Det sägs att det krävs en by för att fostra ett barn,
men det krävs också en för att trösta en människa i sorg,
för det klarar man inte själv i sin borg.
Tänk hur många som har krävts för mig!
Tänk hur många möten!
Hur många samtal!
Hur många ord!
Hur många kramar,
jag har behövt för att orka leva!
För varje sorg som är ny,
krävs en hel by.
Du dog fort
Jag dör långsamt
Kontrasten skär upp avgrunder
Jag trodde att jag ägde orden
men har inga alls
Skratta Pajazzo
Le och ta dig ut
Putsa på ytan
Och tala tidens språk
Jag är hela tiden beredd
fast att det inte hjälper nåt
Jag försöker att se nödutgångar som inte finns
Du borde få titta genom min lins
Där finns så mycket avtäckt
Där syns så mycket otäckt
Men de rosa molnen finns bara med dig
Och i dem, dem, dem vill jag bara va kvar
I dem kan jag verkligen njuta av det jag har
Men sen är allt som vanligt igen
Då kliver jag in i mitt tomma hem
För där bor två som redan inte är där nåt mer
Där bor två som har börjat gå
Där bor två som ska leva nya liv,
och hitta nya meningar
Där bor två som ska börja på nytt
En är ung och en jagar det som flytt
Ring klocka ring! Ring ut detta vedervärdiga år som så obarmhärtigt dök upp!
Ring ut det för gott
Det vidrigaste år jag nånsin fått
Låt det förtäras av syret i luften! Låt svavlet i det brinna upp!
Året som tog så mycket från oss
Nästan hela livet slets loss
Herregud vad jag och mina nära har fått lida
Fan vad vi har fått utstå utan dig vid vår sida
Jag har lidit och blött, gråtit och skrikit och ångesten skickade en hel trupp
Din varma mjuka godhet i kombination med din styrka
Den kunde vi andra inte annat än dyrka
Och fattigt blev allting sen
Din låga släcktes hastigt som bara den
Jag föll och slutade inte falla och förstod att det kan hända alla, oavsett kön, yrke och grupp
Orättvist och grymt är livet
och jag fattar verkligen inte motivet
Ett ohyggligt år är till ända
och jag ber till alla makter att det nu ska vända
Jag ska försöka värna det jag får och inte granska så mycket under lupp
Jag tar i trä och ber om hopp och ljus
Behöver inte så mycket, inget liv i sus och dus.
Om det här vidriga året, jag nätt och jämnt överlevde, har lärt mig nåt
Så är det att sluta jaga det som flytt, och ta vara på stort och smått
Jag hoppas att jag ska kunna gå vidare och älska på nytt, för jag måste bara upp
Jag är säker på att jag kan om jag bara får
Att leva utan kärlek är att förslösa sina år
Jag hoppas att gråten ska blandas med mycket skratt
att glädjen ska ligga mellan sorgen och leka ta fatt
Jag hoppas så innerligt att jag aldrig mer får ett sånt här år
Jag hoppas att jag får känna mig levande och att det går
Så ring klocka ring. Ring in. Ring ut.
Ring av bara helvete så det här jävla året tar slut…
Och ger upp…
Gott Nytt År önskar det känsliga hjärtat och passar på att tacka för att ni har följt mig under det värsta året i mitt liv! Jag hoppas att ni nu följer med in på det nya året som jag hoppas blir mycket, mycket bättre… KRAM!
Jag går omkring och verkligen försöker
och psykiatern frågar om jag fortfarande röker
Jag svarar att jag slutade innan jag riktigt hann börja
Det var bara en oviktig parentes i all denna sörja
Du frågar hur jag har det med alkohol
jag svarar att jag försöker dricka så mycket jag tål
och det är så lite att man skäms
Till sist ställer du frågan som skräms
Tänker du mycket på att dö?
Jag svarar att hela mitt liv känns som ett adjö
Varför få något, varför satsa något överhuvudtaget
om resten ska handla om att sakta se det sönderslaget?
Idag skulle du ha fyllt år
Du som var så vacker med gråsprängt hår
Idag skulle vi ha firat dig med pompa och ståt
Du skulle fylla 65, men idag hörs bara gråt
Människor tröstar mig med att jag i alla fall fick uppleva det som är så få förunnat
Äkta varm innerlig kärlek, trygghet och respekt. Du älskade mig som ingen annan kunnat
Det hjälper mig tyvärr föga
Det lämnar mig med krav som är höga
Mörkret är korpsvart och förlusten är avgrundsdjup
Och där långt nere på botten ligger en del av mig som föll ned i detta stup
Om du hade levt idag så hade vi träffat hela släkten eller så hade vi rent av rest bort
Du ville inte ha stora gester och gillade inte pråliga fester Nä du var en annan sort
Tack älskade, älskade make och far till min son
Jag vet att allt som livet ger bara är ett lån
Tack för att du såg mig med din varma blick
Tack för de underbara åren vi fick
Inget av det skänker tyvärr någon tröst
Jag saknar din famn och lugnande vackra röst
Saknar när jag somnar
Saknar… när jag vaknar…
Livet högg sina knivar i mig
Blodet lämnade sakta min kropp
Sticksåren slöt sig till en början
men nu när chocken börjar släppa
rinner blodet i floder ur min kropp
Livet ligger runt mig i pölar
Hyenorna i rättssalen slickar girigt i sig
Nu skördar de frukterna av sina ränker
De som de smidde medan du kämpade för ditt liv
Och vi vakade vid din bädd
Det är priset för min oskuldsfullhet
och tro på det goda i en rutten omänsklighet
Men allt är ändå petitesser
för någon som inte andas per automatik
Jag kände till en början
Då kände jag allt
Mitt hjärta var inte kallt
Tänkte att nog hade jag minsann att ge
Folk skulle få se
Att livet ger en andra chans
Men sen blev jag som bedövad
Går sen dess omkring bedrövad
Det var så mycket som behövde göras
Såg så många illusioner förstöras
Krigade så många, många krig
Och inte vet jag varför, men vänskaper dog
och plötsligt hände det aldrig att jag log
Inga äkta leenden och kvittrande skratt
Det som var min finaste skatt
Och minnet ska vi inte tala om
Det som fick mig att rabbla vetenskap och källor
lägger nu ständigt ut besynnerliga fällor
Jag bara undrar hur man kan leva utan några fasta rötter
Svävar nu runt i ovisshet utan fast mark under mina fötter
När någon frågar hur jag mår
så kan jag inte svara
Jag vill inte verka svår
men det går inte att förklara
Har man inte varit där jag har varit
så spelar orden ingen roll
där hoppet och alla har farit
och livet ställts på noll
Så hur svarar man egentligen på frågan
utan att verka alltför undanglidande
Kan man säga att någon bara släckte lågan
och jag känner bara tårarnas svidande?
Allt jag tvingades att gå igenom
allt viktigt människor borde få veta
försökte jag förmedla utan att något framkom
för döden hör till frågor som är alltför heta
Därför vandrar jag vidare i utanförskapet
Men har funnit mig i det
Jag finner mig i det egna sällskapet
Tar dag för dag i livet som smet
Kanske någon ser det slocknade klotet
Det som glödde så starkt inom mig
Tänk hur länge vi levde så nära hotet
Det som så ondskefullt växte inom dig
Ensam ska jag nu klara kylan och stressen i staden
Ansiktslösa människor som rusar fram i bruset
Kanske orkar jag vänta på grönskan och bladen
Kanske orkar jag att vänta på värmen och ljuset
Kanske kan någon tända glöden
Kanske mixas min personlighet,
med någon som inte är rädd för döden,
men vill leva i kärlekens försonlighet
Någon med mod som smittar
och med livserfarenhetens trygghet
Som tycker att ytan kvittar
utan ser mer till intellektets snygghet
Ett känsligt hjärta Hem 