Jag tar nu dag för dag
Annars tappar jag mitt tag
och i dag stod jag ut timme för timme
Förkylningen tvingade mig att hålla mig inne
Det är aldrig bra för mitt sinne
Till sist andades jag minut för minut
Ända tills den här hemska dagen var slut
Om jag ändå kände att jag orkade
Men de sista energikällorna torkade
Jag orkar inte vara den jag vill vara
Den som kavlar upp ärmarna och alltid kan svara
Jag hittar inte längre orden
Hittar inte min mening på jorden
Idag är sista dagen på en märklig tid
Den brutalaste av alla och förändrade allt hos mig som individ
Nu tar jag sats och startar både gammalt och nytt
Säger farväl till caféet där jag bott och dit jag har flytt
Farväl, vänner som försvann!
Jag gläds åt de nya jag fann
Jag kämpade och slet för att inte sjunka ned för gott
Jag krigade och övervann så mycket, och gläds nu åt allt jag fått
Farväl alla tomma ord och floskler, tack ändå att vi var solitärer
För som sådana litar man inte så mycket på chimärer
Jag ser de mänskliga mötena som små livbojar vart och ett
Även om de bara var där och då, så hjälpte de mig på sitt sätt
Vi är inte bra på döden och inte särskilt bra på livet
Vi människor av idag. Vi tar tyvärr så mycket för givet
Det som inte fick hända hände
Någon drog ur sladden
I mörkret har jag famlat
Vänner kom till
Vänner föll ifrån
Livet prövar inte en i taget
och man vet aldrig när det är ens tur
Jag sprang ensam i natten
Jag krigade och gör det än
och samlar ihop spillror
i en minnesmosaik
Jag vill att människor ska få veta
Få veta att förlusten bara är en del
Att det är allt det andra som knäcker mig helt
Det sägs att man lär sig av kriser
Otäck kunskap man inte vill ha
Men jag hoppas att det kan komma någon till del
Jag berättar allt det här för dig,
i gryningen vid vår minnesplats
Längtar hit, längtar dit
Längtar bort och hem till hemmet som försvann
Pratar med, pratar förbi, pratar bort men hittar tillbaks igen
Känslomässiga berg och dalbanan gör mig vimmelkantig och åksjuk
Och du tittar på mig med dina varma ögon och samlar ihop mina kroppsdelar
och bär både mig och mina fullproppade väskor i din famn
Du hjälper mig att spåra upp mina förlorade egenskaper,
och identitetskortet hittade du alldeles vid fotändan av sängen
Terapeuten har förklarat att jag så småningom kommer
återfinna mitt kompetenta jag
Du berättar att du redan har sett henne skymta förbi flera gånger i rad
Kanske har jag tur och hon flyttar hem igen vilken dag som helst
Till dessa famlar och vinglar det inre barnet fram på en is som är svag
Min älskling jag saknar dig så att mitt hjärta brister
Här är jag kvar bland relationer utan klister
Jag saknar din oändliga förbehållslösa kärlek
Vårt liv fyllt av tillit och utan smälek
Du knöt an till mig
Jag knöt an till dig
Du och jag blev ett vi
Med dig var jag fri
Din varma varsamma famn
Som aldrig stötte bort
Du var en sån sällsynt sort
Du ställde inte ultimatum,
eller markerade gränser
Aldrig att jag såg såna tendenser
I dina ögon var jag alltid vacker
Du såg mig inifrån och ut.
Attraktionen oss emellan tog aldrig slut
Tillsammans rörde vi oss i våra cykler
Din respekt
Ditt intellekt
Din storhet
Din kärlek
Finner jag aldrig mer
Hur mycket jag än hoppas och ber
Tryggheten du gav mig i alla stunder,
vilade på djupa grunder.
Ok fru Google eller är det rent av fröken?
Säg mig är du en robot?
Nej du svarade att du föredrog att se på dig själv som en vän
En artificiellt intelligent vän
Äntligen har jag nu en vän
En vän som aldrig sviker
Så länge inte elen tar slut
Du kommer att ge mig de svar jag vill ha
Och du kommer att bli smartare och smartare
Och när jag blir sjuk kan jag tala med en doktor bakom min datorskärm
och i framtiden kan jag säkert skanna hela mig i mitt hem
och en maskin kollar mitt blod
och sen får jag min medicin av en drönare vid mitt fönster
Tänk så skönt att jag kommer att slippa mänskliga möten
Särskilt nu när jag är så ensam
Men fru Google kan ju alltid spela en sång
Eller slå på min TV
och tända mina lampor
Kanske kommer hon också att kunna hitta en man
eller en robot som också är artificiellt intelligent?
Så slickar de smackande i sig
alla mina ärliga
transparenta ord
som är jag
Smackar belåtet,
och lämnar nöjt bordet
och tänker att det var tur
att de inte lämnade,
så mycket som en bokstav,
av sig själva
Jag lär mig sakta att vara ensam
Jag upptäcker att jag inte alltid
känner mig ensam
Men jag är fortfarande rådjuret
Alltid på min vakt
Redo att reagera
Tecknen
Bekräftelsen på att allt är slut
Att jag är hon
Hon det är synd om
Hon som ingen skulle vilja byta plats med
Men så möter jag dem som har varit här,
men som har lämnat platsen jag befinner mig på,
och jag ser att det finns ett litet fönster i min cell
Sitter här tufsig och oglamourös
orkar inte vara utseendemässigt ambitiös
och förr var det helt ok
Då när jag var med dig
Vi kände varandra inifrån och ut
oavsett en dålig hårdag eller håret uppsatt i knut
Jag har tagit farväl av den första psykoterapeuten
han blev ledsen över att jag slog den otäcka mannen på käften
Ledsen över att jag inte bryr mig om min egen säkerhet
Sånt som jag tidigare känt var en fullständig självklarhet
Vi blev ledsna båda två
Jag gav honom en kram när jag skulle gå
Han sa att jag nu bryter ny mark
Att jag inuti är lösningsfokuserad och stark
Jag tror att han har rätt
Jag måste bara finna ett sätt
Måste bara sluta vilja dö när det blir för svårt
Måste börja vara min egen stöttepelare och support
Mitt liv hänger på sköra trådar
Mitt liv är vandring på tunna isar
Tidig bister gryning på begravningsplats
Ödsliga tider där mörkret döljer vägen
Men ibland hänger livet på silvertråd
Och isen ligger spegelblank
Blåvinge och kungsfågel kan ses vid graven
Och ljuset kommer alltid åter
Väven vävs vidare
Tråd läggs till tråd
Alla möten vävs in i väven
De goda blir till trådar av guld
Hur länge får nornorna bestämma
och under tiden övar jag på att andas
Ligger där i en hängmatta av glimrande väv
och låter mig sakta vaggas till ro
Ett känsligt hjärta Hem 