Hon lär mig att andas på nytt
Kroppen är som förbytt
Jag inser att kroppen är låst
Musklerna har slutit sig hårt
Allt jag har kapslat in för att det är för svårt
När jag släpper på spänningen börjar de att rinna
De som jag inte vill ska vinna
Tårarna som jag är så trött på
De rinner och rinner,
medan horisonten och sikten försvinner
Tänk att jag skulle behöva lära mig att andas igen
Sånt som var så självklart för 215 dagar sen
När kvällen kommer, kommer också mörkret
Inte bara utomhus utan även inuti
Och jag vill inte hem där ensamheten lurar
Jag vill fly, fly fly, fly, fly,
tills nästa dag börjar gry
Jag vill kasta mig ut på krogen
Dricka alldeles för mycket
strunta i konsekvenser
Mörkret har alla gränser rivit
Fatta hur jag har blivit!
Nu vet jag hur det är
Nu lever jag i misären
Nu känner jag njutningen av smärtan
smärtan jag kan styra själv
som den isande kylan i en älv
Jag håller mig alltid i rörelse
Så att det äckliga inte hinner ikapp
Så att förlusten inte hinner sjunka in
Ett dåligt val är så mycket bättre än inget alls
Vad som helst som släpper på snaran om min hals
I de svarta ränderna i staketet förhandlar jag hårt
Orkar jag lite till?
Orkar jag till nästa vita rand, eller blir det för svårt?
Psykoterapeuten sa: Hitta en trygg plats och gör den till din
Men alla platser är färgade av allt det jag förlorade
I stormen finns inte enda plats eller företeelse som är min
Inget lugn Ingen ro
Ångesten gör som den vill, den tiger aldrig still
Jagar på, får mig att göra sånt jag egentligen inte vill
Tänk hur nära misären var hela tiden vid min sida
I en handvändning stjälptes hela lasset
Min fråga: föddes jag för att lida?
Vad har jag gjort för att reta gudarna, vad är det jag ska sona?
Ödsligheten som i en apokalyptisk resa dit ljuset aldrig når
Brända broar eller broar som aldrig har funnits?
Jag behöver inte dem som saltar i mina sår
Ångesten gör som den vill, den tiger aldrig still
Jagar på, får mig att göra sånt jag egentligen inte vill
Instängd i den här obegripliga världen
Här vandrar jag ensam och partnerlös
Och utanför ropar mitt kött och blod
Och telefonen har varit tyst hela dan
vill bara kasta mig ut i natten vart som helst på stan
I den här galna världen försöker jag stå upprätt
Åh hur trivialt är inte det som människorna bryr sig om
Vi som har dött kan aldrig återvända dit
Och telefonen har varit tyst hela dan
Straffet för att jag levde som en svan
Har upplevt sommarnätter där jag inte brytt mig ett dugg
Har vårdslöst lämnat över mig till slumpen
Allt för att kunna andas och få en paus
För att hålla grymheten på en armlängds håll
Och telefonen har varit tyst hela dan
Glömmer med en cigg på din altan
Andas in allt det otänkbara
Glömmer det gamla underbara
Och telefonen har varit tyst hela dan
Jävla förbannade skitår, jag försöker härda ut
Jag kan inte nog vänta på att du ska ta slut
Då ska jag begrava dig så jävla djupt att du mig aldrig mer når
Äckliga vidriga sjukdoms och eländesår
Fasansfulla, farliga, fula förlustår
Dåliga, dödliga djävulsår
Du är cancer, utmattning, konflikt, hat, droger och kriminalitet
Du är bristande förståelse, empati och barmhärtighet
Du är hat
Du är tomma citat
Du är den släckta glöden
Du är döden
Du är missförstånden, otillräckligheten,
Du är falskheten
Du är vännerna och modet och sveken
Vid kanten väntar kraften tålmodigt på att föda
Väntar tillsammans med vänskapen, hoppet och kärleken,
som du aldrig lyckades döda
Vi kan inte trösta varandra
Vi blir bara ensammare
Mörkare
Ödsligare
Avståndet bara ökar
Sjuka,
chockade,
sörjande,
utmattade,
krisande
Det är vi
Och vi krockar hårt
När ska livet förbarma sig?
När har vi brunnit klart?
När ska vi resa oss ur askan?
Via Dolorosa, när tar vägen slut?
Jag hoppar till när jag hör ett plötsligt ljud
Hjärtat hamrar ett solo
En våg av iskallt obehag förvandlas till het lava
Benen mjuknar och sviktar
Ensam i en bubbla
Total alienation
En minnesbild fladdrar förbi och stänger av
Ett tomt vitt intet
Fyra timmars sömn
Ljud och prat skramlar vasst
Irritationen bubblar
Rösten som blir skarp
Som vill skrika för full hals
Aptiten som försvann
Benig rumpa, platta bröst
Vem vill ha ett vrak?
Läsa text
Tappar tråden om och om igen
Det plötsliga mördande raseriet
Överrumplar
Behandlarens fråga kastar fram en minneskavalkad
Så mycket som låg gömt
Tårarna väller fram
Darrar fortfarande när jag går
Kroppen febrig
Post
Traumatiskt
Stress
Syndrom
PTSD
ropar:
Ingen idé
Etthundraåttio dagar har jag nu klarat av
och jag tror inte någon kan förstå
Sett utifrån borde det inte kunna gå
Etthundraåttio dagar har rivit och slitit i mig
Jag har hukat och tagit sats för att falla platt till marken
I mitt eget liv där jag trodde att jag var matriarken
Att jag styrde i mitt liv,
men det tog egna kliv
Överlevde men är en spillra
Som efter en tyfon som drog förbi
Jag kan aldrig få tillbaka det den tog
Det var så mycket som dog
Inte bara du
Se på mig nu
Inte alls densamma som förr
Jag befinner mig i mystiska världar
I gränslandet twilight zone
Utanför men kan ändå då och då titta in,
men måste skydda mitt tunna skinn
Trött, så trött
Värkande själ
Ögon som sett för mycket
Fötter som vandrat på stigar,
som ingen borde vandra på
Nått platser dit ingen borde nå
Jag stör mig på mycket i dessa tider
Jag har inga filter som skydd i vardagliga strider
Känslorna och tankarna flyger bara ut
På gott och ont och jag hoppas att det ska få ett slut
Att jag ska få tillbaks någon slags grund som kan skydda
Att hålen i min skyddande hinna ska bli sydda
Jag sitter inte på sanningen, förstår tvärtom hur lite jag vet
men jag reflekterar i vart fall inte falskt, nä där är jag asket
Många talar om att vikten av att trivas i ensamhet
Mitt filterlösa jag hör att det skorrar
I mörkret ligger ödsligheten och morrar
Kanske mottages budskapet inte korrekt,
men nåt är en smula suspekt
Kanske är det bra att leva en och en,
men jag kommer aldrig att bli den
Kanske är det faktiskt så
Att jag är en jävel på att vara två
Tänk om det är min allra bästa gren?
Att ligga tätt intill och fläta in mina ben?
Tänk om jag är en jävel på att älska mycket, ofta och länge?
En virtuos på mänskligt tvåsamt umgänge?
Tänk om jag är världsbäst på att dela tankar och känslor
och därmed väldigt enkel att förstå?
Tänk om jag är född till att vara två?
Från den ena stunden till den andra
står du plötsligt ensam, naken
På mörka ödsliga stigar får du vandra
I en alldeles för stor säng ligger du vaken
Ångesten bultar och skriker med hög röst
När helgen kommer flyr du ut i natten
Flyr undan den outhärdliga värken i ditt bröst
Du söker dig till värmen och de glada skratten
Tillbeder Ninkasi, ölens gudinna
Vilar i hennes famn i en alltför liten stund
i vetskap om att problemen inte kommer att försvinna
Som en båt som helt har gått på grund
Ifrån himlen blickar klotrund måne
Du fångar ögonblick med din kameralins
Du vacklar hem som en dövad fåne
Kvar är bara spår av ett liv du minns
Ett känsligt hjärta Hem 