Jag brast itu.
Det hände till sist.
Det var bara slump.
En människa.
Klarar.
Inte.
Hur mycket som helst.
Kapaciteten rann ut.
Nu går jag bara runt bland spillrorna av vårt liv
och lyssnar till människornas slammer,
vars existens bara blir till ett hån.
Futtigheten,
avsaknaden av horisont,
när miraklet ligger där,
alldeles framför dem.
Identifikationen brast för gott.
I det öde landet,
vandrar jag,
huttrande.
Etikett: cancer
Nu far jag iväg
Nu far jag iväg,
ifrån de salta vågornas smaragdgröna glittrande
som en fond över blänkande fiskar,
som stolt och skimrande visar upp sig framför mina simglasögon.
Med lobbyns läderfåtöljer,
pianistens tidlösa ballader i kroppsminnet och den magnifika utsikten på näthinnan,
återvänder jag hem till det bekanta som blivit så obekant.
Återvänder med samtalen och skratten i öronen.
Återvänder med stora väskor,
men det är ångesten och ensamheten som väger.
All energi går åt till att sjasa bort dessa vidriga bestar.
Vår storslagna kärlek, vårt liv,
ligger i en urna och väntar på att sänkas ned i jorden.
Caféet, där vi hade så många mysiga stunder,
är nu mitt härbärge.
Mot betalning för kaffe och lunch,
får jag höra människors röster, samtal och sorl.
Snart måste allting återgå,
fast att det inte finns något att återgå till.
Sorgen tynger och skär i mig som knivar,
och längtan drar i mina magnervstrådar.
Jag blev gammal på några veckor.
På något sätt måste det gå.
Jag hör det hela tiden.
Det måste gå.
Nej det behöver inte vara så.
Det kan bli omöjligt.
Det kan bli outhärdligt.
Övermäktigt.
Ingenting är längre givet.
Ingenting.
Allra minst livet.
Sen skrämmer mig så oerhört
Jag tänker på hur jag har det just nu
Jag testar andetagen och de fungerar
Klumpen i magen går att krympa med lite gråt
Taggarna med påminnelser om dig sticker till ideligen,
men man kan vänja sig vid smärtan,
om man tror att det finns en mening med att göra det
Men när tankarna på sen dyker upp, blir jag förlamad av skräck
Sen är ensamhet
Sen är förväntan om att livet går vidare
Att jag ska kunna fungera som vanligt
Att jag ska gå hem till min tomma lägenhet och tycka att det är ok
Men det är inte ok!
Det kommer aldrig bli ok
Jag kommer alltid att vara skadad
Och du kan inte vara där och plåstra om
Människor kommer att tröttna på min sorg
Kanske kommer jag att bli utfryst
Bli den där tragiska personen som det är synd om
Hon man hellre talar om än med
Hon vars ensamhet föder dåligt samvete och skuld
Parmiddagarnas paria
Hur skulle jag någonsin kunna bli OK med det?
Hur kan jag någonsin tänka på sen,
med annat än fasa igen och igen och igen?
Änkor och änkemän
Som pestsmittade är vi,
vi änkor och änkemän.
Vi som de andra skyr,
och snabbt undan flyr.
Gråt och tårar har ingen plats i våra liv,
Och på offentliga platser är domen definitiv.
Kom inte hit och förstör stämningen.
Stanna hemma tills du kan skratta igen.
Var snäll och gör inte om den tabben,
för här passar bara de jättehöga flabben.
Kom inte hit och påminn om vår existens,
och tala om din smärta och hur vidrig den känns.
Låt oss stanna i vår bubbla där det där aldrig händer oss.
Man kan inte bry sig, för man måste ju få släppa loss.
Självklart finns det en plats för en utländsk tiggare,
men en sörjande bör försvinna tills hen känner sig piggare.
En ny horisont
Att se horisonten ligga oändligt långt borta
får ångesten att komma till ro.
Ett öppet hav framför mig,
det var så jag såg livet.
Möjligheterna glittrade i kapp,
i morgonluften som lekte ta fatt.
Trivsamma trion är nu en duo,
inte en evigt dyster duo, hoppas jag innerligt.
Kanske kan vi bli en dynamisk duo,
det önskar jag av hela mitt hjärta.
Men det är så svårt, det gör så ont.
Att det här skulle hända oss.
Nu sitter vi här vid kanten till ett hav i Spanien,
där du borde ha varit med.
Vi blickar ut mot en helt ny horisont.
Sorgen ligger där alltid, men det nya livet läggs till.
Så säger de som vet.
Jag vet ännu inte om jag vill.
Jag lovar bara en dag i taget.
Kanske bär mina simtag.
Kanske sjunker jag av tyngden av sorgen,
i ett hav som inte längre glittrar.
Min sköld mot världen
Du var min sköld emot världen
Nu står jag ensam och naken
Dagen tar jag mig hjälpligt igenom
men på natten håller saknaden mig vaken
Du var målet och meningen med färden
Och du gav mig resonansen
Bara du kunde fånga upp mig så
Du rådde alltid bot på dissonansen
Tänk att doktorn kollade dina värden,
och allt var så bra, fick vi höra
Och tänk när vi fick beskedet
att det inte fanns något att göra
Du var inte mycket för flärden
Tillsammans såg vi längre
och du fick mig att våga
Tillvaron är nu fasligt mycket trängre
Men ur mig kommer ingen musik
Hjärtat dunkar oregelbundet och är taggigt
Världen är lös i kanterna
Intryckens opålitlighet är påtaglig
Kroppen skakar inuti som om någon har lagt på ett reverb
Ljud kan plötsligt skära genom märg och ben
med en vidrig vass diskant
Kroppen rör sig som med pålagd latency
Som ett musikaliskt projekt i en studio
Men ur mig kommer ingen musik
Det är ingen dans
Ingen rörelse
Jag har frusit fast
När man ramlar av karusellen
När man plötsligt ramlar av karusellen
och bara står och tittar på
så undrar man hur fan man har orkat
orkat att springa så
Som efter en galen språngmarsch
Man kan inte fatta vad som drivit en som en tok
Varför man inte bara har klivit av
Varför man inte bara satt sig med en bok
Det liv vi lever är kanske inte något liv
Vi kanske bara är pjäser i ett riggat spel
Dömda till att vara botten på pyramiden
Att sälja livet så billigt är inget för min del
Ett fall ned i en avgrund krävdes
för att jag skulle inse och förstå
att livet redan fanns framför oss
Det var helt onödigt att kämpa så
Besatt av döden
Jag har blivit besatt av döden
och tänker på alla levnadsöden
Jag har lättat ifrån marken
och lever inte riktigt här
Jag lever nära döden
Och passerar alla flöden
Jag betraktar på avstånd
Och tar inte del
Jag tappade allt att relatera till
inte för att jag inte vill
Jag är inte längre en av er
Tillhör inte längre nåt eller nån
Men låt oss tala fakta
och inse att min läkning går sakta
Kanske går den inte alls
Ingenting går längre att förutse
Jag är drabbad av döden
och hamnade rakt in i nöden
i ett välfärdsland
där förnekelsen sitter hårt
Vi pratar inte om döden
därför fattas stöden
för oss som drunknar i saknaden,
efter att den har slagit till
Därför söker jag friden bland de döda
Jag ser texterna på stenarna glöda
På begravningsplatsen där döden får plats
På stenarna ser jag människors öden
De är födda och de är döda
Några var starka och några var spröda
På stenarna ryms så lite av ett helt liv
och ändå det enda av verklig betydelse
De har levt…
Mitt liv var med dig
Alla ljud är obekanta
främlingarna än mer främmande
Min förändrade stad
är än mer förändrad,
ja till och med obekant.
Det som jag kallade mitt hem
är ett mausoleum fyllt av ekon
och saker som borde packas ihop
Men jag vill inte packa ihop mitt liv
Mitt liv var med dig,
och om jag nu bara har dina saker,
så får jag väl åtminstone ha dem.
Men ibland skjuter de minnesblixtar,
som kan sänka mig på ögonblick,
och det är som att gå på ett minfält
Jag vet aldrig när det ska smälla,
när smärtan ska förlama mig helt.
När saknaden breder ut som en stor svart avgrund utan slut
Då tittar jag avundsjukt på gravarna på kyrkogården med paren.
De som fick leva tillsammans i hela sina liv,
och fick vila sida vid sida med dödstalen tätt intill.
Ett känsligt hjärta Hem 