Jag ville planera eoner av tid med dig.
Jag ville sitta gammal och skrynklig bredvid.
Ödet lurade oss på livet.
Stal förutsättningen för liv.
Och varje dag mäts nya liv ut.
En färd i en riktning ändrar helt kurs.
En människa kastas ut i ovisshet.
En trossats faller.
En meningsfullhet löses upp.

Cancerpesten

adminLämna en kommentar

Förr dog folk som flugor av digerdöden och smittkoppor, men nu sprider sig cancern som pesten
I tidig ålder drabbas några, men så småningom drabbas nästan hela resten
Kanske är det dags att sluta vända bort och ignorera,
det faktum att vi blir flera
Vi som drabbas av det ofattbara
Vi som förlorar det underbara
Cancern stjäl hänsynslöst liv, kärlek och hopp
Sorg bosätter sig i en kropp
Stjäl all energi, rubbar hela homeostasen
Och värre blir det ända fram till nyorienteringsfasen
Trots att kropp och själ är arbetsoförmögen
och den dignande pappershögen,
så dunkas mantrat att sorgen är ingen sjukdom
för trygghetssystemets kassa gapar numera heltom
Men nu är det en gång så
att cancern drabbar stora som små
Så tänk dig för kära byråkrat
du kan själv få äta upp ditt eget sorgeprat
Och tänk då på att föregå
med gott exempel och följ din propå
Ät din egen bittra medicin,
och stirra in i karmas grin

Ett förbannat år

adminLämna en kommentar

Tänk hur vi sa att 2018 skulle bli ett bra år
Det bästa året någonsin
Fyra dagar efter att vi skålade på vår balkong
Fick vi beskedet
Du hade obotlig cancer
Du tynade bort framför mig
Som om jag hade tittat på en film som spelades upp i vansinnestempo
Du dog efter åtta veckor
Jag dog också
Inombords
Du var vårt allt
Vår kompass
Marken under våra fötter
När man drabbas av nöd inventerar man
Inventerar meningar Meningar till liv Mening till liv Meningslöst liv.
Man inventerar sitt nätverk. Kvar var ett litet gott. De andra föll bort.
Nu är jag så rädd om de som finns där. Jag ser dem som dyrbara skatter
Häromdagen lade vi ditt stoft till vila min älskade make
Nu vilar du vid den vackra gravstenen jag valde,
som jag hoppas att du gillar lika mycket som jag
Samma dag fick vi veta att en av mina juveler har drabbats av cancer
En som fångade upp mig
Höll mig med starka armar, fast att hon själv hade mer än nog
Jag tror att en säkring gick i mitt huvud
Jag flyter runt i vansinnet
Det här är helvetet
Ett helvetesår
Ett förbannat år

Inte ens på en begravningsplats

adminLämna en kommentar

Vinglar fram på vägen
Ångesten är trägen
Mitt hjärta har blött ut
Mitt förra liv är slut
Bara åttio dagar har gått
I ett liv som är rått och grått
Ensamma vandringar i timtal
Min egen ihåliga röst som tilltal
Trötta ben och fötter men en hjärna som aldrig får nog
Vilka var människorna som gav och vilka var det som tog?
Förblindad av sorgetårar
Håller på att bli påkörd av cykeldårar
Försök dig på att än en gång fräsa förbi
Då kommer du att få smaka riktigt raseri
Inte ens på en begravningsplats får man andas ut
Men ni stackare stressar bara snabbare till livets slut

Mediet sa

adminLämna en kommentar

Mediet spådde i korten och sa att du och jag var själsfränder.
Han sa att vi hade varit gifta tidigare och levt i andra tider, i andra länder.
Han sa att jag kommer att bli gammal,
men jag kommer aldrig att hitta någon som du.
Jag sa att jag inte känner ett endaste dugg av att du finns häromkring mig nu.
Han sa att du håller på att lära dig din nya värld,
och om jag bara ger mig till tåls så kommer jag att märka tecken.
Jag söker i alla rum, i skogarna, ängarna, sjöarna, himlen och i bäcken.
Jag borde kanske sagt att jag var skeptisk.
Jag borde sagt att jag var medialt septisk.
Jag borde ha lämnat ditt halsband hemma på mitt nattduksbord.
Jag borde kanske sagt att vi hade ett lösenord.
Ett lösenord så att jag skulle veta att det mediet sa var sant,
för jag har ju vetenskapligt testat om jag är klärvoajant.
Älskling lär dig att hantera din nya värld,
och minns vårt lösenord så att jag verkligen kan tro.
Jag har sökt mig trött och inte blivit mera lärd,
nu måste du hjälpa mig att bygga en bro.

Han sa att han tror

adminLämna en kommentar

Psykoterapeuten sa att han tror att det kommer att gå,
även om det kanske inte verkar så.
Han sa att det finns resurser hos mig som jag inte kan känna av just nu.
En misantrop var inte vad han såg sa han och log,
och jag tänkte att allt hopp kanske ändå inte dog.
Jag känner att jag vill tro honom.
Jag känner att jag vill.
Åtminstone mer än i april.
Just idag känner jag mig lite starkare.
Kanske kan man lära sig att stå ut.
Kanske har smärtan och det onda ett slut.
Fyrtiofem minuter försvann jättefort.
Jag gick ut i solen och såg en skrudad stad.
Jag gick ut och kunde se alla blommor och blad.

Min sköld mot världen

adminLämna en kommentar

Du var min sköld emot världen
Nu står jag ensam och naken
Dagen tar jag mig hjälpligt igenom
men på natten håller saknaden mig vaken

Du var målet och meningen med färden
Och du gav mig resonansen
Bara du kunde fånga upp mig så
Du rådde alltid bot på dissonansen

Tänk att doktorn kollade dina värden,
och allt var så bra, fick vi höra
Och tänk när vi fick beskedet
att det inte fanns något att göra

Du var inte mycket för flärden
Tillsammans såg vi längre
och du fick mig att våga
Tillvaron är nu fasligt mycket trängre

Krossad av byråkratin

admin1 kommentar


Jag är slagen till den rämnade marken
Varsågod smacka in den sista sparken
Tyngden av ett andetag är större än jorden
Handlingar är så mycket mer än orden
Tankarna rusar virvlar ilar
slår sig in som kilar
i mitt inferno som ska kallas liv,
fortsätter allt utanför med stora kliv
Jag ska fylla i blanketter, kryssa i rutor och förstå all byråkrati
Jag ska acceptera att jag blir utan pengar för reglernas idioti
Försäkringskassan regler är orubbliga som en bergskedja
Det hjälper inte att böna och att bedja
Jag ska acceptera att i skarven mellan två ersättningar blir det ett stort glapp
Handläggaren förklarar att jag har haft otur och kan tyvärr inte trycka på någon knapp
Vi måste veta på förhand hur lång tid det ska ta för oss att dö
Annars fungerar inte systemet och man möts istället av kyla kall som snö
Min älskade dog för snabbt
och jag fattar det knappt
Vad är det för ett samhälle som kräver att jag i min djupaste kris
ska slåss som en gladiator för min rätt, en kamp till ett jättehögt pris?
Resurser som skulle ha gått till att orka andas tar slut
och jag fastnar i ett limbo och hittar inte ut

Försöker men lovar ingenting

adminLämna en kommentar

Himlen är vit
Luften flaggar för regn
Våren känns i luften
Din plats är finast på hela kyrkogården
Jag är där varje dag
Jag berättar om det som händer
Om vår fantastiska son
Åh jag hoppas att du ser oss nu
Hur vi kämpar
Jag försöker
Försöker
Andas
Gråta
Räta på ryggen
Jag håller om de flätade fransarna på min favoritfilt
och låtsas att det är dina fingrar när jag ska sova.
Jag skjuter undan tankarna på att allt är slut
På mörkret utan dig
Jag försöker planera
Ett uppdrag för varje dag
Jag ska försöka
Men jag lovar ingenting