Etikett: Cancerns vidriga framfart

Väl förborgat innanför två dörrar

adminLämna en kommentar

Väl förborgat innanför två dörrar faller mina ord till marken
Jag vet inte om de faller i god jord eller i någon jord alls
Jag ser på psykoterapeuten men vet inte vad han tänker
Jag vet inte längre om det finns någon jordmån överhuvudtaget
Det är svårt att tänka sig att någonting alls kan gro i mitt liv
Döden har slukat det mesta som kom i dess väg,
och den här gången råkade vägen vara mitt liv
Jag letar efter märken på min kropp.
Jag har ideligen gått till läkaren men än finns inga tecken.
Tecken på att döden tänker ta mig också.
Och i den svarta absurditeten ska jag brottas med alla meningslösa trivialiteter som odrabbade ägnar sig åt.

På gymmet idag

adminLämna en kommentar


På gymmet såg idag en skymt av någon som kunde ha varit du,
och mitt bröst fylldes av sån värme och glädje för ett kort, kort ögonblick
Det var som om någon tänt ett kärnkraftverk i min kropp, en megakick
Min stora kärlek och min livskompass
Men sen kom insikten om att jag aldrig kommer att se dig mer
Förbannade overkliga verklighet, den trycker ner
Förbannade hårda grymma insikt.
Lever bakom sorgens alienerande slöja
Aldrig kommer jag att få smyga in mina händer innanför din tröja
Kommer inte få känna din kropps outsinliga varma värme
Aldrig kommer jag att ligga i din famn så oändligt trygg
Aldrig mer kommer jag få känna dina andetag mjukt mot min rygg
Aldrig mer ska jag mötas av ditt varma leende och din klarblåa blick
Aldrig kommer jag läkas av din milda röst
Aldrig mer kommer du att stilla orosfåglar i mitt bröst

Människor jag möter

admin2 kommentarer

Människor jag möter
Färgar av sig
Det är slående hur starka färgfläckar jag får
Jag har aldrig tänkt så förut
Det är som att min hud är en canvas
En torr törstande canvas
Den skriker efter färg
Människor är inte betydelselösa
Har aldrig varit
men nu gör de så stora avtryck,
för jag har insett hur viktiga de är
Deras speglingar
Utan människors färg törstar jag ihjäl
Jag förstod inte förrän nu
att ett liv utan speglar blir helt svart

 

Första bröllopsdagen

adminLämna en kommentar

Första bröllopsdagen utan dig
För tjugoett år sedan blev jag din tjej
För elva år sen blev jag din fru,
men inga vackra minnen hjälper mig nu
Saknaden bränner sönder mig inifrån och ut
Ensamhetens kyla fryser ned mig utifrån och ända in till slut
Nu närmar sig hösten och jag ser framåt med bävan
Tänk hur allt suddades ut, trots all min strävan
Kvar är jag tillbaks på ruta noll,
men med ögonstenen som har koll
Han som så snabbt fick bli stark,
och fick utgöra grund när det inte fanns någon mark
Jag kämpar och sliter med att klara dagen
men idag hukar jag mig dubbelvikt som av ett slag i magen

Mörkret som omger mig

adminLämna en kommentar

Jag sitter i avgångshallen på flygplatsen
Det var din arbetsplats i decennier
Jag trodde inte att det skulle göra så ont
Men det smärtar så att jag vill skrika högt
Minneskavalkaden som rullar förbi
Jag kan knappt andas och mannen som sitter bredvid får inte se mina tårar
Ensamheten blir inte mindre med tiden som går
Den gräver sig in och jag bränner mina skepp med mitt dåliga mående
Jag lever som döv och stum oförmögen att göra mig förstådd
Jag önskar att jag kunde känna att jag var omgiven av änglar,
men ödsligheten är total
Jag vill inte känna att allt är kört
Att allt är slut
Inuti mig säger en röst just det
Och vad värre är:
Den säger att mina vänner också tycker det

Krigarprinsessan

adminLämna en kommentar

Det är egentligen fel att kalla det ett krig
Ett krig kan man vinna om man kämpar
Det här kriget handlar om
diagnos och prognos
Min älskade var en krigare
Men han förlorade ändå kriget som inte var ett krig
Det var en diagnos med en hopplös prognos
Men du min älskade krigarprinsessa
Du har en diagnos med god prognos
Du har redan vunnit så många krig,
så du är en krigarprinsessa oavsett vad som händer
Fast att du ligger på sjukhus och får stå ut med så mycket,
så skiner du med din styrka och ditt mod
I röran av personal,
där höger hand inte vet vad vänster gör,
härdar du ändå ut
När vi är igenom det här vidriga året,
ska vi sätta på oss bullshitfiltret
och börja leva så otroligt mycket bättre
Bättre och bättre,
tills vi lever bäst

Sånt man aldrig kan förutse

adminLämna en kommentar

Förlust
Intighet
Tomhet
Ångest som äter sig in
Förändrar permanent kroppen min
Destruktivitet som bryter ned
Bryter ned människovärdet bit för bit
Ingen människa vill komma dit
Avsaknad av värme- jag fryser så jag skakar
Närhet- jag har tappat allt hopp
En hungrande kropp
Ett utsvultet hjärta
Pappersexercis
ifrån byråkratisk milis
Sjukskrivning
Utanförskap
Girighetens garn
Särkullbarn
Arvstvister
Bråk och osämja
Mammon går inte att tämja
Nedsjaskning
Utsatthet
Myten om mig själv i kras
Allt blev bara knas
Fruktan för framtiden
Verkligheten kall,
som frostbiten metall
Dejtingsiter
Matchning, mötesplatser och glada pannkakor
Förhärdade hjärtan utsatta för yrkesfiskning
Om jag ändå hade kunnat berätta för dig
Hur brutalt världen behandlar mig
Om jag ändå hade fått vila mitt huvud i ditt knä,
och fått höra att allt kommer att bli bra
Då hade jag kunnat orkat med ännu en dag
Men döden innehåller så mycket
Sånt man aldrig kan förutse
Hur det känns att aldrig få återse
Älskade, älskade, älskade!
Prat mot en kall sten
Salta tårar mot mina böjda ben

Fan vad vi skulle ha levat

adminLämna en kommentar

Fy fan vad bra vi kunde ha haft det
Du och jag och den underbara sommaren
Fan vad vi skulle ha levat
Älskat
Njutit av solen
Fan vad vi skulle
Fan, fan, fan
Vi skulle ha cyklat omkring i stan
Gått på fik
Badat och kramats
Fan vad vi skulle
Jag skulle ha varit hel
Jag skulle ha levt
Varit här
Fan, fan, fan
Kanske visar det sig att jag också är död
Det vore rimligast

Min son och jag

adminLämna en kommentar

Min son och jag
Vi var med om en ödets tsunami
Vi var med om sånt som ingen borde få vara med om
Det finns nu ett band mellan oss som inte kan brytas
Vi har varit i en värld som inte många har varit i
Vi har legat och lyssnat på andetag och vetat att de skulle ta slut
Vi har lyssnat och hållit andan när andetag har stannat upp
Och blivit stela av skräck
Vi har blivit så lättade att vi velat dansa av att höra en djup inandning åter starta en andningsrytm
Vi har vandrat inneslutna i en bubbla,
som bara har handlat om liv eller död,
där vi hela tiden innerst inne vetat att döden kommer att gå segrande därifrån,
bärande på vår älskade, finaste fina
Min son och jag

En dag kunde jag plötsligt se

adminLämna en kommentar

Vattnet flyter på
Molnen svävar förbi
Människor passerar
Jag har suttit still,
och bara sett dem gå
Jag hamnade i ett vakuum
Allt stelnade till och inga tårar kom ut
Men en dag kunde jag plötsligt se
Jag såg en solstrimma tränga sig igenom det tjocka täcket av moln
Och jag fick se att människor kan komma närmare än man tror
Isen smälte och tårarna kunde åter börja rinna
Sorgen tycks inte kunna röra sig utan andra känslor som knuffar på
Nu blandas gråten med skratt och för varje skratt
klarar jag ännu en natt