Fy fan vad bra vi kunde ha haft det
Du och jag och den underbara sommaren
Fan vad vi skulle ha levat
Älskat
Njutit av solen
Fan vad vi skulle
Fan, fan, fan
Vi skulle ha cyklat omkring i stan
Gått på fik
Badat och kramats
Fan vad vi skulle
Jag skulle ha varit hel
Jag skulle ha levt
Varit här
Fan, fan, fan
Kanske visar det sig att jag också är död
Det vore rimligast
I mitt hem
Där jag inte längre är hemma
Där sätter jag låtar på repeat
Flyr i tanken till retreat
Men allting står bara still
Längtar så att jag dör och ännu lite mer
Inser hur naivt det är att tro att det finns fler
Måste veta vad jag vill
Måste släppa allt och tänka nytt
Måste släppa det som flytt
Men än finns du i varje cell
Blir en omöjlig referens
Stör alla andras frekvens
Ångestens röst blir allt mer gäll
Under tiden flyr jag för mitt liv
Någonstans hörs lärarens röst, skriv, bara skriv!
Och rad läggs till ännu en rad
Och varje bokstav lägger sig på plats
Hjälper mig att ta ny sats
Men kommer jag att någonsin åter bli glad?
Försöker förtvivlat fylla ut tomheten
Fyller vita luckor i kalendern
Vita hemska ensamma luckor
Ödslighet som sakta kommer krypande längs golvet
Ett oönskat lugn som skriker i mina öron
Ett lugn som inte ger återhämtning
Gräver sig djupare
Gör spår som aldrig kan göras ogjorda
Någonstans i mellangärdet
hörs trupperna samlas
Ångestarmén väntar på signal
Jag som aldrig kapitulerat för det obehagliga,
flyr som en hare framför strålkastarljuset
Tvåhundrafemtio liv
Slocknar varje dag
Hisnande perspektiv
Nittiotusen i Sverige dör varje år
Som en hel kommun
Hundratusentals med sorgesår
Och så ska man fira en första för allt
En första midsommar utan dig
Gladdes åt att det regnade och var kallt
Idag är det min första födelsedag utan dig
Tjugo födelsedagar firade vi ihop
Ha den jävla äran på mig
Firar med en vän På nån jag litar
Hjälper mig med att få dagen att gå
Full fart framåt och supa skallen i bitar
Tio bröllopsdagar firade vi
Hålet i bröstet gapar öppet
Allt slits upp inuti
En första sonens födelsedag
Vidriga tanke
Sen din bemärkelsedag
Så kommer en jävla fucking jul med alla traditioner och minnen som hör till
I mars kommer dagen då du dog, hur kommer jag att må då?
Sen ska man gå vidare för då har året gått och vi har kommit till april
Jag trodde inte att det kunde vara så kallt och rått
Så helt jävla hjärtlöst och bisarrt
Vilken bild av mänskligheten jag har fått
Vem är jag och vad har jag när första året är slut?
Har jag ett liv? Vill jag vakna? Är jag levande död?
I trehundrasextiofem dagar har jag i så fall lyckats stå ut
Hundratusentals första sorgeår har passerat med eller utan stöd
Jag befinner mig simmande på ett mörkt hav
Ibland spricker molnen upp och värmer mig
Hindrar mig ifrån att frysa ihjäl
Jag simmar ibland med blicken mot botten
Och ser bara mörker
Men ibland ser jag framåt
Ser färgerna och skönheten
Ser liv
Ibland blir vågorna så höga att jag nästan drunknar
Kan inte andas
Men så inser jag att jag ska ta en våg i taget
Och då överlever jag en stund till
Ibland blir vattnet kav lugnt
Solen skiner ifrån nästan klar himmel
Då lägger jag mig på rygg
Och bara flyter med
Ser då solen och molnen svepa förbi
Säger till mig att livet går vidare
Jag vet att jag kommer att komma fram
Någon gång
Kommer att komma hem igen
Hem kommer att vara något annat
Andra andetag
Jag kommer att stiga upp på en helt annan strand
Och på den stranden finns bara plats för mina lysande solar
Om jag ska leva, så vill jag leva på riktigt
Då vill jag ta vara på varje dag
Känna att jag vill stanna ett tag
Jag vill inte fastna i mitt mörker
Jag vill inte att livet ska rusa förbi
Vill inte missa all livsmagi
Jag vill åka med och känna vinden i håret
Jag förlorade dig, men jag vill inte ha förlorat mitt liv
Och gudarna ska veta att jag kämpar för att vara konstruktiv
Jag vill att sorgen ska färgas randig av glädje och skratt
Och om kärleken finns därute så vill jag ha den direkt
Vill inte vänta, vill ha det äkta och det äkta är inte perfekt
Det ska vara enkelt utan krav
Söker en lyckad synergi
En glad röra av energi
Livskraft
Om det finns därute, ta mig dit!
Nu, nu nu! Jag är ingen monolit!
Bredvid dig när du sover min vän,
lyser din värme så starkt att jag känner den än
Hela du välkomnar mitt frusna jag
Stöter inte bort
Du är en särskild sort
Jag har sett dig genom hela natten
Jag har känt dig tätt intill
Så mån om att hålla min själ still
Jag har hört ditt hjärta slå
I sömnen kan man inte kamouflera
Inte alls maskera
Kan inte ljuga med kropp eller tunga
Kan inte förvränga eller manipulera
Det får mig att sluta fundera
Tänk om allt var som på natten med dig
Tänk om allt kunde vara så enkelt och lätt
Jag måste våga. Det finns inget annat sätt.
Att blicka framåt
Jag måste ge det en chans
Jag måste komma till sans
Måste ge mig till känna
Jag måste börja leta
Hur ska jag annars få veta
Varje dag utan kärlek är förlorad
Någonstans därute bland miljarder män,
måste det finnas någon som blir mer än min vän
Jag kan för ett ögonblick,
tänka,
att jag skulle kunna njuta,
av singelliv
Att jag är fri att göra precis som jag vill
Spännande dejter och kärleksmöten
Men jag har aldrig varit ofri
Aldrig fången
Aldrig kväst
Inte med dig
Jag har varit älskad
Och älskat tillbaks
Jag har varit fri att flyga högt
Visst kunde någon annan kanske ha fått mig flyga högre
Visst kunde kanske någon varit mer romantisk
Visst kunde någon ha varit mer spännande
Men ingen kunde älska mig bättre
Nu sitter jag ensam med en dejtingsite
Dejtingsiter med bilder från förr
Bilder på hur folk vill att de ska se ut även idag
Och jag är bara full av rädslor
För allt som jag skulle kunna drabbas av
Alla komplikationer,
som kan uppstå med en annan människa
Är det inte helt orimligt,
att hitta någon man kan leva med,
utan att gå i bitar?
Utan att utplåna eller utplånas?
Jag tvivlar
Jag stirrar ned i hålet med det vidriga mörkret
Ensamhetens oändliga mörker
I det vill jag dö direkt
I det förtärs jag direkt
I det mörkret är jag villig att offra allt
Offra allt för att slippa
Tänk vad jag förstår nu
Sånt som jag borde ha fått slippa
Ensamhetsproblematik i kubik
En djävulsk kunskap som bara tynger
Ned
Ner
Mer och mer
Jag har vetat så mycket men ändå så lite
Jag har aldrig förstått hur det är att bryta ihop
Jag har trott att det har varit att bli ledsen att gråta
Gråta kuddarna våta
Jag har trott att det har varit bara det
Jag har inte förstått att bryta ihop är att bli för svag för att stå
Att bli så sömnlös att kroppen inte orkar med
Att inte veta vad som är upp och vad som är ned
Att bli så desperat att man ringer och besvärar, fast att man inte vill
Att vara redo att dö för att få ligga tätt intill
Lyssna till någons andetag
Räkna varje hjärteslag
Tacka sin lyckliga stjärna för en riktig vän,
som står pall nu och sen
Inse att allt är så oerhört,
bräckligt och skrämmande skört
Det har rasat laviner inuti mig
De har slitit med sig allt i sin väg
Det har virvlat omkring trasiga fragment av mitt liv
Minnesblixtar av glädje och smärta,
och länge har jag hört varnande muller
om att flera kommer gå
Det borde utfärdas varningsskyltar om mig
Det borde stå: Varning för ras
Ett känsligt hjärta Hem 